BRÄNNVINSBRÄNNING

Brännvinskonsumtionen i Finland var under 1500-talet ännu rätt obetydlig. Under följande århundrade växte åtgången, och tillverkningen underkastades 1638 statskontroll. Detta år infördes en produktionsavgift, vars storlek var be­roende av om bränningen skedde för husbehov eller till avsalu. Under 1600-talets lopp förvandlades allt större kvantiteter spannmål till brännvin, och 1718 förbjöds husbehovsbränningen helt. Förbudet upprätthölls till 1733, då inne­havare av i mantal satt jord på landet åter tillätos bränna till husbehov mot en årlig avgift till kronan av 1 dr smt för varje helt hemman och varje panna, som fanns på gården. År 1747 blev husbehovsbränningen alldeles fri. Alla hem­mansägare fingo under hela året bränna brännvin till eget behov mot en konsumtionsskatt, som varierade efter hem­manets storlek. Ett tillfälligt förbud för husbehovsbränning infördes 1756 på grund av spannmålsbrist, men vid slutet av frihetstiden pågick åter husbehovs- och salubränningen mot vissa konsumtionsavgifter.

Under Gustav III:s tid tillkommo som bekant ett flertal lagar, som reglerade brännvinsbränningen, och konungen för­sökte därvid tillämpa vitt skilda principer. Under sitt första regeringsår förbjöd han all bränning på grund av spannmåls­brist. De svaga statsfinanserna tvungo likväl konungen redan 1775 att göra brännvinsbränningen till ett privilegium för kronan, och rättigheten att bränna utpaktades. Resultatet blev dock ej det man väntat, och redan samma år grundades de s. k. kronobrännerierna. Brännvinskonsumtionen ökade därefter starkt, men det ekonomiska utbytet motsvarade ej den stegrade åtgången. Allmogen saknade sin rätt till hus­behovsbränning, och missnöjet med kronobränningen blev allmänt. Kronobränningen avskaffades därför 1787 och husbehovs- och salubränningen utarrenderades. Om en hem­mansägare avsade sig rätten att bränna, kunde hans rätt ut­arrenderas till annan person. I slutet av århundradet var husbehovsbränningen åter fri mot avgift till kronan.

Under 1700-talet saknade allmogen på grund av den varie­rande reglementeringen möjlighet att utnyttja brännvins­bränningen som en biinkomst vid sidan av övriga näringar. Trots tillståndet att bränna begagnade allmogen i slutet av århundradet ej alltid sin rätt på grund av arrendeavgifterna. Då kronobränningen 1787 avskaffades och husbehovsbrän­ningen mot vissa villkor åter blev fri, behandlade sockenstäm­man i Kronoby frågan om att återupptaga husbehovsbrän­ningen. Byamännen i Terjärv, Poras, Bråttö, Håpsala och Knivsund enades om att husbehovsbränningen ej skulle åter­upptagas i någon by. Om beslutet förenade sig också präster­skapet. Skeppsbyggmästaren Anders Riska sändes till lands­hövdingen för att meddela honom socknens beslut.(1) År 1799 fanns i Kronoby endast en husbehovsbränningsarrendator, kronobefallningsmannen Kurtén, som ägde en panna på 80 kannor.(2)

Genom en förordning år 1800 infördes nya bestämmelser angående tillverkning och försäljning av brännvin. Brän­ningen blev åter beroende av jordinnehav. Hemmansägare fingo nu rätt att fritt bränna, transportera och saluföra brännvin. Storleken av varje gårds panna blev beroende av mantalet. Mot ett mantal svarade en 50 kannors panna. För att rätten att sälja ej skulle leda till allmän utskänkning, fast­ställdes ett minimum av det kvantum, som fick saluföras. Den nya förordningen, som gällde ända till 1865, gav allmo­gen möjlighet att i brännvinsbränningen få en betydande bi­inkomst. I Kronoby utnyttjades denna möjlighet i icke ringa grad. Brännvinsbränningen blev allmän och inkoms­ten därav steg till betydande belopp. Då spannmålstillgån­gen i socknen var ganska knapp, begynte man använda pota­tis i tillmäskningen. Detta var även fallet i grannsocknarna Gamlakarleby och Pedersöre. I Terjärv begagnade sig samt­liga brännare av potatis vid tillmäskningen.(3) Största delen av brännvinet salufördes. År 1839 uppges att brännvins­bränningen idkades allmänt i socknen.(4) En förteckning över brännvinspannorna i Håpsala från mitten av seklet upptager icke mindre än 47 pannor i denna på åkerjord fattiga by. Åren 1853—60 betecknas brännvinsbränningen som den »hu­vudsakligaste inkomstkällan» för de besuttna i socknen. Spannmålsodlingen och boskapsskötseln gåvo visserligen ett ringa överskott för försäljning, men penninginkomsten härav var obetydlig. Skogarna voro uthuggna och fisket gav intet till avsalu, varför brännvinsbränningen under århundradet ända till 1865 blev allmogens »tillförlitligaste binäring».(5)

Genom överhetligt påbud inskränktes brännvinsbränningen under dåliga skördeår till kortare perioder av året. Sålunda var åren 1812, 1813, 1818 och 1822 tiden för bränningen inskränkt till tre månader. År 1829 begränsades tiden för brän­ningen tillsvidare till 15 nov.—15 dec. och 15 febr.—15 april. För att förbättra det ekonomiska och sociala läget i landet fingo husbehovsbrännare genom en förordning 1841 rätt att för femton år framåt avsäga sig sin rättighet emot befrielse från skatten till kronan. Efter att bränningstiden 1853—54 varit ytterligare inskränkt på grund av svaga skör­dar, förkortades tiden 1855 till 15 febr.—15 april. Åren 1858 och 1859 inskränktes tiden ytterligare i Vasa län på grund av dålig skörd.

Genom 1865 års förordning upphävdes rätten för jordägare på landet att bränna brännvin, och »brännvinsarrendeavgif­ten» indrogs. Brännvin fick därefter tillverkas endast i större brännerier, och brännvinsförsäljningen upphörde att vara en inkomstkälla för allmogen.

Noter:

1. Kronoby kommunalarkiv (KKA), V, 1. — 2. KKA, Länsmansberättelsen 1799. — 3. Böcker, Ekonomiska anteckningar om Wasa Län, I, s. 66 o. KKA, Länsmansberättelsen 1839. — 4. KKA, Länsmansberättelsen 1839. — 5. KKA, Länsmansberättelserna 1853—60.

Kronoby sockens historia

Helmer Tegengren (1943)