MISSVÄXT OCH HUNGERSNÖD

Jordbruket var i Österbotten ända fram till 1870-talet en mycket osäker näringsgren. Växlingar i väderleken lämnade på grund av de primitiva brukningsmetoderna djupa spår efter sig. Odlingsväxternas antal var litet, då nästan uteslutande sädesbruk rådde. Ogynnsamma väderleksförhållanden drabbade därför gårdens hela skörd. I landsdelen inträffade ofta starka nattfroster, emedan väldiga frostalstrande arealer voro outdikade. Kustälvarna svämmade över och förstörde grödan eller spolade bort det tunna matjordslagret. Då transportmedlen voro primitiva och upplagda förråd vanligen saknades, kunde följderna av ett dåligt år bli svåra, ja ödesdigra, om det område, som drabbades av missväxt, var stort. Följande år ha för Österbotten fram till medlet av 1700-talet betecknats som särskilt olyckliga:

1600 stora »oåret»

1669 Larsmässo »oåret»

1695—97 långa eller stora fattigåren

1710 peståret

1731 stort missväxtår

1740—42 de senaste fattigåren

Som det första kända nödåret i Österbotten uppges här 1600. Nöden torde snarast inträffat de två därpå följande åren, ty 1602 kunde spannmålstionden icke betalas inom det norra fögderiet, inom vilket Kronoby älvdal låg. År 1603 meddelades att »uppå samma år 1602 ingen årsväxt, så myc­ket som ett korn var uppå spannmål, utan av frost fördär­vat, därföre många tusenden av vår avföda och grannar här uti landsändan avsomnade äro, såsom ock nu mången i detta år icke hade ett sädeskorn att så i sin åker eller att något upp­skära». Den spannmål, som fanns kvar, måste bönderna utge till de knektar och båtsmän, som voro förlagda i borgläger i fögderiet. Därför »när man 1604 skriva må, bliver ingen upp­börd varken på spannmål eller andra persedlar, ty på år 1602 hade man halm till föda och där man nu intet haver att så, veta vi oss ej annat än döden för dörren».

Redan 1609 inträffade i Österbotten ett svårt nödår, likaså 1620. Under 1630-talet inträffade täta missväxter i Öster­botten. År 1632 skrev landshövding Creutz till kammarkol­legiet: »är litet hopp att säden i detta år här i landet kommer till någon mogenhet». Följande år slog skörden åter fel, många hemman blevo öde, och människorna dogo av hunger på vägarna. Om förhållandena i det norra prosteriet skrev landshövding Wernstedt 1635, att inga spannmålsskördar på fyra år kunnat tagas på grund av frost, och i synnerhet i den nordligaste delen av hövdingedömet låg ett stort antal hem­man öde. Sistnämnda år var årsväxten ännu svag, men 1636 blev skörden riklig. Landsdelen hann dock ej repa sig, ty re­dan följande år var avkastningen betydligt sämre och 1638 blev det åter missväxt. Då enligt landshövdingens uppgifter bönderna följande år endast hade halm, hö, strö och träspånor till föda, lånade regeringen våren 1639 allmogen i Öster­botten 1,500 t:or spannmål, och föregående år hade den be­friats från uppbörd. Åren 1641—42 hemsöktes Österbotten åter av missväxt. Bland de hårdast drabbade socknarna namnes det förra året dock ej Kronoby, men det följande blev missväxten särskilt svår i det norra prosteriet. I präster­skapets besvär 1641 säges att »årsväxten -------alldeles är fördärvad», och man hoppades att konungen skulle taga hän­syn därtill. Dessa missväxter lämnade ej några djupare spår efter sig, liksom ej heller froståret 1650. En fruktans­värd hungersnöd härjade däremot i Österbotten 1695—97, och den drabbade svårt de socknar, som hörde till Kronoby prosteri. Inom prosteriet var de avlidnas antal inemot tio gånger större än de föddas från Mikaeli 1696 till samma tid 1697. Förhållandena i de särskilda socknarna gestaltade sig på följande sätt:

Lochteå, 700 döda, ? födda

Kelviå, 327 döda, 23 födda

Gamlakarleby stad o. socken, 814 döda, 131 födda

Kronoby, 183 döda, 36 födda  

Pedersöre med Jakobstad samt kapell, 1.035 döda, 87 födda

Nykarleby stad, socken och kapell,  524 döda, 83 födda

Lappo, 677 döda, 76 födda 

Vörå med kapell, 464 döda, 46 födda

Totalt,  4.724 döda, 483 födda (Lochteå oberäkn.)

Av ovanstående siffror framgår, att Kronoby i förhållande till folkmängden drabbades lindrigare än de övriga socknarna inom prosteriet. Missväxten kom helt oväntat efter några rika skördeår. I Kronoby frös grödan totalt bort genom en mycket hård frost. Då man i socknen endast hade »bark och halm» att leva på, anhöll man om befrielse från såväl utla­gorna som utskrivningarna.8 Före missväxten betingade sig spannmålen i trakten ett pris av högst 2 daler tunnan, men redan 1695 kostade en tunna vete 30 daler, råg 20 och korn 12 daler. Under de två följande åren stod Överhuvud­taget ingen spannmål att köpa. Oaktat den brödsäd, som Karl XI lät sända till Finland, dogo i landet omkring 100,000 personer i svält eller därav förorsakade sjukdomar.

Åren 1708—09 voro åter nödår i Österbotten, och 1722 in­träffade i timmermanssocknarna Kronoby och Pedersöre en rätt svår missväxt. Redan 1726 kom det följande miss­växtåret, varför man anhöll hos kronan om lånespannmål. Året 1731 uppgives som ett stort missväxtår, men närmare uppgifter härom saknas. Åren 1739—42 inträffade åter stora missväxter. Från Kronoby uppgives: »Detta år 1739 begynte den svåra missväxten, medelst nattfrost, varigenom säden på åkrarna bortfrös, vilket varade de följande åren 1740, 1741 och 1742. År 1743 välsignade Gud denna socken, jämte hela landet, med en ymnig årsväxt.» I en beskrivning över dessa missväxtår i Österbotten heter det, att säden ge­nom frost blev mörkbrun och hopskrumpen, så att den lätt kunde blåsas ur händerna som agnar. Brödet som man ba­kade därav ville inte hålla samman, utan måste bakas inom såll och tunnband. Som gräddat var brödet nästan svart, kändes torrt i munnen och hade ingen näring. Man tydde sig därför till nödbröd. Därtill använde man flere olika sur­rogat bl. a. mossa [lav] och bark, sälting (Triglochin), rötter av konvalje (Convallaria foliis verticillatis), lingon och blå­bär, men även nors-, mört- och idrom.

En partiell missväxt inträffade 1780 i Gamlakarleby, Kro­noby och Kelviå. Härvid drabbades främst kornet, så att det ej dugde till utsäde. Allmogen anhöll därför hos lands­hövdingen om att få lösa sig spannmål från kronomagasinen till bröd och utsäde. Härtill gav landshövdingen i november 1780 sitt tillstånd. Trots löftet erhöll likväl kronobefallningsmannen en månad senare order att magasinsspannmå­len skulle föras till det kungliga bränneriet i Vasa. Detta förtröt allmogen och man gick till kungs med anhållan om att få behålla spannmålen. I mars 1781 avslogs dock anhållan av konungen. En förnyad anhållan insändes omedelbart. Till denna fogades ett intyg av kyrkoherden Eric Juvelius och länsmannen att spannmålsskörden i Kronoby 1780- genom frost och torka slagit fel och att en tunna råg betalades med 11 eller 12 plåtar. Trots allmogens nöd beslöt konungen att uppskjuta målet och några vidare upplysningar om ärendet kunna ej återfinnas.

Till följd av långvarig torka sommaren 1818 blev spann­målen i Kronoby detta år av mycket dålig beskaffenhet och godkändes ej som uppbördsspannmål. År 1821 blev åter ett dåligt spannmålsår i socknen liksom i övriga delar av landet. Från de sista stora nödåren 1866—67 finnas synnerligen detaljerade uppgifter från Kronoby. Spannmålsavkastningen 1866 var medelgod, och den egentliga nöden begynte först på våren 1867. Förhållandena under detta år har hemmansägaren J. Wenelius från Såka by i Gamlakarleby målande skildrat i sin dagbok. Skildringen passar helt in på läget i Kronoby och berör delvis denna socken.

Intet spår av sommar syntes ännu den 11 maj 1867. Snön låg i över en alns höga drivor på slätterna och i skogarna. Vin­terförråden av kreatursfoder voro slut i nästan alla gårdar. Man rev ned halmtaken och utfodrade kreaturen därmed, men de svälte redan ihjäl. För människorna funnos ännu små förråd. Bristen på penningar var likväl stor och för mån­gen allmogeman spökade den bistra hungersnöden. Ett par veckor låg snön ännu kvar överallt. Den 25 maj såg man dock rågbrodden sticka fram här och där på åkrarna, men skogarna voro fulla av snö. Natten mot den 26 maj var den första natt denna vår då det ej frös på. Fjärdarna lågo isbelagda och isarna voro starka nog att köra på. Den andra juni började Gamlakarleby älv kasta av sig sitt istäcke, men snön lyste ännu på norra sidan av taken. Rågbrodden ruttnade, dock ej så svårt i Kronoby och trakterna söder därom, som i Gamla­karleby. Sjön hade ännu ej blivit isfri. Den 10 juni gick man till fots på isen över Bredviks fjärd mellan Kvikant och Knivsund, men därefter bröt isen upp och den 12 juni voro fjärdarna segelbara. Allmogen samlade björk-, gran- och lin­gonris till kreatursfoder, men man kunde inte hålla djuren vid liv, och trots att snön ännu låg kvar här och där i skogarna släppte man den 16 juni kreaturen på bete. Två dagar senare försökte en och annan så korn, men åkrarna voro alldeles vattendränkta. Den 20 juni kom den första sommardagen. På morgonen stod lövskogen ännu mörk med vårens violetta färg­skimmer över sig, men mot aftonen bytte den färg och skif­tade något i grönt. Detta blev en hoppets signal för den för­tvivlade allmogen och man tog i tu med jordbruksarbetena. De som kunde satte potatis. Så kom värmen. De fyra da­garna före midsommardagen strålade solen intensivare än på många år. I skuggan visade temperaturen +32° och i solen +48° C. Med otrolig hastighet spirade gräset upp, och löven fingo på fyra dagar nästan sin fulla storlek. Kornet grodde och åkrarna blevo gröna. Den 25 juni, således 5 å 6 dagar efter potatissättningen, syntes redan blasten över jorden och ett och annat rågax gav förhoppning om skörd. Strax därefter blev det åter kallt ända till den 5 juli, som kom med sommarväder. De föregående dygnen såg man ibland rim på marken. Under resten av juli och förra hälften av augusti blåste vinden från norr och nordost och det blev allt svalare och svalare. Nätterna mot 12, 13 och 14 augusti voro de mera låglänta markerna betäckta med rim, som lyckligtvis dock ej gjorde någon skada. Den 15 svängde vinden om till sunnan och väderleken blev mildare. Svår hungersnöd rådde i alla gårdar, men hoppet stod till kornet, ehuru det ännu ej gått i ax, ty rågen var gles, förstörd av röta och därtill ännu ej överallt utblommad. Det goda och rikliga höet, som man bär­gade in, bidrog att hålla modet uppe. Det var grönt, växande och i blomning när det bärgades. Spannmålsbristen var total, och varken mjöl eller säd kunde köpas i Gamlakarleby eller andra angränsande städer.

Vädret blev åter kyligare. Natten mot den 21 augusti såg man rim och natten mot den 23 var frosten så stark, att pota­tisblasten svartnade på lägre marker. Kornet stod grönt och omoget. En och annan rågskyl såg man den 25 i Nedervetil. Rågsådden påbörjades, men endast få hade eget utsäde. Till de bönder, som ej bränt brännvin, gav kronan en tunna råg. Den 2 september var kall och regnig, men kvällen var mulen, varför man ej befarade frost under natten, men på morgonen den 3 stod allt fruset. Nätterna mot den 5, 6 och 12 september voro också svåra frostnätter, och därmed svekos de sista förhoppningarna på att kornet skulle hinna mogna. All gröda på åkrarna stod frusen. Åarna och bäckarna tor­kade ut som under den torraste sommar. Nöden drev män­niskorna att pröva olika ersättningsmedel för bröd. Man samlade olika slag av lavar, som tillsammans med halm mal­des till mjöl. Mjöl av vassrot var ett gott surrogat, och man skördade, utom dessa rötter, sävrötter, missne (Calla) m. m. Svårigheten att reda sig blev också större på grund av den starka köld, som bröt in genast i december. I medlet av må­naden visade termometern redan —38°. Frågan om in­samlandet av nödbrödsämnen måste ordnas. Vid stämma i september 1867 kom man överens om att mossor [lavar] skulle få plockas där man kunde finna dem utan avseende på vems mark det var. De obesuttna »som orkar röras» skulle insamla så mycket som möjligt, rensa och bereda mjöl. För arbetet fingo de färdigbakat bröd från de bagerier, som upprättats i socknen. De besuttna förbundo sig att på varje gård insamla minst fyra skrindor. Spannmålsbristen i socknarna i mel­lersta Österbotten var ej fullt så stor som på sandjordsområ­dena i norr. Sålunda fick Terjärv låna utsädesspannmål för vårsådden 1867 från kronomagasinet i Vörå. Kronoutskylderna kunde under nödåren icke indrivas, och för 1866 avskrevos de för följande antal »utfattiga personer» i Kronoby: Håpsala 19, Norrby 2, Poras 6, Söderby 6, Yttre Bråttö 13, övre Bråttö 10 och bosatta på socknens allmänna mark 3. Dessa personer voro dock huvudsakligen torpare, inhyseshjon och backstugusittare. Ehuru skörden i Kronoby 1868 blev utmärkt god, var man icke genast i stånd att betala tillbaka de spannmålslån, som man gjort 1866 och 1867. I oktober 1868 anhöll man hos landshövdingen om anstånd med betal­ningen och det beslöts, att alla för 1868 utgivna lån av korn och havre skulle betalas, men att övriga spannmålslån skulle få utestå.20 Skördarna 1869—70 kunde i Kronoby betecknas som medelgoda och bidrogo till att relativt snart utplåna följ­derna av hungeråren. Allmogen hade visserligen råkat i en betydande skuld hos kronan och enskilda, men förbättringar inom ladugårdsskötseln och mjölkhushållningen samt prissteg­ringen på ladugårdsprodukter ledde till att åtminstone i Kro­noby följderna av nödåren redan 1870 kunde anses i stort sett utplånade.

Helmer Tegengren

Ur ”Kronoby sockens historia”, 1943