PUKEN

Ett litet kapitel om gammal folktro

(För tidningen ''Kalmar”)

En art av gammal folktro, som tyckes ha varit egendomlig för Norrland och särskilt Jämtland, är tron på p u k e n (på somliga håll kallad bäran, bjäran eller beran), en sorts levande varelse, som drog välstånd till ägarens hus men gjorde skada och ohägn hos grannarna. En person, som misstänktes att ha puken, var därför hatad och föraktad, synnerligast som han, då han skaffat sig puken, samtidigt försvurit sig åt den onde, vilket tydligt, framgår av den besvärjelse, varigenom puken fick liv och kraft.

Mycket inrotad och allmän var tron på att puken sög mjölk ur grannarnas kor och bar den till sin ägare eller ägarinna. För övrigt "drog" han allt möjligt till förmån för sin husbonde. Från hölador, källare och visthus förflyttade han grannarnas matvaror, säd och foder. Den som hade puken blev vanligen välbärgad, och hans kreatur blevo feta och trevna, medan grannarnas boskap blev sjuk och mager och det gick bakåt för dem med både hälsa och ekonomi.

Huru såg puken ut? Sägnerna härom överensstämma i att han såg ut som ett ullgarnsnystan, som förflyttade sig med stor snabbhet och sällan visade sig. Det var f.ö. om nätterna den var ute och drog. Min farmor var fullt och fast övertygad om pukens tillvaro. Hon dog då jag var 12 år gammal, men jag minns mycket väl huru hon även för oss barn brukade berätta att hon i sin ungdom sett puken. Det var en söndagsnatt, då hon och några andra ungdomar voro på hemväg från en lekstuga (danstillställning). Då fingo de se ett grått nystan. De sprungo efter för att ta fatt nystanet, men då det började rulla med samma fart uppför backen som utför, förstodo de att det var puken, och då blevo de rädda.

Man tillverkade själv puken åt sig och det tycktes även, av åtskilliga sägner att döma, som om den följde sin ägare och husbonde i graven. Att göra puken var en hemsk och stygg procedur, och jag minnes ännu huru det gick kalla kårar utefter min rygg, då jag i min barndom hörde de där historierna. Men det var bara en person i varje släkt förunnat att äga den kunskap, som erfordrades för att göra den, och denna kunskap gick i arv genom muntligt testamente från den i släkten, som förr begagnat sig av puken.

Likväl berättades det man och man emellan huru det gick till. Berättelserna variera något. Det skulle vara nio (somliga säga sju) trådar ullgarn av olika färg och de skulle stjälas under nio på varandra följande lördagsnätter på så sätt, att endast en tråd av en färg för var gång skulle tagas. Somliga berättelser rekommenderade i stället för garn nio olika tygbitar. Dessutom skulle det vara nio olika sorters höstörter samt litet metall, som skulle skrapas ur det inre av en kyrkklocka en torsdagsnatt. Vad som skulle ge puken liv och anda var emellertid nio droppar blod ur tillverkarens eget vänstra lillfinger och den förskräckliga besvärjelsen, som man blott med en känsla av rysning uttalade och som gjorde ett hemskt och obeskrivligt uttryck på dem, som fingo höra den. Och det gjorde väl de flesta. Besvärjelsen löd:

"Jag ger dig blodet,

fan ger dig modet,

För mig skall du på jorden springa,

för dig skall jag i helvete brinna."

Författarinnan Rosa Arbman berättar att hon hört av en gumma hurusom denna en gång som ung promenerat på kyrkogården tillsammans med en annan flicka. Plötsligt sågo de båda ett föremål, som mycket liknade ett grått nystan, att detta rullade ljudlöst men med en förunderlig snabbhet flera gånger runt omkring en grav. Av solvärmen hade det i mullen uppstått sprickor. Genom en dylik spricka, som gick tvärs över den grav, kring vilken det mystiska nystanet rullat, kilade det ner, och flickorna hade båda lagt märke till huru det, då det försvann ned genom sprickan, '"blivit platt som en pannkaka". Den, som berättade detta, tillfrågades av författarinnan, om hon visste vem som låg i den ifrågavarande graven. Jo, det visste hon väl, hon sade namnet, '"och", tillade hon, "alla veta nog att hon hade puken."

Då korna genom svältfödning, som ju förr var mycket vanlig, sinade av, magrade och blevo ömma och såriga på ledknölarna av att ligga på det hårda trägolvet trodde man att de voro "puksugna". Man skulle då bränna bakom kon med nio sorters lövved, så skulle pukens härskarinna (det var i allmänhet kvinnorna, som sysslade med puken), infinna sig. — Den svamp, som man ofta får se på gräs och stubbar o.s.v. och som är allmänt bekant under namnet "trollsmör" kallades i Jämtland ”pukskit” och troddes vara pukens avföring. Om man  brände pukskiten i en korsväg en torsdagsnatt, skulle den som rådde om puken, även komma tillstädes. På det sättet utrönte man vem som var den skyldige. Att det kunde hända att en oskyldig råkade komma vägen fram det tänkte man tydligen inte på.

Min mor har ofta berättat en historia, som hon hört i sin ungdom om huru man på ett ställe hade fått tag på själva puken. Man hade då tänt ett bål, varpå man brände honom till straff för hans tjuvaktighet. Han rullade oupphörligt ut ur elden, men de obevekliga hämnarna stodo runt omkring med käppar och petade dit honom igen. Han svällde då ut och blev större och större tills han slutligen var så stor som en nötvomb. Då kom en av traktens käringar springande, halvnaken och med utslaget hår, jämrande sig av smärta och började överösa dem med en skur av ovett. De blevo överraskade och glömde sin påpasslighet, varför puken lyckades rädda sig ur elden och försvinna. Men de hade nu fått klara bevis på vem som rådde om honom.

Det är väl numera inte många som tro på puken och ingen nu levande lär väl ha sett den. Men Rosa Arbman berättar, att hon på 1840-talet hört talas om en bondgumma, som låtit en klok gubbe "bränna" bakom en ko, som blivit illa tilltygad av puken.

Kilian

Ur ”Kalmar, Tidning för Kalmar stad och län”, n:r 168, 25.10.1916, sid 6.

Scanning och redigering Elof Granholm 18.06.2012.