KYRKOBETJÄNINGEN 3/3

KYRKLIGA SKATTER.

Prästerna och kyrkan underhöllos under medeltiden med tionden av avkastningen från åkerbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske. Viktigast var spannmålstionden. Vid riksdagen i Västerås 1527 indrogs 2/3 av spannmålstionden till kronan, men sockenprästen fick i avlöning behålla den tredjedel, »tertialen», han tidigare åtnjutit av hela tionden. Tionden be­räknades efter den verkliga avkastningen och varierade där­för från år till år. Detta var en olägenhet vid prästavlöningen. Genom en förordning av den 14 december 1608 fast­ställdes de österbottniska prästernas årliga sädestionde till 70 t:or, oberoende av skördens växlingar och socknarnas stor­lek. Överskottet skulle tillfalla kronan, vars ekonomi genom krigen var hårt betungad. Samma avlöning på 70 t:or tillför­säkrades 1609 även kyrkoherdarna i de det föregående året nybildade socknarna, däribland även herr Mårten i Kronoby.

Kyrkoherdarna hade även inkvarteringsskyldighet. Denna »gästning» blev i det glest befolkade Österbotten mycket be­tungande. År 1613 utverkade prästerna i denna landsända en ersättning för gästningen, som kallades »vederlag» och ut­gick i spannmål av kronans andel i tionden. Kyrkoherden i Kronoby erhöll 1614 i »vederlagsspannmål» årligen 16 t:or. Samtidigt tilldelades socknen av kronans tiondespannmål 4 t:or till hjälp vid inköp av vin och oblater, ett understöd, som kallades »vinsäd».

Innehavarna av de nyupptagna kyrkoherdebolen i de 1608 tillkomna socknarna Uleå, Kronoby, Nykarleby, Lillkyro (Alastaro), Malax och Lappfjärd hade de första åren svårt att komma tillrätta. Därför anhöll kyrkoherden Jöns Henrici i Uleå å sina och de övriga nyutnämnda församlingsher­darnas vägnar år 1610 att bliva befriade från krigshjälpen, vilket också beviljades.

På grund av kronans ansträngda ekonomi indrogs veder­lagsspannmålen under århundradets lopp gång på gång. Kyr­koherdarna i Kalajoki, Gamlakarleby och Kronoby hade hos Per Brahe anhållit om att få behålla sin vederlagsspannmål. Detta beviljades dem i februari 1651 vid Per Brahes besök i Gamlakarleby, under motiveringen att deras församlingar voro små och mycket fattiga. Genom en anhållan, framförd av kyrkoherden Brennerus i Kronoby 1651, fastställdes det tidigare beslutet om vederlagsspannmål för de ovannämnda socknarnas präster och utsträcktes att gälla samtliga socknar i landsdelen. Likväl indrogs vederlagsspannmålen till kro­nan genom en kunglig befallning i september 1664 under mo­tiveringen att gästningsskyldigheten upphört. Prästerska­pet återfick sin vederlagsspannmål, men 1696 beslöt reduk­tionskommissionen åter indraga den. Efter besvär av prosten Georg Bjugg i Vasa tillerkändes landsdelens präster åter vederlaget år 1698. 

Den begränsade eller fastlåsta »tertialen» förblev gällande till 1617. Genom ett par resolutioner detta år förändrades prästavlöningen åter sålunda, att den verkliga tredjedelen av spannmålstionden skulle uppbäras. Härjämte tilldelades prästerna även tionde av smör. Smörskatten till prästerska­pet väckte opposition, varför konungen 1626 måste avge en hotfull förklaring för vilken allmogen böjde sig.

Den nya prästavlöningen åstadkom en del tvister i lands­delen, varför 1668 mellan präster och allmoge i flere socknar ingingos enskilda och frivilliga överenskommelser. Som repre­sentanter för regeringen deltogo i förhandlingarna riksråden Erik Sparre och Lorentz Creutz. I april nämnda år ingicks i Gamlakarleby stad mellan Kronoby sockens allmoge och kyrkoherde Brennerus inför ovannämnda riksråd en överens­kommelse, enligt vilken kyrkoherden utöver tionden hade rätt att uppbära i »intagningspengar» 3 dr smt, i »vigningspengar» 3 dr smt samt i »påskpengar» 4 öre smt från varje hjonelag.

Detaljerade förordningar om prästavlöningen i Österbotten utkommo 1681 och 1694. Den viktigaste bestämmelsen gäll­de beräkningen av sädestionden, som nu skulle utges sålunda, att »efter var tunnas utsäde i åkern bör givas åtta kappar ren säd i tionde, därav prästen njuter tertialen». Under 1600-talet avlönade socknarna vanligen kapellanerna  men först genom 1686 års kyrkolag och 1694 års förordning om präst­avlöningen blev deras ställning tryggad. Enligt förordningen skulle de av varje hel och halv gård få uppbära 1/2 spann säd, av en fjärdedels gård och av torpare 1/8 t:a. Dessutom skulle församlingarna bestå dem kapellansbol.

I ett brev, daterat den 24 augusti 1607, hade konungen uppmanat inbyggarna i den nybildade Kronoby socken att »välvilligen och utan all knorr» till kyrkoherden utge tionde, likstol och övriga pastoralier, som de enligt lagen, kyrko­ordningen och gammal god sedvana voro skyldiga att utge. Efter överenskommelsen 1668 kom det likväl till tvistigheter om tionden. År 1670 klagade kyrkoherden Brennerus vid tinget att han ej fick allt, som honom rätteligen borde tillkomma, varför rätten resolverade att nämndemännen, var och en i sitt nattbol, skulle indriva prästavlöningen. Emel­lertid fortsatte tvisten och vid tinget 1671 ålades allmogen att rätta sig efter överenskommelsen i Gamlakarleby.

År 1696 hade reduktionskommissionen beslutat indraga vederlagsspannmålen. Vid riksdagen följande år framförde prästerskapet i Österbotten besvär och anhöll att prästav­löningarna måtte bibehållas oförändrade. Ärendet remitte­rades till kammarkollegiet, som i januari 1703 anmodade landshövdingen i Österbotten att inhämta allmogens yttran­de i saken. Häradshövdingen And. Mathesius införskaffade i norra Österbotten utredning om avlöningssätten i de sär­skilda socknarna. Redogörelsen över hur allmogen i Krono­by vid denna tid avlönade sitt prästerskap finnes också be­varad.

Pastor åtnjöt tertialen av tiondespannmålen i tröskad säd, råg och korn, samt halm enligt prövning. Därtill uppbar han ärter, rovor, hampa och humle »därefter växten faller och lägenheten är». Vartannat år uppbar han av varje rök ett får, och året däremellan ullen från ett får. I stället för »kalv­tionde» uppbar han ett kalvskinn och för varje föl 6 öre. Av varje mjölkande ko utgick en mark (= ett skålpund) smör och av varje rök en ost. De gårdar, som idkade fiske, gåvo fisktionde, och »överbyggarna» torrfisk efter lägenhet. I lik­stol efter avliden bonde eller bondhustru gavs en ko av hem­man med 6 kor eller flera. Mindre hemman gåvo 2 dr smt. I likstol efter ogift person gavs 16 öre smt och efter små barn intet. I påskpengar erlade varje hjonelag 4 öre, änkling och änka 2 öre, andra 1 öre smt. Varje rök levererade ett litet lass hö och ett lass ved. För lysning och vigsel betalades 2—4 dr kmt efter lägenhet, för barndop och »kyrktagning» 24 öre smt. Dessutom uppbar kyrkoherden vid socknebud och sjukbesök ett lämpligt kvantum bröd, ost eller kött. Likaså mottog han höst, jul och påsk bröd, ost, kött eller fågel. Ovannämnda persedlar och avgifter uppburos endast av besuttna. Inhysesfolk gåvo i ett för allt 16 öre smt år­ligen eller utförde motsvarande arbete på prästgården.

Socknens två kapellaner underhöllos också delvis av församlingen. Kapellanen vid moderkyrkan åtnjöt 1/2 t:a spann­mål av varje rök inom moderförsamlingen, och kapellanen i kapellet, vars invånare åtagit sig ätit själva försörja sin präst, uppbar en t:a spannmål av varje rök, ty röktalet var här så lågt, att han ej annars skulle kommit till rätta. Härutöver mottogo bägge kapellanerna vid jultiden ett »stycke» kött, om sommaren en »klimp» smör, höst och påsk ost och bröd samt litet humle. I likstol uppbar kapellanerna för avliden bonde eller bondhustru ett får och för »små barnlik» gavs 6 öre smt. För likpredikningar betalades efter överenskom­melse.

Utöver ovannämnda persedlar hade alla kyrkoherdar i Österbotten, utom i Kelviå socken, redan av kronan återfått vederlagsspannmålen. Ehuru i de österbottniska socknarna vid denna tid även odlades något vete, havre, lin och kål gavs ingen tionde av denna avkastning, lika litet som något erlades för att bonden höll get, gris, får eller höna.

Vid den rannsakning, som 1703 hölls om prästavlöningen i Österbotten, anhöll allmogen om att avlöningen skulle för­bli sådan den då var och att inga justeringar skulle företagas. Emellertid uppmanade konungen i augusti 1734 biskopen i Åbo och landshövdingeämbetet i Vasa att anställa en allmän undersökning av prästavlöningen i landsdelen, varvid »före­ningar» om prästrättigheterna skulle ingås mellan präster­skapet och allmogen. Prästavlöningen i Österbotten hade i äldre tid utgått i något andra produkter än i övriga delar av riket. Särskilt gällde detta de nordligare socknarna, som på grund av svag åkerjord i högre grad hade förnöjt sitt präster­skap med produkter av boskapsaveln. Vid de föreningar, som till följd av ovannämnda kungliga brev ingingos, anhöll allmogen i allmänhet att få avlöna prästerskapet enligt gam­mal hävd, ty vid denna tid hade ej någon större förändring i det österbottniska näringslivet inträtt.

I februari 1735 ingicks en överenskommelse mellan allmo­gen och pastor i Kronoby om prästavlöningen. Denna över­enskommelse finnes ej bevarad, men vi ha all anledning för­moda att avlöningen åtminstone i huvudsak bibehölls vid det gamla, i detta fall vid de år 1703 gällande, ovan angivna be­stämmelser. Känt är att allmogen bl. a. årligen från varje rök levererade ett lass hö och vid jultiden ett lass ved.

De förnyade undersökningarna av prästrättigheterna i de österbottniska socknarna, som företogos med anledning av det kungliga påbudet 1734, lades därefter till grund för en förordning i avsikt att om möjligt få enhetlighet till stånd. I januari 1743 utkom som resultat härav förordningen om prästrättigheterna i Österbotten. Principerna för avlöningen blev vid det gamla. Förordningen upprepar sålunda att kyrko­herdarna på landet skola erhålla av sina åhörare, om de äro hemmansbrukare, »tertialen» av den tionde, som efter års­växten faller i vete, råg, korn och havre. Tionden av ärter, lin, hampa, humle, kål och rovor skulle utges i enlighet med 1681 års förordning sålunda, att »av vad som växer gives tionde, men för det som intet växer, och varav allmogen in­gen nytta tillfaller, kan ej heller någon avgift äskas». Kvicktionden liksom smörtionden skulle utgå enligt samma grunder som i 1681 års förordning. De pastoralier, som utgingo kon­tant, voro ungefär desamma som förut. En resolution i maj 1752 på prästerskapets ansökan upprepade bestämmelsen i 1683 års riksdagsbeslut att tertialtionden även skulle erläggas av spannmål bärgad på sved likaväl som på åker.

Genom hela 1700-talet synes allmogen i Kronoby ha för­nöjt sitt prästerskap så att inga misshälligheter uppstodo. Under kyrkoherde Aulins tid pågick likväl en strid om präst­avlöningen, som begynte år 1799 och utsträcktes över nästan två årtionden. Pastor Aulin klagade hos landshövdingen i februari 1799 över hans sockenbors sätt att avlöna honom. Han framhöll att föreningen av 1735 blivit »mer eller mindre nyttjad de framfarna tider», men att en del sockenbor åbe­ropade sig på förordningen av år 1743 och följde den vid leveranserna. Särskilt ogillade prosten att hans sockenbor begynt undanhålla honom hö. Enligt 1735 års förening skulle varje rök leverera en skrinda hö. Då hötillgången i socknen blev allt sämre och sämre upphörde terjärvborna och några rökar i moderförsamlingen att leverera hö. Andra levererade efter godtycke. Dessutom hade största delen av sockenborna »tagit sig den obilliga friheten, att ingen tionde fisk leverera pastor», »ehuru vårtiden förnämligast vid infallande lekar är betydligt fiske med not, ryssjor, mjärdar, kassar och nät». En del hade också minskat smörtionden med motiveringen, att de ej ville betala för gallkor. Torpare, sytningsmän och inhyses ville ej ge någon tionde i natura, ehuru de brukade jord och höllo kor. Pastor Aulin slutade sina klagomål med att han »på det heligaste vågar försäkra, det ingen otidig egennytta har lett underskreven uti denna ansökning».

Oberoende av det berättigade eller oberättigade i Aulins klagomål är hans skrivelse såtillvida av intresse, att den klart återspeglar den förändring i socknens ekonomiska liv, som skedde under 1700-talet och varom tidigare har talats. Den övergång från extensiv boskapsskötsel förbunden med fiske till intensiv spannmålsodling, som gradvis skedde under sek­let, återspeglas i allmogens möjligheter att med olika pro­dukter försörja sin präst.

Striden mellan pastor och allmogen blev bitter, och bön­derna dolde ej sin uppfattning om kyrkoherdens karaktär, samtidigt som de med stolthet framhöllo sin egen givmildhet mot kyrkans representant. I moderförsamlingens svarsskri­velse till landshövdingen säges, att allmogen i görligaste mån sökt uppfylla kyrkoherdens krav och att han fått allt »i vidare mån än hans företrädare erhållit, men oaktat allt detta finna vi likväl herr kyrkoherden vara den första lärare i manna­minne, som ansett Kronoby sockenbors godhjärtenhet för otillräcklig och av intet värde». Föreningen av år 1735 säga de sig ej känna till och Aulins företrädare ha ej heller åbe­ropat den. Sockenborna voro villiga att följa 1743 års för­ordning och ansåg att den också var bindande för pastor. »Då» — slutar skrivelsen — »kan herr kyrkoherden undvika det myckna bekymmer att efter tvenne särskilda författningar nödgas rikta sin uppbörd, och vi försättas i den lyckliga be­lägenhet att få avbörda prästrättigheterna icke efter upp­bördsmannens godtycke, utan efter K. M:s nådiga stadgan­de». Terjärvborna voro icke mindre morska i sin svarsskri­velse. I denna framhålles att sedan 1743 års förordning ut­kom har den tjänat som rättesnöre för prästavlöningen oberoende av tidigare gjorda överenskommelser. För framtiden voro de även villiga att ge kyrkoherden vad honom med rätta tillkom enligt lagen, men tillägga, att prästens heliga för­säkran att ingen egennytta lett honom vid uppbörden, ville de med tysthet förbigå.

Enligt landshövdingens utslag i tvisten skulle 1743 års för­ordning lända till efterrättelse. År 1802 blossade striden åter upp och Aulin anhöll hos landshövdingen om handräckning vid uppbörden. Landshövdingens utslag i juli 1802 före­skrev, att så snart säden i socknen blivit skuren och upp­satt i lika stora skylar på åkrarna, skulle prästen genom två godemän få räkna skylarna och utpeka var trettionde skyl som önskades. Denna skyl skulle sedan föras till prästen eller om detta var omöjligt skulle bonden vara berättigad att tröska den och föra spannmål och halm till prästen. En hård konsekvens av denna tvist var, att ingen spannmål oberoen­de av väderleksförhållanden fick bortföras från åkrarna förrän prästen utpekat de skylar som tillföllo honom. Redan föl­jande år voro vid vintertinget ett flertal bönder instämda för brott mot resolutionen. År 1802 hade landshövdingen även ålagt allmogen att till kyrkoherden från var rök årligen leve­rera en skrinda hö, tills storskiftet blivit verkställt. Härom drev Aulin 1803 rättegång mot kapellborna.

I februari 1817 anhöll Aulin åter om handräckning hos landshövdingen. Hans sockenbor skulle åläggas att re­parera taket på en byggnad på prästgården, att reparera bo­lets av vårfloden 1806 förstörda mjölkvarn, att uppbygga den bro, som 1808 av svenska militären uppbrändes, och som lett till bolets ägor på andra sidan älven samt att vårda bolets ängar. Resolutionen, som utgavs i april samma år, gick pros­ten alldeles emot. Den gamla byggnaden, som behövde nytt tak, hörde ej till de hus, som enligt lagen »nödige äro» och be­hövde således ej hållas i stånd av allmogen. Lika litet hade den skyldighet att uppbygga kvarnen. Boställsinnehavaren ålåg att själv sköta vägar och broar, varför sockenborna också fritogos från brobygget. Bolets ängar skulle dock vår­das enligt överenskommelse.

Ännu samma år på hösten blossade striden mellan kyrkoherden och hans församlingsbor upp på nytt. Denna gång gällde det trösknings arvodet för tiondespannmålen, kvicktiondens värdering, tionde av potatisskörden samt tionde för soldattorpens åkrar. Också denna gång gick kyrkoherden till landshövdingen och sockenborna bemötte kraven.

Sockenborna hade under Aulins tid åtagit sig en betydande byggnadsskyldighet på prästgården, utöver vad härom i lag stadgades. Dessa arbeten bortföllo efter Aulins död genom senatens utslag i oktober 1825. I mitten av århundradet uppbar pastor omkr. 160 t:or spannmål jämte 16 t:or veder­lagsspannmål, 120 lispund smör, 800 ostar och bröd, i kvicktionde omkr. 160 kalvskinn och 60 á 70 får. Likstol, påskpenningar och övriga kontanta pastoralier utgingo enligt förordningar­na. Räntan till kapellanen vid moderkyrkan steg till omkr. 80 t:or spannmål, 30 lispund smör, 400 ostar och bröd samt dags­verken av torpare, hantverkare och inhyses. I kapellet ut­gick kapellansavlöningen med omkr. 170 t:or spannmål, 60 lispund smör samt för varje hemmansrök 2 ostar och 2 bröd, 1 lass kastved, 1 kalvskinn vartannat och vart tredje år även­som 1 dagsverke. I likstol efter varje husbonde och värdinna erlades ett får. Därtill gav varje rök litet kött, 2 ljus, 2 kär­var halm, litet ull och hampa. Torpare och gärningsmän gjorde dagsverken på kapellansbolet.

Helmer Tegengren

Ur "Kronoby sockens historia"
1943