KYRKOBETJÄNINGEN 2/3

BARNUNDERVISNING   OCH   SKOLOR.

En av den lutherska kyrkans viktigaste uppgifter var att i församlingen sprida kunskap om de kristna grundlärorna. Luthers lilla katekes blev det främsta verktyget vid detta arbete. Men det var naturligtvis rätt mödosamt för prästerna att hos barn och ungdom ordagrant inprägla katekesen. Man började därför ivra för att de unga skulle lära sig läsa i bok. Den kyrkliga upplysningsverksamheten och arbetet på läs­kunnighetens spridande gick sålunda genom flere århundraden hand i hand.

Över Luthers katekes höllos särskilda predikningar, som förenades med »katekesförhör», Nitet för katekesläsningen var under 1600-talet mycket stort och syntes snarare ökas än minskas. Ifråga om katekesförhören stadfäste 1686 års kyrko­lag den praxis som tidigare utbildat sig. Allmogen skulle komma i så god tid till kyrkan att förhör kunde hållas före gudstjänsten, och förfallolöst uteblivande straffades med bö­ter. Prästen skulle i en längd göra anteckningar angående sina åhörares kristendomskunskap och »driva med all flit därpå, att barn, drängar och pigor lära läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller».

Kyrkolagen av 1686 framhöll även att prästen skulle an­knyta predikans innehåll till något av huvudstyckena i kate­kesen och därigenom undervisa sina åhörare i denna bok. Prästerna borde vänja sig att tala riktig svenska och »bruka ord, som allom kunniga äro».

Luthers förklaringar i lilla katekesen skulle åhörarna ej blott lära sig utantill, utan de skulle även med egna ord kunna redogöra för innehållet. Vid biskops- och prostevisitationerna skulle visitator kontrollera huru katekesundervisningen be­drivits. Härvid skulle han ej blott göra sig underrättad om hur folket läste utantill eller i bok, utan även »huru de själva texten och doktor Lutheri uttydning förstå och begripa».

Enligt en förordning av 1644 skulle klockaren bo i socken­stugan nära intill kyrkan och läsa med barnen. Denna för­ordning åberopades av landshövding Graan år 1672, då han i Kronoby påtalade att klockaren Henrik Hansson ej befat­tade sig med barnundervisning »till ungdomens fördärv». Rätten uppmanade klockaren att iakttaga vad lag stadgade, varför det är möjligt att för barnen i Kronoby på 1670-talet anordnades någon form av undervisning.

Enligt 1686 års kyrkolag skulle kyrkoherden se till att ung­domen i hans socken lärde sig läsa i bok. Klockaren skulle vara boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han kunde undervisa församlingens ungdom i dessa färdigheter. Den som det ålåg att undervisa barnen — kapellan eller klockare — skulle »med flit driva barnaläran och undervisa barnen att läsa i bok». Härmed hade sålunda fastställts i allmän lag, att barnen icke blott skulle bibringas kristendomskunskap utan även färdighet att läsa innantill. Biskop Johannes Gezelius d.ä. ivrade varmt för att barnen på landsbygden skulle få lära sig läsa i bok, ja, t.o.m. skriva. Vid visitation i Kronoby 1686 konstaterade denne biskop »att församlingen kunde läsa vackert sina kristendomsstycken och dem förstå».

Det var föräldrarnas skyldighet att tillse, att barnen fingo ett visst mått av undervisning, och enligt kyrkolagen skulle prästerskapet vaka häröver. Principen uttalades ånyo i 1723 års resolution på prästerskapets besvär. I resolutionen säges att föräldrar och förmyndare skola övervaka att barnen läsa och lära sig kristendomsstyckena. Kunde föräldrarna ej själva meddela undervisning skulle barnen hållas hos en skol­mästare eller hos klockaren eller hos någon annan boksynt person. Socknarna borde dessutom sammanskjuta något till de fattiga barnens undervisning, såvida dessa ej kunde få un­derstöd av det, som eljest insamlades till socknens fattiga.

Kyrkoherdarna höllo domkapitlet underrättat om läskun­nigheten och kristendoms- kunskapen i församlingarna och vid visitationerna granskades som nämnt läget ytterligare. Vid kyrkostämmorna förmanade församlingsherden föräldrarna att uppfostra barnen till läskunnighet och insikter i den kristna läran. Föräldrarna ansågos som nämnt ha skyldighet att själva undervisa sina barn, och det var närmast av denna anledning man fordrade ett visst mått av kristendomskunskap av dem, som ämnade inträda i äktenskap.

I Kronoby ivrade under förra hälften av 1700-talet kyrko­herden Juslenius för läskunnighetens höjande. Genom att anställa särskilda förhör med dem, som skulle begå nattvar­den, införde han en ordnad konfirmationsundervisning. Vid en kyrkostämma i maj 1738 meddelade kyrkoherde Juslenius att de, som tänkte begå nattvarden, personligen skulle anmäla sig hos honom. Han ämnade nämligen härefter anställa för­hör med alla, som skulle gå fram till Herrens bord, varför det vore skäl att envar därförinnan beredde sig för förhöret. Ung­domar, som första gången ämnade begå nattvarden, skulle an­mäla sig hos kyrkoherden ett halvt år därförinnan. En dag varje vecka under denna beredelsetid skulle de samlas hos kyr­koherden på prästgården »att låta undervisa och förhöra sig i förståndet». Utan denna konfirmationsundervisning kunde de ej bliva delaktiga av nattvarden.

En sed, som också på sitt sätt främjade läskunnigheten, var bruket att i hemmen hålla morgon- och kvällsandakt, varvid barn och tjänare voro församlade. Vid biskopsvisitationen i januari 1738 påmindes allmogen om att ej försumma bönestunderna i hemmen, och i juni samma år förmanade pros­ten Juslenius församlingsmedlemmarna att hålla fast vid hus­andakterna. Sexmännen skulle se till att husbönderna och matmödrarna höllo aftonbön i hemmen. Denna sed för­svann likväl nästan helt under mitten av följande århundrade.

I Kronoby höllos ännu under förra hälften av 1700-talet katekesförhör. Vid ett sådant förhör i april 1739 förmanades föräldrarna att se till att »barnen strax ifrån barndomen lära läsa rent innantill». Läskunnigheten skulle enligt då ännu rådande uppfattning enbart tjäna studierna i kristendoms­kunskap. Vid denna tid undervisades barnen i Kronoby dels av föräldrarna, dels av någon annan boksynt person i byalagen. Några barn fingo också sin undervisning i de närmaste stä­derna, säges vid biskopsvisitationen 1738, men om denna un­dervisning sträckte sig utöver grunderna i innanläsning, känna vi ej. Prosten Cajanus hade år 1730 meddelat domkapitlet huru många »boklärda», som funnos i församlingen, men upp­giften har förkommit.

Läskunnigheten kontrollerades som nämnt vid visitationerna. År 1707 antecknades vid det katekesförhör, som an­ställdes i samband med prostevisitationen, att menigheten i moderförsamlingen »kunde väl läsa sin katecismus». Samma år antecknades vid motsvarande tillfälle i kapellet att barnen läste med »flit». De »trögare» förmanades att bättra sig. År 1724 säges vid visitationstillfället att »katecismiövningar» förekomma.  Sedan församlingen vid en visitation 1744 blivit »om det andeliga livets förlorande i Adam---------------på det  nogaste sättet förhörd» blevo barnens kunskaper särskilt prö­vade, varvid de gåvo »vackra prov av sina lärares berömliga vaksamhet för deras själar». Kyrkoherden Juslenius stora nit både för kyrkodisciplin och läskunnighet kom väl till synes vid visitationen 1757. De äldre fingo beröm för att de »kunde göra ett vackert besked för sig»^ och bl. a. ur minnet utantill uppläsa katekesens huvudstycken. Barnen hade samlats i koret för att där undergå särskilt förhör. De redde sig ej sämre än föräldrarna och fingo beröm, ty de kunde »väl läsa i bok efter den metod, som därvid är bruklig». Dessutom kun­de de katekesen utantill. Likaså konstaterades 1766 att barnen »till största delen kunde läsa i bok». Den undervis­ningsmetod som ovan nämnts var antagligen densamma, som tillämpades nästan hela 1800-talet igenom. Barnen lär­des genom stavning efter ett synnerligen långtråkigt schema bygga samman orden, varvid de vid läsningen med »bok-pickor» utpekade bokstäverna. »Bokpickorna» voro sirligt utskurna i trä, 15 till 20 cm långa, och fasthöllos, som av bilden framgår, med pek- och långfingrarna samt tummen. Därigenom gavs läraren också ett gott tillfälle att straffa den okunnige med ett slag över den framsträckta handen.

Barnens undervisning ombesörjdes under hela 1700-talet av föräldrarna och andra lämpliga personer, utan att kloc­karna som sig bort befattade sig därmed. I resolutionen på prästerskapets besvär 1762 uppmanades allmogen att i bya­lagen anställa särskilda boksynta personer som barnlärare. Ehuru vi sakna uppgifter härom är det antagligt att sådana lärare redan i slutet av 1700-talet arbetade i socknen, ty kloc­karen var som sagt ej betungad härmed. Ännu 1825 säges att klockaren ej, varken i moderförsamlingen eller i kapellet, sysslade med att undervisa barnen. I kapellet hade man redan 1807 planerat att anställa en »skicklig och beskedlig barnalärare» och anslagit medel för hans avlönande, men före­satsen stannade tillsvidare på papperet. År 1825 funnos i nästan varje »gingerlag», d.v.s. läslag, i moderförsamlingen anställda särskilda »barnaundervisare», som då mödrarna saknade tid och förmåga att lära barnen, bisprungo vid hand­ledningen. Någon skola i egentlig mening hade dock ännu ej kommit till stånd. En konfirmationsundervisning i skol­form, en »skriftskola», pågick under 4 veckor i moderkyrkan och under 3 veckor i kapellet. Likaså ingrep man numera rätt drastiskt mot s.k. »trögläsare». Vid prostevisitationen 1825 uppmanades två »trögläsare», en 40 årig man och en kvinna över 20 år, att inom åtta veckor lära sig åtminstone »Lutheri spörsmål» och sedan avlägga prov därpå. Lyckades det dem ej att inhämta de erforderliga kunskaperna skulle de en söndag sättas i stocken i Terjärv kyrka.

Läskunnigheten och insikterna i kristendomskunskap grans­kades vid läsförhören och över resultaten förde pastor en läsförhörsbok, varom redan i 1686 års kyrkolag givits anvisning. Förhören höllos inom särskilda läslag, som kallades »nattbol» eller »gingerlag». Sammankomsterna besöktes inom varje nattbol av 50—100 personer. Under förra hälften av 1800-talet var det brukligt att personer, som begått nattvarden, infunno sig till dessa förhör vartannat år och de yngre varje år. Försummades förhöret var man förfallen till plikt. Läsförhören begynte med sång och bön, och under bönen knäböjde menigheten. Därefter genomgick prästen de viktigaste punkterna i den kristna läran samt anställde förhör både i innan- och utanläsning. En kort bön avslutade förhöret, varefter sexmannen redogjorde för det sedliga livet inom nattbolet. I samband med förhören höllos kalas, trots att sådana förbjudits redan i en förordning av år 1743. I Krono­by höllos läsförhör både höst och vår. År 1828 föreslog pastor Alcenius att höstförhöret, som ej förekom inom andra för­samlingar, skulle slopas, och att endast barnen skulle om hös­ten på bestämda tider upphämtas till prästgården eller kyr­kan för förhör. »Såsom all avvikelse ifrån forna plägseder ofta anses av mindre tänkande med vedervilja, så mötte också detta välmenta förslag på en del ställen motsägelser, i synnerhet av sådana, som för det vanliga kalaset blint ivrade för höstförhörens bibehållande». Trots detta motstånd ge­nomdrev Alcenius sitt förslag.

Ännu år 1834 fingo barnen undervisning enbart i hemmen, vanligen av mödrarna. De boksynta personer, som mot er­sättning handledde barnen, anlitades ej. Detta ledde till att fattiga barn, vilkas föräldrar ej kunde lära dem läsa eller be­tala en lärare, ej fingo lära sig läsa. Kyrkoherden föreslog därför vid en sockenstämma år 1834 att de s.k. »magasinsförvaltarekapparna» skulle nyttjas till bekostande av fattiga barns undervisning. Förslaget avböjdes, men ännu samma år­tionde begynte klockaren i Kronoby biträda vid barnunder­visningen. År 1836 sages att de i läsning svagare barnen, utöver den handledning de fingo i hemmen, undervisades av klockaren 2 á 3 veckor höst och vår. Dessa kurser av kloc­karen i moderförsamlingen pågingo ännu under 1850-talet. Han undervisade mindre barn mot skälig ersättning av för­äldrarna, men också ungdomar, som i den förberedande kon­firmationsundervisningen på hösten visat sig svaga.

Det första initiativet till en fast skola i socknen togs i Terjärv. Vid biskopsvisitationen 1856 meddelades att kapell­borna beslutat upprätta en fast skola, där barnen skulle få lära sig kristendom, läsning, skrivning och räkning. Härutö­ver kunde även meddelas undervisning i »andra för en all­moges bildande erforderliga kunskapsämnen». Visitator uttalade sin stora förnöjelse över förslaget och uppmanade mo­derförsamlingen att också tänka på att upprätta en skola.19 Vid kapellstämma hade terjärvborna beslutat att 12 tror spannmål av växtkapparna vid Låne- och Besparings-Maga­sinet skulle anslås som löneförhöjning åt vid nästa klockare­val tillträdande klockare, som även skulle bliva lärare vid skolan.20 Kyrkoherde Cajanus hade av domkapitlet fått i uppdrag att utarbeta ett reglemente för skolan och i oktober 1857 sände han in förslaget.21 Reglementet, som stadfästes av senaten i april följande år, ger en god bild av dåtida skolförhållanden på landsbygden.

Barnen delades i två »flockar» på grund av ålder, förståndsmognad och tidigare kunskaper, och grupperna undervisades under olika dagar eller timmar. Höstterminen började den 1 september och pågick t.o.m. den 10 december. Under vårter­minen läste man från den 1 februari till den 15 maj. Den tid av två veckor, under vilken läsförhören pågingo, vilade skol­arbetet. Man arbetade sex timmar om dagen, fem dagar i veckan. Lördagen var fridag och onsdagen var anslagen för frivilliga läroämnen, om sådana förekommo. Slutexamen hölls på våren i närvaro av dem, som hade överinseende över skolan, nämligen pastor och direktionen, som bestod av kapellanen och två av församlingen valda ledamöter. Därvid fingo de fattigaste barnen, om de varit »flitiga och städade», premier i böcker.

I skolan undervisades i stavning och innanläsning, och ele­verna skulle även bibringas en klar uppfattning av det lästa. ABC-boken och Luthers lilla katekes med förklaringar lästes utantill. Därjämte undervisades i biblisk historia, bibelläs­ning, de fyra enkla räknesätten jämte bråk, varjämte övningar i huvudräkning anordnades. Koralsång samt stil- och rätt­skrivning förekommo även. De äldre barnen skulle övas att i brevform eller på annat sätt skriva ned sina tankar. Detta arbetsprogram var obligatoriskt för alla. I skolan skulle även undervisas i frivilliga läroämnen och till dem räknades »glob­lära» samt Finlands geografi och historia. För att få deltaga i undervisningen i alla dessa läroämnen skulle eleven till lära­ren erlägga en avgift på 50 kopek silver årligen.

Klockareleven Carl Johan Bergman kallades till innehavare av klockar- och skollärartjänsten i Terjärv och skolan öppna­des i början av oktober 1859. Med ett utomordentligt intresse omfattade man den nya läroinrättningen. Ej mindre än 63 elever inskrevos genast. Men så svalnade entusiasmen redan under det första året så att elevantalet sjönk till hälften och följande år till endast 10.

Denna första fasta folkskolas arbetsprogram är såtillvida märkligt, som förordningen om folkskolornas i vårt land or­ganisation utkom först i maj 1866. Det var antagligen denna förordning som förmådde moderförsamlingen att den 7 de­cember 1868 fatta beslut om grundande av en fast skola. I mars följande år antogs Leander Riska till lärare vid skolan. Höstterminen 1870 trädde skolan i verksamhet med ett stats­understöd på 600 mk till lärarens avlöning. Redan första terminen besöktes skolan av 105 barn, både gossar och flickor. Det stora elevantalet ställde krav på ett särskilt skolhus. Frå­gan härom diskuterades vid kommunalstämmor i februari och april 1870, och vid stämma i december 1871 beslöt man att uppföra skolhuset på »Forsnäs åker mellan stora bron och vägvisaren». Tomten skulle inlösas för 25 mk kapplandet. Skolans direktion bestod av fem ledamöter med kapellanen som ordförande.

Valet av Leander Riska till skolans första lärare synes ha utfallit väl. Intresset för skolan ökade ständigt och vid prostevisitation 1874, varvid även skolan inspekterades, ville visi­tator »uttala sin synnerliga tillfredsställelse med undervis­ningsmetoden och barnens framsteg». Något år efter det skolan trätt i funktion, uppdelades eleverna på en avdelning för gossar och en för flickor. Ansökan om statsanslag för av­lönande av en lärarinna inlämnades 1874. Elevtillström­ningen var också så stor att en tillbyggnad till skolhuset blev nödvändig. Avdelningen för flickor öppnades 1876 efter ett par års förberedelser, och tre år senare fick skolhuset en våning till. Skolans första kvinnliga lärare var Lovisa Öberg.

Frukterna av skolundervisningen visade sig snart. I kyrko­herden Sandelins berättelse till domkapitlet 1874 säger han att märkbara framsteg redan kunna konstateras vid läsförhören och i skriftskolan. Samma år öppnades även inom bya­lagen småbarnsskolor. Till dessa kunde man nu erhålla du­gande lärare från folkskolan. Genom arbetet i småbarnssko­lan och undervisningen i hemmen fingo barnen i allmänhet en tillräckligt god underbyggnad. Klockaren fortsatte trots tillkomsten av en fast folkskola att på hösten undervisa och förbereda de svagare barnen för den ordinarie konfirmations­undervisning, som pågick varje vår tre veckor före midsom­mardagen, då konfirmationen ägde rum. Läsförhören pågingo som förut, men år 1879 säges att de ej mera voro för­bundna med de traditionella gästabuden.

Utöver bibeln, psalmboken, postillan och några andra re­ligiösa uppbyggelseböcker funnos i allmänhet ej några böcker i allmogehemmen. Endast skeppstimmermännens facklitte­ratur och nämndemännens lagbok påträffas därutöver i bok­förråden under 1700- och 1800-talen. Vid visitation i Krono­by väckte den för folkbildningen så varmt intresserade biskop Bergenheim 1856 förslag om upprättandet av lånebibliotek inom socknen så att inom de »enskilda byalagen gemensamma samlingar av nöjsamma och gagneliga skrifter» skulle hop­bringas och utlånas till ungdomen.31 Tjugu år senare reali­serades planen. Folkskolläraren förestod det då upprättade biblioteket, till vilket bokinköpen ombesörjdes av kyrkoher­den. Läslusten visade sig också genast vara mycket stor. En­dast få allmogehem i socknen höllo sig dock på 1870- och 1880-talen med allmänna tidningar.

Helmer Tegengren

Ur "Kronoby sockens historia"
1943