Jag återsåg  mitt barndomsland

23. PÅ NORDISK MARK.

Vår ankomst till Göteborg inträffade natten mot den 6 september. Vi hade tillfälle att ännu en gång se oss omkring litet i den livliga sjöfartsstaden. Tul­len hade ingenting att göra med oss, ty vi hade transitogods och skulle visiteras först i Åbo. Då jag reste till U.S.A., tyckte jag att trafiken i Göteborg var ganska livlig, nu föreföll allt så smått och stilla. Jag har lärt mig under denna resa bl. a., att våra be­grepp om vad som är stort och märkvärdigt är ganska relativt som måttstock. Allt förändras efterhand som man ser något nytt och mera imponerande än det man förut sett. Men känslorna, dem kan man ingenting göra åt. Det erfor jag nu, då nordisk mark åter beträddes, jag förstår dem som sjunger: »Ack, jag vill leva, jag vill dö i Norden.» Ungefär så tänkte en Larsmo-pojke, som jag var tillsammans med i Göteborg. Mannen hade varit många år i de kanadensiska skogarna och förtjänat bra, förstod jag, men nu reste han hem till sin fädernetorva för att troligen stanna där. Sådana är österbottningarna. I unga år gripes de av en svår­hanterlig reslust, som tvingar dem att resa ut på arbets­förtjänst. I regel är det förhållandena där hemma, som väcker denna reslust. Hemmanen är för små, arbets­förtjänsterna ringa och syskonen många, därför måste någon lämna hemmet och resa ut i världen. De flesta sköter sig bra i främmande land och kommer sedan, när de börjar åldras, hem till »gamla landet», som där­igenom blir rikare på personer med erfarenheter och i många fall även med dollars. —

Resan från Göteborg till Stockholm var enbart an­genäm. På tåget fanns många, som varit med på Grips­holm. Där träffade jag ännu en gång min goda vän, låt oss kalla honom mr. Jackson, med fru. Nu satt de båda gamla i sällskap med sina släktingar, som kommit ända från Kiruna för att möta dem. Då min reskamrat såg mig gå genom vagnen, vinkade han mig till sig och sade: »Mr. Wickman, ni hade alldeles rätt då ni sade på båten, att jag först vid mötet med mina anhöriga skulle få erfara livets rikedomar. Min bror, som jag ej sett på 52 år, mötte mig vid stationen vid hamnen. Vi grät och klappade om varandra av glädje. Här är min hustrus släktingar, och jag har blivit god vän med dem alla, icke minst med lilla pojken här. O, vad livet är rikt. Tack för vad ni sade om rikedomen och lyckan i att ha släktingar och vän­ner!» Så sade mannen under det att tårarna flödade längs kinderna. Det var nämligen så, att mr. Jack­son hade rest till Sverige, som han sade, mest för att se hur landet utvecklats, ty »vem skulle komma ihåg mig eller bry sig om oss. De har glömt oss allesam­mans», menade han. Nu hade han upplevat motsatsen. — Jag tänkte, o, om vi människor skulle förstå, hur mycket vi ändå betyder för varandra. Några brev då och då, en och annan hälsning och framför­allt förböner, kan befästa vänskapsband och berika livet till lycka och glädje för både den, som är borta och dem som är hemma. Detta borde man alltid komma ihåg. — Detta fick jag lära mig av mitt möte med mr. Jackson. Måtte jag aldrig glömma den lärdomen!

Vid ankomsten till Stockholm mötte på stationen bröderna Timgren, desamma som följde mig till tåget, då jag reste till U.S.A. och Kanada för två måna­der sedan. Jag hade ju bott i deras bröders hem i Toronto och hade med mig färska intryck och häls­ningar därifrån. En av bröderna hade sin unga fru Ingvor med, men de båda andras fruar var hemma. Den ena väntade oss med maten, och den andra vän­tade på något annat. (Det blev en flicka!) Tyvärr ha­de jag så kort tid på mig, att middagen måste anstå. — jag beklagar att fru Timgren i onödan gjort sig be­svär för mig. — Nu hade vi ej annan råd än att gå m i ett kafé och vid ett enskilt bord prata med var­andra. Jag hade en massa fotografier av timgrenarna i Kanada, av vilka en av fruarna är från Korsholm, f.d. Ester örn. Det var glädje och lycka hos den lilla kafégruppen, när frågor gjordes och svar gavs, allt under det att fotografierna gick från hand till hand. ja, är det inte underligt, vad syskonkärlek kan be­rika livet?

Snart måste vi skynda ned till båten Kastelholm. som skulle föra oss över till Finland. Min kamrat Hertzberg och jag kom så i sista minuten, att vi blev utan middag, men vi fick några enkla smörgåsar i stället för att lindra vår hunger. Vi stod en ganska lång stund vid relingen och samtalade med våra vän­ner på stranden, som ända in i det sista ville sända sina varma tankar och hälsningar med oss till hem­landet och de kära därhemma. Även hos de våra i Sverige kan man erfara, att »gamla landet» drar tankärna till sig. —: Moder Finland släpper ej så lätt greppet om sina barn!

Kastelholm är en liten båt, men med det väder vi hade behövdes ingen stor. Havet mellan Stock­holm och Åbo var vid gott lynne, även om vädret icke var klart. Solen behagade följande morgon hålla sig bakom dimmornas slöja. Men vad gjorde det, vi hade ju solen inne i hjärtat. Vi var på väg hem. »Bor­ta bra, men hemma bäst», sade ju även Marskalken av Finland, då han senaste gången kom hem från ut­landet. Det ligger mycket av sanning i de orden. . Jag fick en fin, privat sovhytt på Kastelholm, men inte ville »John Blund» infinna sig ändå. Tankarna kom och for utan rast och ro. Man talar om res­feber då folk reser bort, jag hade resfeber då min resa nalkades sitt slut — tror jag. Slutligen somnade jag, men vaknade efter någon timme, när vår båt stan­nade mitt på en fjärd. Jag tittade ut genom den runda gluggen och såg en liten skärgårdsbåt kila iväg. Det var svårt att se, om den hade varit ute i postbefordringsärende eller om det var lotsombyte. Denna lilla episod lät mig se en liten skymt av de besvärligheter vrår skärgårdsbefolkning har ifråga om kommunikatio­ner. Det var ju lugnt väder denna gång, men hur många gånger nödgas icke vår skärgårdsbefolkning utsätta sig för risker till liv och egendom endast där­för, att Vår Herre låtit den se dagens ljus för första gången på en liten ö eller kobbe i vår vidsträckta skär­gård. Men trots allt älskar skärgårdsbon i regel sin lilla värld. Jag var i tillfälle därute i stora världen att träffa ålänningar och andra skärgårdsbor, som med värme talade om sin hemö och planerade att någon gång återse densamma.

För mig, som i tiden rest i den åländska och åboländska arkipelagen, var det ett nöje att åter få se de kända holmarna och vattnen. Det är en sak, som man i Finland oftare borde beakta, att vår skärgård är den första, som hälsar återvändande landsmän välkomna. Men även främlingen, som kommer till Finland, mötes törst av vår skärgård och dess bebyggelse. Hur viktigt är det icke, att statsmakten på allt sätt vårdar sig om denna vårt lands förpost.

Det är ofta så, att det första intrycket man får av ett land eller folk blir det dominerande och beståen­de intrycket. Vår skärgård borde på allt sätt bli sam­hällets skötebarn. Detta för att underlätta skärgårds­bons lott och för att de som kommer till vårt land, vid sitt möte med landets förpost skärgården, får ett gott intryck av vårt fädernesland.

— Stämningen på vårt lilla fartyg nådde höjd­punkten, då vi började se de kännspaka stränderna med de vackra Åbo-villorna, ty nu var vi snart vid Auras utlopp. Vid framkomsten till hamnen möttes vi av en hornorkester, som spelade Björneborgarnes marsch. En herre, representerande Suomibyrån, häl­sade de hemvändande välkomna till fäderneslandet. Denna gång skedde detta på finska och svenska språ­ken och icke som i fjol, då ett stort antal svensktalan­de hemvändande hälsades välkomna endast på fins­ka. Det var glädjande att erfara, att det klander, som denna traktlöshet då utlöste, lett till en korrigering. Finland måste som en god moder låta samtliga sina återvändande döttrar och söner erfara, att de är hjärt­ligen välkomna. Detta kan ske endast om de båda språkgrupperna hälsas på sitt eget älskade moders­mål.

På grund av att båten var försenad var ingen vid kajen för att möta mig. Man hade tidigt på morgonen stått och väntat vår båt men sedan avlägsnat sig. Det kändes litet underligt att stiga i land utan att en enda hälsade en välkommen. Senare förstod jag, som sagt, orsaken. Jag hann redan tänka, att nog borde alla som vet, att någon anförvant är att vänta till landet, arrangera det så, att någon är i tillfälle att person­ligen säga ett: »Hjärtligt välkommen!» Det känns så gott i den trötta resenärens hjärta att möta vänner och egna, som hälsar en välkommen. Dessutom är den resande ofta i behov av en hjälpande handräckning, då det gäller att med pick och pack klara sig igenom visitationer och sedan vidare, först till stationen och så i väg till den slutliga destinationsorten. Det finns t. ex. svensktalande och sådana, som endast kan engelska,, vilka har det besvärligt vid sitt första möte med Fin­land för språkets skull. Sådant borde icke få förekom­ma i ett land, vars officiella språk är finska och svenska språken. — Med detta har jag ingalunda klandrat tull- och passmyndigheterna i Åbo. De flesta tjänste­männen där har, vad jag vet, på ett i allo oklander­ligt sätt, även vad språket beträffar, betjänat våra åter­vändande landsmän, oberoende av till vilken språk­grupp de räknat sig.

Jag vill minnas, att jag började mina reseantecknin­gar med att tala om »världens måhända primitivaste tullhus». Nu då jag sett detta tullhus liksom från sjö­sidan med en från utlandet återvändande resenärs ögon, anser jag mig icke ha anledning att återtaga, vad jag förut sagt om tullhuset i Åbo. Det är helt en­kelt skandal, att vårt land skall uppehålla ett sådant officiellt hus som detta tullhus. Det måste kännas underligt för en utlänning, att stiga in i tullhuset i Åbo, då man föreställt sig att Finland är ett land, som i alla avseenden vill vårda sitt anseende som ett före­gångsland. Hur man skall kunna mottaga strömmen av turister olympiaåret 1952 i tullhuset och där snabbt och värdigt visitera bagage och granska pappren, för­står jag icke. Redan nu är tullmännen förtvivlade över sina arbetsförhållanden, då en större kontingent rese­närer kommit i land vid kajen i Åbo.

Nåja, jag märker att jag icke helt kunnat befria mig från sådant, som hör riksdagsmännen till, näm­ligen lusten att klandra och reformera eller förbättra. K4en läsaren må förlåta mig denna avvikelse från mitt egentliga ämne, ty tullhuset i Åbo har redan flere år upprört mig.

Jag måste säga, att vad mig beträffar så gick allt snabbt och smärtfritt vid mitt möte med myndigheter­na i Åbo, och då min svägerska plötsligt infann sig och hälsade mig välkommen, var mitt lilla misshumör för tullhusets skull liksom bortblåst. Dessutom fick lag den glada nyheten, att svenska riksdagsgruppens ordförande skolrådet Österholm meddelat, att jag inte behövde resa till Helsingfors, utan kunde resa direkte hem till Österbotten.

Med hast ilade vi i väg till min svägerskas hem, där välkomstkaffe — Amerika-kaffe — smakade härligt. På grund av värmen i Amerika hade jag icke någon riktig smak för kaffe där, ehuru det var av bästa kva­litet och tillrett efter alla konstens regler. Det är visst så, att det är på våra breddgrader kaffet smakar så gott att det blir »den bästa bland alla jordiska dryc­ker.»

Snart kom jag per telefon i förbindelse med hemmet i Österbotten och fick ett hjärtligt: »Välkommen» av min hustru och barnen. Nu var det blott att vänta tills det blev avgångstid för tåget, men ack, vad tiden föreföll lång! Man kände det ungefär som när barnen väntar på julbocken, det var en lång väntan under en känsla av stark spänning. Men äntligen bar det i väg norrut. O; den som nu hade ett amerikanskt snälltåg att resa med! Men tålamod, min gosse, du är snart hemma hos de dina! En enda lång natt ännu, och så är du hemma.