Jag återsåg mitt barndomsland

22. MED KURS PÅ EUROPA.

En kraftig, grov signal från Gripsholms pipor kom oss att tycka till. Ekot mångdubblade signalen, därmed ytterligare betonande det faktum, att stunden då »den ena upptages och den andra blir kvar» är kommen. Landgången drogs bort, och så började jät­ten röra sig. I korsets tecken skildes de egna på New Yorks redd från deras bror, som nu lämnat sitt barn­doms- och födelseland för att resa hem till sina fäders land, Finland.

Sakta och säker gled Gripsholm längs Hudson Ri­ver mot havet. Bakom oss stod skyskraporna i mor­gondiset omgivna av sina kortare syskon. Mellan hu­sen avtecknade sig gatorna som mycket smala streck. Man tyckte, att det vore omöjligt för bilar och andra fordon att taga sig fram mellan de intill varandra stående husraderna. Det var avståndet och de höga husen, som åstadkom denna synvilla.

Med vemod for vi förbi Frihetsgudinnan, hon som för blott några veckor sedan hade hälsat oss välkom­men till U.S.A., frihetens land. Små bogserbåtar släpa­de i väg med tungtlastade pråmar, alldeles som myror­na därhemma brukade släpa på långt större och tyngre föremål än de själva är. Sådant är livet, tänkte jag, på havet såväl som på marken är det ett evinnerligt släpande på bördor. Hur är det Skriften säger om livet: »När det varit som bäst, har det varit mödor och arbete.»

Möda och arbete, det skulle jag åtminstone de tio å tolv närmaste dagarna icke behöva befatta mig med, Bland det mest bekymmerslösa och lättjefulla man kan uppleva är att vara passagerare på en stor atlantångare. Naturligtvis kan man läsa, skriva och handarbeta, om man har energi och en stark vilja. Men i regel blir man av sjöluften och den goda maten så slö och dåsig, att man orkar knappast med något.

Det dröjde icke alltför länge, innan vi hade lämnat New York ur sikte. Vi skulle dock länge ännu ha landkänning, innan vi kommer ut på stora havet. Det var ett rörligt liv ute på sjön. Den ena båten kom och den andra for. Många var riktiga jätteångare. I luften kretsade inte blott måsarna, utan även flyg­maskiner. Vi behövde ännu inte känna oss ensamma på de stora vattnen, vilket senare skulle bli fallet.

Ombord på Gripsholm gällde det att börja göra sig hemmastadd. Vi skulle, magister Hertzberg och jag, dela en fyrapersoners hytt med en pensionerad riks­svensk lokomotivförare. Det var väl, att den fjärde hyttpassageraren blev borta, ty vår hytt var synner­ligen liten jämförd med vår hytt på Stockholm. Vi be­hövde inte länge vara ombord, innan vi märkte, att denna båt icke var så modern och komfortabel som m/s Stockholm. Men som en liten ersättning eller kompensation erbjöd Gripsholm större trygghet vid en eventuell storm, ty gamla Gripsholm är mycket större än Stockholm och därför mindre fallen för rullningar än den sistnämnda.

Livet ombord på Gripsholm var likt det vi var med om under överresan till U.S.A. Under hela hemfär­den hade vi dock icke storm en enda dag eller natt. Vi kände inte av en enda gungning under hela hem­resan, fast man i radion hade bebådat storm.

Man hinner under en atlantresa göra många iakt­tagelser och stifta många bekantskaper. Vid det bord där jag åt satt en gammal rikssvensk, som på 51 år icke sett sina syskon eller sitt fäderneland. Nu reste han över med sin fru för att se sin födelsebygd och hälsa på de egna. Vi hade vid bordet även två unga flickor, en dansk och en svensk, som varit över till Sta­terna och nu reste hem som fullfjädrade amerikanskor. Dessa ungdomar roade sig tappert, så att de knappast orkade äta, och ofta såg de rätt så glåmiga ut. Men så­dant kallas visst att ha roligt! Vidare var vid vårt bord en äldre svensk dam, som varit i Finland och kände en ingenjör, i vars hem jag gästat. Denna fröken »speakade» gärna engelska mest för att lära sig språket. Och så hade vi den prudentliga pensionerade lok­föraren, som hade ett stort nöje i att se på när de unga roade sig. Ett sådant bordssällskap blir små­ningom ganska intimt och trevligt. Man får del av många olika och säregna livsöden.

Men det är inte blott vid matbordet man lär känna vissa medborgare. På däcket träffar man snart sådana, som man gärna sällskapar med. Jag kommer ihåg Sundsvalls-herrn som varit över i Finland och i vars hem ett barn från Finland bott. Mannen var en skick­lig fotograf och hade sysslat med turistfilmning. Till­sammans med en annan sundsvallsherre blev vi snart en trio, som ofta stod vid relingen och sprakade dels allvarligt och dels skämtsamt. Och så minns jag de danska vännerna, som hade varit med i Toronto, men som jag först nu lärde känna. Där var lärarn, som utomlands alltid kallades professor, och där var den glada söndagsskollärarinnan från Köpenhamn. Men jag får ej glömma min danska kollega, riksdagsman­nen J—n, han som talade, tyckte han, så ren danska, att jag hade bort förstå honom, jag var dock tvungen att uppmana honom att först spotta ut den potatis han hade i munnen, innan jag kunde förstå hans tal. Hur var han icke dråplig min danska trosbroder och riks­dagskollega, då han tittade på min vackra amerikanska kravatt eller slips, sägande: »Hur skall jag kunna kom­ma hem till Danmark, då jag ej fått en så vacker slips? Ingen tror att jag varit i U.S.A.» Vår broders bekymmer lättades genom att vi en tremannadeputation sökte upp honom litet senare och högtidligt över­lämnade åt honom den vackraste och grannaste slip­sen, som fanns ombord. Ett tal hölls, i vilket sades bl. a. att för varje gång han binder slipsen om sin hals, skall han tänka på sina vänner, som på detta. sätt — med slipsens tillhjälp — visar sin stora kärlek till och uppskattning av den hjärtegoda vännen genom att halsa honom. Vår vän sken som en sol, ty på danskars vis förstod den vördnadsvärda riksdagsman­nen oskyldigt skämt.

Ombord på Gripsholm fanns det många, vad jag förstår, allvarliga kristna med olika trosåskådningar. Man såg ofta små grupper, som satt vid en öppen Bibel samtalande om heliga ting. Varje kväll hölls an­daktsstunder, då någon av de närvarande prästerna eller predikanterna höll en andlig betraktelse. Vid dessa möten sjöngs gamla kära väckelsesånger samt förnams Guds Andes närvaro på ett sär­skilt sätt. Personliga vittnesbörd framfördes enkelt och trosskyldigt. Endast ett par gånger var det en dam, som uttalade sig oförståndigt, så att ett litet missnöje höll på att slå rot, men detta missljud klara­des upp, och så blev det harmoni igen i vittnesbör­den.

Sista kvällen vi var tillsammans kring Ordet var gripande. Från olika håll avgavs vittnesbörd om att något sådant hade man ej förut varit med om. Vår sjöresa hade varit en enda välsignad samvaro kring Ordet. Gud hade bjudit stormen att »vara still». Ha­vet hade varit ovanligt lugnt, och även mången storm i själarna hade bedarrat, då hjärtan fått frid.

Men ombord på en oceanjätte finns många slags människor. Det fanns sådana med, som helst suttit dag och natt vid baren med spritglaset i hand eller vid munnen. En del människor är lik stråtrövare, som ligger på lur för att råna sätt offer. Så fanns det även på Gripsholm sådana »hajar», som lockade svaga kamrater att bjuda och åter bjuda på starka drycker, tills de nästan gjort sitt offer pank. Jag skall aldrig glömma det sällskap, som omhändertog ett sådant of­fer för samvetslösa skurkar. Sällskapet vaktade honom natt och dag för att få honom räddad för sitt hem och sin väntande hustru och sina barn. Och dessa mänvänner lyckades — till stor förargelse för »hajarna», bevara den svaga stackarn för sina plågoandar.

För dem, som ville se filmer, höra musik, bada bastu eller simma i simbassäng, fanns det möjlighet art tillfredsställa sina intressen. En oceanångare är ett litet flytande samhälle med läkare, sjuksköterskor, sjukhus, frisérsalong, barnkrubba, butik, ja, allt vad man behöver och kan önska sig. Har man vackert väder, så är en båtfärd det mest idylliska och givande sätt att fira en semester.

Man kan inte tänka sig något mera majestätiskt och vackert än det stora havet, vare sig det är lugnt eller statt i uppror. Solnedgången vid havets horisont och månens silvergata över havets yta, molnens fan­tastiska formationer och vindens spel i tackel och tåg, allt skänker naturvännen stunder av sällsynt njutning och andakt. Man kan inte vara en kall gudsförnekare på havet, skulle jag tycka. Man upplever ju Skapa­rens mäktiga närvaro varje dag på havet, och själv är man så oändligt liten och allt bråk i världen verkar så avlägset och oväsentligt. Får man dessutom se en liten skymt av havets djurliv såsom vattensprutande valfiskstim, hoppande delfiner och tumlande tumlare samt hajar med ryggfenorna och ryggen ovanom vattenytan, får man en aning om det rika liv, som leves i de stora världshavens vatten. Det är även en vacker och rörande syn att se hur måsarna trofast följer båten spanande anspråkslöst mot vattenytan efter smulor, som faller eller kastas ut från de rika människornas bord. Jag har sett reaktionsplan fortare än ljudet rusa iväg tvärs över himlen från horisont till horisont och bevittnat konstflygares halsbrytande uppvisningar samt störtbombares dykningar, men än­nu har ingen av dessa kunnat mäta sig med havets bevingade stört-, konst- och hastighetsflygare måsar­na. Det är, sade en gammal sjöbuss, som om de hela tiden skulle leka med vinden, vattnet och människor­na. Ja, underbar är Skaparens verk, i vilken form och på vilken plats och tid de ter sig för vårt öga. Min resa över Atlanten blev en ny uppenbarelsebok, i vilken jag varje dag fick läsa om min stora Gud och Fader. Otaliga gånger greps jag av en ödmjuk tillbedjans ande under färden över oceanen.

Jag skall sent glömma en liten händelse, som jag upplevde en sen kväll. Vi hade nyss hållit vår andakts­stund, och nu ville jag få litet frisk havsluft i lungor­na, innan jag skulle gå ner till min hytt för att sova. Uppe på däcket lyste en och annan lampa, men an­nars var det kolmörkt. Plötsligt såg jag en flicka på c. 13 år, som stod i halvmörkret alldeles ensam. Jag vände mig till flickan och sade: »Nå, min lilla vän, hur kommer det sig, att du är här i mörkret alldeles ensam?» Flickan såg först på mig, och så vände hon sina ögon uppåt och sade: »Jag är icke ensam, där­uppe är min fader.» Hon sade inte pappa, utan det mera högtidliga fader, så att jag tänkte om hon möj­ligen syftade på Gud. Men så tittade jag uppåt och såg en man, som stod i ljuset från en strålkastare, vilken belyste ett litet däck däruppe, på vilket flickans fader stod. Flickan stod ensam i mörkret, men hennes fader såg henne däruppe från sin plats — och flickan litade på att far såg henne. Jag vände mig till flickan och sa­de: »Lilla vän, du skall alltid komma ihåg, att du icke är ensam, utan att du har en Fader däruppe i himlen, som ser dig. Hos Honom är det alltid ljust.» Flickans fader kom ned till oss, och jag omtalade för honom att hans lilla flicka sig ovetande predikat för mig. Även mannen blev påmint om vår Fader där­uppe. Någon dag senare träffade jag flickan i säll­skap med sin moder, och även hon tycktes fått del .av flickans predikan om vår Fader däruppe, som bor i ljuset och ser allt och älskar oss. Give Gud, att jag aldrig skulle glömma min aftonupplevelse på Grips­holms däck!

Vår resa med Gripsholm tog längre tid än beräk­nat på grund av att en av maskinerna fått ett litet fel, som gjorde att den gick blott med halv fart. Vi började alla längta efter landkänning, och snart fick vi se Skottland, Orkneyöarna och tillochmed Skettlandsöarna, ty vi tog en nordligare rutt än den vi hade under resan till U.S.A. På Nordsjön såg vi massor av fisketrålare, som under natten låg stilla med brinnande lyktor i masterna och fartygets för och ak­ter. Man måste beundra dessa havets hjältar, som trotsande väder, mörker och böljorna hämtar sitt dag­liga bröd ur de förrädiska havsdjupen.

Snart avtecknade sig de mäktiga norska fjällen vid horisonten. Här och där såg man fjordar, som sökte sig mellan bergen långt inåt fastlandet. Små vackra samhällen och fyrplatser syntes tydligt längs kusten i norr. Även en skymt av Danmark kunde vi se, trots att det var mörkt, när vi passerade Skagens fyr och kusten där. Vi hade inte lång väg mera till Göteborg. Det kändes som om vi allaredan rörde oss i hemknutarna, när vi kommit så långt att vi hade Skandina­viens kuster i sikte.

En och annan fick telegram från fastlandet med meddelande, att kära anhöriga kommit till Göteborg för att möta dem. Så var fallet med mina bordskamra­ter från Kanada, mannen som varit 51 år i fjärran land, vars släktingar nu kommit ända från Kiruna för att möta sina gäster. De gamla hade inte kunnat tän­ka sig en sådan omtänksamhet och vänlighet. Nu först upptäckte de, hur rik den är, som har en stor släkt och goda vänner. Det finns värden i livet, som är förmer än amerikanska och kanadensiska dollars. Till dessa värden räknar jag bl. a. vänner, släktingar och en hembygd i vilken fäderna »arbetat, kämpat, hoppats, trott» och där man även själv en egen »boning fått med samma liv och samma lott.»