Jag återsåg mitt barndomsland

20. BESÖK I KULTURENS TEMPEL.

Måndagen ägnades helt åt kulturen. Först besökte bror Arne och jag ett stort och underbart mu­seum, det var New Yorks historiska museum. Här i detta museum kunde man se vad pengar i förening med ett starkt kulturintresse kan åstadkomma. Det var som om man skulle ha blivit förflyttad till tiden 1—3000 år före Kristus. Man hade hämtat från Egyp­ten, Assyrien och andra fjärranbelägna länder grav­kamrar med inneliggande mumier, statyer, marmor­pelare, bildstoder, stenar med olika slag av runor, hieroglyfer och andra fornskrifttecken. Det var underbart att röra sig i forntiden. En lekman kan ja naturligt­vis icke sakkunnigt bedöma sådant, som hör till arkeo­logins värld. Men så mycket torde man även som lekman kunna påstå, att dessa arkeologiska och his­toriska samlingar måste räknas till de dyrbaraste i hela världen. Även den konsthistoriska avdelningen var storartad och rik. Här såg man orginalmålningar av alla de mest kända mästarna på detta område. Jag skall inte här uppräkna några namn, utan blott för­orda för konstälskarna att besöka det nämnda museet i New York. Den, som är intresserad av rustningar och krigiska bedrifter, kan få sitt lystmäte tillfredställt på samma plats. Här finns prov på de mest primitiva stridsvapen och rustningar ävensom sådana av nyare datum. Vi fick även se värdefulla religiösa och pro­fana källskrifter av sådant värde, att de knappast kan noteras i reda pengar.

Under vår vandring i denna minnenas värld kom jag gång efter annan att tänka på vilka motsatser det är, som råder i detta land. Å ena sidan är amerikanen oerhört praktisk och nyttobetonad till sin läggning, men å andra sidan har han sinne för det historiska och immateriella. Som nu detta att ge ut oerhörda summor för att från alla världens håll och kanter sam­la föremål, som icke har något värde för produktions­apparaten, utan har sitt värde för anden och känslo­livet. Men det är väl så, att då U.S.A. och dess folk icke själva har någon tusenårig historia, tradition och kultur, så sätter man så mycket större värde på allt sådant, som hör hemma i forntiden och antiken. Man bygger på detta sätt en ny kulturstat och åskådnings­värld på en gammal grund. Sålunda får den nya värl­den något av den gamla världens och tidens för­nämitet över sig. För att belysa sanningen av detta på­stående är huvudstaden Washington ett utomordent­ligt exempel. Denna relativt unga stad bär en prägel av antik förnämitet och värdighet, tack vare de många officiella byggnaderna, som alla är uppförda i klassisk stil. Det är endast patinat som saknas, men sådant kommer med tiden. Min uppfattning är, att detta amerikanernas sinne och smak för det histo­riska och klassiska kommer att bli en källa till natio­nell styrka, som skall hjälpa detta stora och blandade folk att uppbygga en stat och nation, som icke skall bli en tillfällig gästrollspelare på historiens arena. Var je folk, som vill bestå behöver någonting mer än en ekonomisk och materiell grund för sin samhällsbygg­nad. För samhällets historisk-kulturella utgestaltning behövs även en religiös-andlig grund. På denna grund kan sådant byggas, som inspireras av krafter, vilka är högre och ädlare än de rent materiella. Det är på denna grundval de s.k. mänskliga fri- och rättigheter­na vilar. Här i det storartade museet såg jag något av den eviga kampen mellan anden och materien, och för mig blev det klart, att anden segrat i forna tider och att den ännu i denna dag segrar.

Från historiska museet begav vi oss för att se ett konstens och kulturens tempel av i dag, nämligen det s. k. Rockefeller Center. Det var nog ingen lätt sak att komma in i detta kulturens tempel. En fyramansbred kö slingrade sig kring det kvarter, som upptages av denna byggnad. Här hade vi åter en provkarta på alla världens nationer, ty Rockefeller Center är en stor turistattraktion. Efter en lång väntan blev det vår tur att få stiga in. Här möttes vi av en lyx, som jag ej sett maken till i en offentlig byggnad. Tjocka röda mattor täckte golven och trapporna. Väggarna var be­hängda med gobelänger av utsökt kvalitet. Möbler­na var färgglada, likaså de stora speglarnas ramar. Allt var dammfritt och polerat samt verkade gediget och förnämt. Vi hade verkligen kommit in i kultur­gudens tempel.

I denna byggnad finns allt vad man kan tänka sig i konstväg. Här ges dagen i ända från kl. 9 på mor­gonen teater-, biograf-, akrobat-, sång- och musik­föreställningar av nutidens främsta artister och musi­ker. Man kan, om man vill, för samma inträdesavgift övervara icke blott en föreställning utan flere. För oss var det huvudsaken att få se detta tempels inre samt höra den fina sången och musiken. Här fick man välja, vad man ville se och höra.

Naturligtvis hade man kunnat leva utan att ha besökt detta kulturcentrum. Men om vi ej gått in i den världsbekanta byggnaden, så hade jag nog varit en stor upplevelse fattigare. Det kan nog ha sin stora be­tydelse att se och studera, vad nutidens människor kunnat åstadkomma i kulturväg. Det torde nog icke vara mera synd att njuta av levande kultur än av sådan, som samlats i museerna. Men även efter besöket i Rockefeller Center anser jag, att de vackraste kultur­skapelserna är våra kyrkor, våra religiösa tonskapelser och annan konst med kristna motiv som inspirations­källor. Utan kristendomen vore vår kultur kall, fattig och för mycket förgänglighetsstämplad. Detta blev mitt intryck av ett besök i en av denna tidsålders kul­turhelgedomar.