Jag återsåg min barndomsland

19. ÅTER I NEW YORK.

Frankommen till Grand Central station i New York möttes jag av min broder Arne, som sedan lot­sade mig hem till min systers hem i Bronx. Det kän­des skönt att åter vara hos syskonen och deras fa­miljer jämte vänner i New York. Men en känsla av saknad fyllde dock mitt sinne, då jag tänkte på tros­syskonen i Toronto, av vilka jag troligen aldrig i livet får återse många. I min saknad blandades dock en känsla av tacksamhet och glädje mot Gud och de människor, som berett mig möjligheten att företaga den lärorika utflykten till Toronto.

Nu efter min resa till Kanada hade jag ej lång tid på mig mera för vistelsen i Amerika. Jag kom ju till New York på aftonen den 16 augusti från Kanada och skulle resa från New York den 25 samma månad. Jag hade blott 8 dagar på mig, innan avfärden skulle ske. De första dagarna använde jag för vila, brev­läsning och skrivning. Jag var full av reseintryck, som måste få fäste i mitt minne, men jag var ganska trött också, ty i Toronto kom jag sällan i sängen före kl. 1 och 2 på natten. Nu kom reaktionen. Varje dag kom vänner på besök tillochmed ända från Vineland, som ligger långt från New York. Meningen var, att jag även skulle besöka denna ort, dar det finns många landsmän, men min broder avrådde mig från att före­taga denna resa, som skulle taga ett par dagar i an­språk. Jag beklagar djupt, att jag ej fick träffa lands­männen i Vineland, där många av mina barn- och ungdomsbekanta bor. Jag hade dock i Washington fått träffa ett par av dem och skulle ännu vid avskeds­mötet i kyrkan den 24 få träffa några. Även en annan ort hade jag planerat att besöka, nämligen Springfield, men även detta fick jag avstå ifrån på grund av tidens knapphet.

De två första dagarna efter ankomsten till Bronx använde jag, som nämnt, till att skriva brev och dagboksanteckningar. Men tiden hann även till att göra små utflykter i den närmaste omgivningen och till att göra besök hos bekanta. Jag skall aldrig glöm­ma besöket hos en mrs. Goos (jag är ej säker på hur namnet skrivs), som är hemma från Nedervetil. Mrs. Goos, som varit en glad och duktig arbetsmänniska, är nu hundraprocentig invalid på grund av reuma­tism. Vi fick tala med varandra om hemlandet. Jag kände till ett par av hennes vänner i Finland, med vilka hon brevväxlat. Nu bad hon mig meddela vän­nerna, att de skall fortsätta att skriva även om de ej får något svar, ty fru Goos kan ej mera hantera pen­nan. Vi hade även ett givande andligt samtal, men därom skall jag ej vidare orda. Gud känner till sådant, och detta är huvudsaken.

Även nu var jag på kvällssidan varje dag bjuden på supé hos mina kära landsmän i olika hem. Jag hade bli­vit en rotgubbe, som varje dag fick sin middag i en ny familj, och jag kan försäkra, att mina manliga be­kanta, som jag gästade, hade fått sig matlagningskun­niga fruar över vilka gubbarna kan vara stolta.

På lördagen blev blev det får mig, att jämte mina syskon och deras hälfter besöka min i Amerika varande yngre broder Arthur och hans familj i Katonah, Goldens Bridge. Det var ganska långt till denna plats från Bronx, dessutom hade vi svårt att hitta fram till själva gården, ty den var en god bit från den fina landsvägen i en skogsdunge. Man kunde inte se platsen från vägen. Vi kom ändå sist och slut­ligen fram. Det var naturligtvis roligt att se, hur de hade det. Småningom kom allt fler av släkten sam­man, så att vi blev snart en stor samling »Tolvmans-ättlingar». Allt skulle ha varit trevligt, men nu blev luften så kvalmig, att man tänkte »storkna». Så bör­jade det regna och sist även åska ordentligt. Vi kunde förstås icke göra några utflykter i trakten för vädrets skull.

Hos min broder fick jag pröva på hur de ameri­kanska abborrarna smakade. De är icke identiska med \åra, utan bra olik dem. Det verkade som om de ab­borrar vi bjöds på skulle ha varit fetare och lösare i köttet. Gott smakade fiskarna, likaså det övriga som bjöds, icke minst de färska majskolvarna. Jag kom överens med min bror, att han i vår skulle i god tid sända mig utsäde för majsodling. Det vore intressant att se, om man kunde odla majs i Finland. Jag tycker. att då majsen går att odla långt i norr t. ex. i Kanada, borde den gå hos oss, i all synnerhet om man låter den först växa en tid i drivhus. Man har troligen begått det misstaget, när man försökt odla majs på våra breddgrader, att man fått orätt sort. Det finns en majssort, hög och frodig, som odlas endast till kreatursföda, men sorten är sen ifråga om mognad.

— Nåja, det återstår att se hur experimentet utfal­ler.

Dagen gick fort hos broder Arthur, och så blev vi tvungna att mitt i ett fruktansvärt åskväder bryta upp för hemresan. Vi skulle taga en omväg, så att jag skulle få tillfälle att tala Guds ord med en gammal f.d. terjärvbo mrs. Fredrikson, som nu är sänglig­gande och 81 år. Johanna Fredrikson bodde nu hos sin dotter och svärson mrs. och mr. Nyman i deras ytterst moderna och propra hem. Mr. Gösta Ny­man har en broder i Bobäck, Kyrkslätt, till vilken han hälsade att han har för avsikt att besöka Fin­land olympiaåret 1952. En stor del av de landsmän jag träffade i U.S.A. och Kanada planerar att komma till Finland detta remarkabla år.

Under hällande regn avreste vi sedan från Nymans till New York, men under färden uppklarnade det. Dagen efter kunde man se bilder i tidningarna av översvämningar i olika samhällen, som inträffade un­der åskans framfart. Det är otroligt, vad det kan hälla ned vatten under åskväder i dessa nejder. Något liknande åskväder har jag ej upplevt i Finland.

På söndagen predikade jag i högmässan i kyrkan i Bronx. Även nu regnade det, så att gudstjänstbesö­karna var färre än de skulle varit, om vädret varit bättre. Men även nu, trots vädret, var kyrkbesökarna långt fler än man ser i en stor del av »gamla landets» kyrkor en vanlig söndag. Det gick lätt att tala till menigheten, ty man märkte och kände, att mottaglig­heten för Ordet var levande. Särskilt de äldre åhö­rarna kom efteråt och tackade rörda för att de fått vara med om en gammaldags högmässa och fått lyss­na till en predikan på sitt eget modersmål. Det är nog så, menade de, att det är som om man skulle få mera av en svensk predikan än av en på engelska, även om man behärskar, tycker man, fullkomligt det senare språket.

På eftermiddagen samlades släktingar hos min sys­ter, där jag bodde, för att vara tillsammans den sista söndagen i New York. Vi var i tillfälle att höra en massa grammofonplattor, på vilka upptagits sånger, musik och samtal m. m. av svåger Harry. Det var roligt att på detta sätt vara med om födelsedagar, jul­klappsutdelningar och olika slags sångtillfällen. Det var ett stycke vardags- och helgdagsliv, som nu pre­senterades för mig. Själv har jag talat in ett par plat­tor, eller skivor, som jag förstår att framdeles blir ett kärt nöje för de mina att lyssna till. — Nog lever vi i en märkvärdig tid, då snart sagt allt blir odödligt — förevigat. Och dock finns det lärda och olärda med, som icke kan tro t. ex. på själens odödlighet — stackars människor!