Jag återsåg mitt barndomsland

18. MED SNÄLLTÅG I AMERIKA.

Redan de amerikanska järnvägsvagnarna vore värda som sagt ett kapitel för sig. De nyaste dagvagnarna ser ut att vara av något slags lättmetall, åtminstone ser de strömlinjeformade aluminiumfärgade ut såsom om de vore av sådan metall. Varje passagerare har en egen be­kväm sittplats, som med ett enkelt handgrepp kan få den lutning den resande vill inta. Luften i vagnen är ren och avkyld, så att man mitt i sommarn inte känner av någon nämnvärd hetta, då man reser med tåg. Hela tiden går försäljare av ice cream ( = glass), nötter, oli­ka slags smörgåsar, frukt och snask genom vagnen. Vid varje större station kommer tidningsförsäljare med färska tidningar och tidskrifter. Naturligtvis finns det även restaurangvagn med, och servitörerna är i regel färgade män. Det kändes att börja med litet ovant att bli betjänt vid bordet av personer med svarta hän­der, men snart lärde man sig förstå, att dessa färgade i regel var mycket rena av sig. Försynt och vänligt blev man uppassad.

Under min resa från Toronto träffade jag en neger­servitör, som kände till flere av vårt lands kuststäder, ty han hade varit sjöman och bland annat även be­sökt de österbottniska städerna vid Bottniska viken. Så liten är världen, att man på sträckan Toronto— New York kan träffa på en neger, som varit i Fin­land!

Man måste säga om den resande allmänheten, att den verkar kultiverad och lugn. I regel är alla väl­klädda och väl friserade samt artiga mot varandra. Det är sällan man träffar sådana, som armbågar sig fram. Druckna såg jag blott en gång under Toronto-resan. Vill man ha upplysningar om de trakter man far igenom, så är i regel alltid någon färdig att ge sådana, om man låter förstå att man är en resande turist.

Farten på de amerikanska järnvägarna är högt dri­ven, men ändå skakar icke vagnarna utom i kurvor­na, som är ganska många och branta. I kurvorna gnisslar vagnarna på ett öronbedövande sätt. Några skenskarvar känner man ej av, ty skarvarna är ej på tvären utan i skenornas längdriktning, så att hju­len oförmärkt glider över från den ena rälsen till den andra. På detta sätt elimineras dunkningarna, som vi i vårt land plågas av på våra tåg. En sak, som jag också fäste mig vid var att stationsplattformerna var i samma höjd som vagnarnas underreden, så att in­gen kunde komma under vagnshjulen. Några farliga järnvägsövergångar såg man icke, ty vägarna gick vid korsningarna under banvallen, eller också var banan överbyggd av landsvägsbroar. Jag tänkte, när skall vi komma så långt, att vi icke längre behöver befara olyckor vid järnvägsövergångarna, som nu årligen krä­ver många människoliv och annan förlust.

— Man måste säga om naturen, att trakten mellan Toronto och U.S.A:s gräns är vacker och fruktbar. Det är en fröjd för ögat att uppe på den höga åsen vid staden Hamilton från tåget se ned över dalen med dess vinodlingar och fruktträdgårdar. Majsodlingar­na är ganska vidsträckta och frodiga. Men mycket kunde göras ännu för att få större skördar ty det verkar som om jordbruket icke skulle vara så väl­skött som det kunde vara, men detta beror väl på att de stora städerna, industrierna och skogarna drar arbetskraften till sig — som det litet varstans i värl­den förhåller sig.

Förrän vårt tåg kom till Buffalo, hade vi att göra upp med gränspolisen och tullmännen. Men denna granskning verkade mera att vara en proforma sak än en effektiv kontroll. Men i den kupé där jag var satt en dam, som tycktes ha ganska svårt att klara sig vid visitationen. Hon hade bristfälliga papper och verkade nervös. Jag tänkte, hur viktigt är det ej att alltid ha klara papper, särskilt då man skall passera gränsen — gränsen mellan tiden och evigheten.

Som de flesta vet, går gränsen mellan U.S.A. och Kanada mitt över den flod, som lägre ned bildar de mäktiga Niagara Falls, varom jag tidigare berättar. Det är en mäktig syn att från bron blicka ned i de virvlande vattenmassorna, som i en yrande lek ilar med väldig fart mot Niagaras 51 meters klippstup. Redan härifrån den höga bron har man en känning av den väldiga forsens närhet. Luften är disig, och ett doft mummel hörs i fjärran — Niagaras röst.

Från Buffalo till Albany räckte färden drygt 5 timmar, och följande städer passerades: Rochester, Syracuse, Rome, Utica och Schenectady. Trakten var kuperad, här och där reste sig höga berg, och ofta gick tåget med ilfart längs en flodstrand såsom fallet var i trakten av Schenectady. Långa sträckor utgjordes av rena bondlandet, med välvårdade gårdar och odlade fält.

Då vi kom till Albany, där det fanns en väldig bro, brakade ett åskväder lös. Den sista sträckan, från Albany till New York tog c. 3 timmar. Det var häll­regn så gott som hela vägen. Vi åkte nu utmed Hud­son River, där städerna var så nära varandra, att de säkert skulle ha blivit införlivade med varandra eller med New York, om det varit i Finland, där man lider av som jag tidigare nämnt inkorporeringsraseri, vilket icke har sitt motstycke i U.S.A. Det var visst inemot kl. 9 på kvällen vårt tåg anlände till New York. Färden hade räckt något över 12 timmar, och sträckan var c. 535 miles.

Under min färd hann jag komma i samspråk med några »infödingar». Det framgick snart, att man kän­de till Finland bättre än jag trodde. Även nu fann jag, att folket i Amerika har svårt att förstå att Fin­land icke är bakom någon järnridå. Finland tycks nog ha en viss »good will» i Amerika ännu, det märkte jag tydligt av samtalen under resan till New York.