17. NIAGARA. — FARVÄL KANADA!

Innan jag slutar kapitlet om Kanada-resan, skall jag i några ord omnämna en resa till Niagara Falls. Vi tog oss för en dag att med tvenne bilar göra en färd till de världsbekanta vattenfallen i Niagara på grän­sen mellan U.S.A. och Kanada. Jag vill genast säga, att här överträffar verkligheten allt vad jag sett och läst om detta väldiga vattenevenemang. Som alla vet, kommer de väldiga vattenmassorna, som störtar ned från en fallhöjd om 160 fot eller c. 52 meter från den stora Lake Erie-sjön, vilken får sitt vatten från oli­ka vattendrag och sjöar. Man har utnyttjat en del av vattenfloden för olika kraftverk, men detta har icke på något sätt fördärvat fallets styrka och mäktiga vildhet. På kvällarna är vattenfallen upplysta av olik­färgade strålar från strålkastare, som spelar en ljus­symfoni i regnbågens alla färger. Man kan se forsen även från s. a. s. dess inre eller undre sida genom att med hiss gå ned 160 fot och sedan iklädd gummi­stövlar, mössa och mantel gå genom tunnlar ut till de nedstörtande vattenmassorna. Att här försöka tala med varandra är fullkomligt lönlöst, det provade jag på. Så mäktigt dånar Niagaras forsande vatten.

Färden till och från Niagara vore värd ett eget kapitel. Jag borde tala om de välskötta vinplantagerna vi körde igenom, om de härliga fruktträdgårdarna, om de stora majs- och potatisfälten och de vackra skogarna och icke minst om de goda vägarna och den livliga biltrafiken. Jag måste dock av lättförstådda skäl låta bli att fördjupa mig i dessa intressanta detaljer och blott uttala min stora tacksamhet till familjerna Timgren och Hanson, som beredde mig ett tillfälle att se ett av Skaparens underbaraste stor­verk. —

Den sista kvällen i familjen Hansons hem skall jag aldrig glömma. Dit hade förutom sådana lands­män jag förut träffat samlats även andra från hemlan­det. Även nu uppbyggde vi oss på vår allra heligaste tro. Jag blyges ej att omtala, att jag grät som ett barn vid tanken på skilsmässan och allt vad jag förut fått och nu i sista stunden fick av de kära landsmännen i Toronto.

— Följande morgon reste jag, följd av flere vänner till stationen i Toronto till New York. Under vinkningar, tårar och korstecken skildes vi åt — Gud vet, för att kanske aldrig se varandra på jorden — men återseendet står kvar — det är de kristnas saliga hopp.

Jag har glömt, märker jag, att tala om det märk­liga faktum, att jag under resan till Toronto och under besöket där i varje liten detalj kunde spåra Guds visa ledning. Hur kändes det inte t.ex. under­ligt för mig vid ett tillfälle att på samma gång stifta bekantskap med en grek och en norrman. Jag har nämligen ända sedan Grekland och Norge ockupera­des bett för dessa länder och folk i samma bönesuck. Nu mötte jag tvenne representanter för de folk jag i många år bett för. Vi gladdes hjärtligt åt denna Herrens ledning, att vi fick träffas. Även uti detta, att jag fann så många trossyskon och vänner, som tog hand om mig i den stora staden bland alla världens folk, såg jag en Guds kärleksfulla omsorg.

Då jag i avskedets stund stod och såg genom kupé ­fönstret de kära, som kommit för att säga farväl, för­stod jag hur underbar Gud varit mot mig under be­söket i Toronto. »Allt har Han väl beställt.»

Då tåget ångade ut från stationen i Toronto, förde det med sig en förödmjukad men oändligt tacksam Herrens egen, som inom sig beslöt att följande Toronto-vännernas exempel visa kärlek och gästvänlighet mot medmänniskorna. Kärlek föder kärlek. Besöket i Toronto var rikt på vänskap och kristen broderskärlek. — Måtte Gud löna och välsigna vännerna i Toronto! Det var innehållet i resenärens bönesuck vid avfärden från den kärvordna platsen.

För färden från Toronto till New York hade jag valt att denna gång resa i dagvagn. Jag hade under min resa i motsatt riktning under färden från New York till Kanadas gräns inte sett något av de trakter tåget rullade igenom, ty jag hade ju sovvagn. Nu skulle skadan tas igen. Och jag kan försäkra att så blev fallet. Jag hade ögon, öron och alla sinnen på helspänn under hela resan, och jag kan tala om att jag såg mycket under färden till mitt högkvarter i U.S.A. — Därom skall jag nu tala något.