16. PÅ VÄRLDSKONGRESS OCH MÖTEN I TORONTO.

Det vore mycket att skriva om världskongressen i Toronto. jag kan dock ej i detalj och kronologisk ordning beskriva denna imponerande samling av krist­na från mer än 60 länder. De valda ombuden var över 5,000 representerande olika evangeliska kyrkor, samfund och organisationer.

På söndagen hyllades med en anslående fest i Queens Park minnet av söndagsskolans fader Robert Raikes. Samma dag på eftermiddagen hölls ett på sitt sätt märkligt möte i en nätt liten kyrka i Toronto. Det var nämligen ett ganska stort antal svensktalan­de landsmän, bosatta i Toronto, som hade samlats till gudstjänst och Finland-fest.

Vid detta möte uppträdde som talare kyrkoherde Nils Näsman från Korsholm i Finland, rektorn för Fria kristliga folkhögskolan i Veikars pastor A. Sund­kvist; mag. O. Hertzberg från Finlands söndagsskolförbund ävensom undertecknad, som höll tvenne tal. Det ena var ett föredrag om Finland av i dag och det senare ett andligt avslutningstal. En orkester beståen­de av 10—12 personer, av vilka flere var minder­åriga, spelade på violiner och blåsinstrument och pia­no hurtigt och taktfast flere sånger och musikstycken. Khde Näsman spelade violin, och samtliga predikan­de bröder sjöng improviserat kvartettsånger, och kor­ta anföranden hölls av ett par ortsbor.

I mitt minne stannade ett »tacktal», som hölls av mrs. Morland, född i Helsingfors men sedan länge bosatt i Toronto. Den 86-åriga landsmaninnan talade en utmärkt god svenska ännu, trots sin höga ålder och långa vistelse i Kanada. Vid mötets slut förekom servering av kaffe och paj. Efteråt fotograferades menigheten. Detta märkliga möte är förevigat i hjär­tats album som ett kärt minne. Ännu på kvällen samma dag fick vi vara med om ett underbart möte, nämligen i Maple Leaf Garden stadion, där cirka 16—18 tusen åhörare samlats till festgudstjänst.

Aldrig i mitt liv har jag sett en sådan imponerande och vacker samling kristna som publiken i Maple Leaf stadion den 13 augusti. Där var människor från alla delar av världen, representerande olika nationer, samhällsklasser och språkgrupper. En färgprakt utan like avtecknade sig nere i salen sedd från den plats på läktaren där min ringa varelse befann sig. Där var kineser, japaner och indier i färggranna nationaldräkter och mörkhyade sydamerikaner i lysande klä­der. En väldig kör sjöng till hornackompanjemang Halleluja-kören, och flere unga personer avgav fri­modiga vittnesbörd om sin Frälsare Jesus Kristus.

Detta möte kommer att för all framtid kvarstå i mitt minne som en av de största andliga upplevelser jag varit med om. Man kom under hela mötet att tänka på den stora dag, då Guds folk samlas från alla länder för att sjunga Guds och Lammets lov. Det är stort att få tillhöra den stora skara, som räknar sig till Guds folk. Det var med sådana tankar jag gick hem från det storartade mötet i Maple Leaf stadion.

Från Finland var vid detta tillfälle 11 representan­ter, bland dem biskop E. Gulin, prostarna Muroma och Kankainen, kyrkoherde Näsman, pastorerna Toppila och Sovijärvi, mag. O. Hertzberg och under­tecknad samt några andra, vars namn jag ej nu kan erinra mig.

Det var underbart att vara tillsammans med tros­syskon, som har samma evangeliska tro. Våra färgade trosbröder var levande bevis för att vår lutherska kyrkas missionsverksamhet icke varit eller är fåfäng. För mig blev aftonens största behållning den, liksom en gång tidigare då jag hörde ett starkt Kristus-vitt­nesbörd av en neger från Finska missionssällskapets arbetsfält i Angola, Afrika, att Gud har mäktiga vitt­nen på missionsfälten och att jag måste tala om för missionsfolket, att jag med egna ögon sett frukt av deras arbete.

Det var med stor behållning jag for till mitt kvarter denna Luther-afton. Säkerligen hade detta möte även en stor betydelse för de lutheraner, som lever i för­skingringen, ja, delvis i fiendeland, där de får lida för­följelse för sin tro. Sådana länder finns det ännu i vår tid, trots kulturens framsteg och de proklamera­de mänskliga fri- och rättigheterna. Vi fick höra så­dana martyrer vittna om trosförhållandena i vissa nydemokratier. Måtte vi komma ihåg de kristna kyr­kor, som nu lever »under korset».

På tisdagen var kongressens motto: »Jesus Kristus, lärare och Herre på min gata.» I den grupp jag till­hörde fanns det många stadsbor, som arbetade på kontor, i fabrik eller skola. Under samtalet fick man en inblick i den kristnes svåra förhållanden särskilt i städerna. För att vinna gatans barn och unga måste man stiga ned från de höga ställningarna och i var­dagsdräkt möta de förvillade. Man får ej vara öm­hudad eller rädd att diskutera olika problem med »gatans barn». Men man kan inte tänka på att vinna människorna på »min gata», d. v. s. på arbetsplatsen eller i grannskapet, om man ej älskar dem.» Det intet finns, som icke vinns av kärleken som lider.»

Senare på kvällen hölls ett jättemöte i Coliseum, en stor utställningshall. Vid detta tillfälle talade den världsberömda japanska evangelisten Toyohiko Kagava. Det var gripande att lyssna till denna troshjältes vittnesbörd.

På onsdagen den 16 augusti var mötets motto: »Här är jag, sänd mig.» Här blev mötets motto en appell till aktiv kristen gärning, särskilt bland barn och ung­dom.

Som jag redan nämnde, hade mötesdeltagarna uppdelats i olika divisioner och samtals- och bibel­studiegrupper. Ledare för den grupp jag hade äran och förmånen tillhöra leddes av en rikssvensk pastor Sörensén. Det var verkligen gedigna och givande samtal vi hade varje dag såväl kring ett bibelämne som ett praktiskt sådant. För mig var det underbart att höra och se, hur de färgade bröderna med stort in­tresse och rik erfarenhet yttrade sig i de olika frågorna. Förresten kan man säga om världskonferensen, att de färgade delegaterna spelade en mycket aktiv roll under hela kongressen.

Under besöket i Toronto hade jag tillfälle att dag­ligen efter det stora kongressmötet på kvällen till­sammans med våra svenska landsmän i Toronto i privata hem tala om det allra viktigaste, nämligen frälsningen i Kristus och troslivets olika erfarenheter. Under dessa våra familjemöten blev vi på ett inner­ligt sätt förenade med varandra genom Andens och fridens band. Guds Ande var verksam bland oss, det förnam vi allesammans. Jag skall aldrig glömma, vad jag upplevde av kärlek och Andens gemenskap i fa­miljerna Timgren, Hanson, Vinter, Alm och icke minst i den familjs hem, där jag bodde, nämligen hos R. Nygård. Själv kan jag aldrig återgälda, vad jag fick emottaga ibland de kära trossyskonen i Toronto. Jag borde ju kanske här uppräkna namnen på alla dem jag mötte under besöket i Kanada och som per­sonligen visade mig så många oförtjänta kärleksbe­vis, men jag nöjer mig med att säga: »Herren kän­ner de sina och skall rikligen av nåd löna dem för vad de gjort en av hans minsta bröder.»