15. HOS LANDSMÄN I KANADA.

Det var onsdagen den 4 augusti jag begav mig i den sena aftontimmen till Grand Centralstation i New York för att taga reda på min sovplats i det tåg, som skulle föra mig till Toronto i Kanada, där den 13 :de världskongressen för kristen fostran skulle hållas. Den del av kongressen, som jag anmält mig till, skulle försiggå den 10—16 aug. jag borde ha varit där redan kl. 9 den tionde, men mitt tåg skulle komma fram först 11—12-tiden på dagen. Det var ej så farligt att komma någon timme för sent, ty dagen var reserverad för deltagarna att anmäla sig. Först på kvällen skulle kongressens högtidliga öppnande ske.

Då jag kom till mitt tåg för att taga min plats i sovvagnen i besittning, märkte jag till min stora för­våning, att det inte fanns några särskilda sovhytter, utan bäddarna var placerade två på varandra i vag­nens längdriktning med en gång i mitten. Man hade inte något avklädningsrum eller tvättattiraljer i de oli­ka sovavdelningarna, utan det gällde att tvätta sig i tvättrummen, som naturligtvis var för kvinnor och män skilda för sig. Men i själva sovavdelningen var det ingen skillnad på bäddar för kvinnor och män. En var fick sin bädd, och det gällde att draga för de tjocka och tättsittande draperierna. Jag hade visst en negerkvinna i bädden, som var under min bädd — detta generade inte alls, ty jag såg ej en skymt av män­niskan, förrän vagnen var förvandlad till en fin dagvagn på morgonen. Bäddarna i de amerikanska sovvagnarna är breda och bekväma — dubbelt bättre än våra — men nog måste man ändå säga, att inte är systemet med sovvagnar utan skilda sovhytter något att taga efter.

Nåja, jag kom lyckligt till Toronto. Mina papper hade av tull- och passgranskarna befunnits »all right», så att passagen över gränsen mellan U.S.A. och Kanada gick smärtfritt. Nu var jag alltså i Toronto. Även nu mötte mig kära vänner, nämligen Marta och Fritz Hanson, som med bil förde mig till sitt trevliga hem en god bit utanför staden. Vid vår färd genom Toronto fann jag genast, att staden var myc­ket större, vackrare och modernare än jag trodde för­ut.

Man får ofta lov att korrigera sina föreställningar och uppfattningar om personer, orter och ting, då man är på resa i främmande trakter. För mig blev resan till Kanada och besöket där full av idel positiva över­raskningar. Jag fann, att detta land i många avseen­den är ett framtidens land och att folket där är mycket mer öppet och naturligt älskvärt än man före­ställt sig. För mitt vidkommande blev det första mö­tet med mina landsmän och ortsbor helt enkelt sagt gripande. Jag fann, att personer, som när de lämnat »gamla landet» på grund av ålder och ringa erfaren­heter och utbildning ännu icke hunnit bli vad de av Vår Herre avsetts att bli, under årens lopp ut­vecklats till gedigna kvinnor och män i samhället. De flesta har skött sig väl och uppövat sig till skickliga fackarbetare på olika områden. De har egna moderna hem och automobilar, som väl behövs för resorna till de avlägsna arbetsplatserna. Vad bäst är, vill jag nämna, är att en stor del av våra svensktalande landsmän i Kanada — de finska kom jag ej nämnvärt i kontakt med — har bevarat en varm gudsfruktan och kärlek till församlingsarbete och gudstjänstliv. En annan sak är, att en del av dessa troende icke nu­mera lever sitt gudsliv i gemenskap med en försam­ling av samma andliga struktur som hemförsamlingen i »gamla landet» har. Detta beror till stor del på, att finlandssvenskarna i Toronto, och måhända även i andra delar av Kanada, icke haft någon egen luthersk präst och församling att ty sig till. Det finns visst på finskt håll i Toronto lutherskt församlings­liv, men tyvärr råder på detta håll en viss splitt­ring, och dessutom kan våra svensktalande i Toronto icke finska språket. Här har åter igen vårt svenska kyrkfolk i Finland försummat ett viktigt ar­betsfält, svenskfolket i Kanada. Här borde något gö­ras för våra kära landsmän, som har svenska till modersmål. Vi har försummat dem länge nog.

Jag avvek visst från mitt ämne: mitt första möte med de kära landsmännen i Kanada, då jag kom in pä kapitlet om deras andliga liv och församlingsgemen­skap. Nu skall jag taga upp tråden på nytt.

Då jag kom till det hansonska hemmet, fick jag efterhand stifta bekantskap med nya och gamla vän­ner. I hemmet fanns två flickor och en gosse, som alla bar drag vittnande om att de härstammar från Kvänosbacka och Masäisos i Terjärv. Och ett tu tre så står framför mig en brun, magerlagd man i korta byxor och minimal skjorta, en äkta bananodlare från Australien. Tack vare det öppna solvargsgrinet kunde jag genast igenkänna allas vår goda vän Old Fred eller mrs. Hansons bror Fride, som flyttat för några månader sedan från sin varma bananfarm i Australien, Mullumbimby till Kanada, där han nu trots varm och kärleksfull omvårdnad i systerns hem fryser. Sådan är vår värld, finländaren, som kom från Finland, svettas i Kanada samma dag australien­saren fryser därstädes. Var finna en plats, som är bra för alla? — Sådan finns ej.

Lyckligtvis fann jag, att mina landsmän trivdes i sitt nya hemland och hade gott om arbete nu. Men de hade också på 1930-talet upplevat en ekonomisk depression, som de ogärna tänker på och än mindre vill ännu en gång uppleva.

Småningom efter arbetstidens slut samlades allt flere terjärvbor i Hansons trevliga hem. Där var de båda bröderna Runar och Lasse, värdens bröder, som för några månader sedan rest över till Kanada. Dit kom timgrenar av alla åldrar, personer, som jag längre fram kom att ha mycket att göra med. Snart infann sig grannen Nygård, min avlidna hustrus kusin, och bjöd mig att komma över till dem för natt­logi under besöket i Toronto. Med tacksamhet accepterade jag anbudet.

Jag hade under dagens lopp även hunnit besöka kongresskansliet för att anmäla mig. Detta skedde i sällskap med en ung man, känd i Kanadas idrottsvärld, unge Raymond Timgren, världschampion och profes­sionell hockeyspelare. Denna sympatiska yngling skulle bli min privatchaufför under de närmaste da­garna. En bättre bilförare hade jag troligen icke kun­nat uppleta i Kanada, lugn, belevad och alltid färdig att hjälpa både med språket — som ibland behövdes — och sedan ekonomiskt. — En resenär har även be­hov av att få så billiga skjutsar som möjligt, och dessa fick jag gratis i såväl Kanada som i U.S.A. Sådant be­tyder oerhört mycket för en kapital- och valutafattig turist och kongressdeltagare.