14. MÖTET MED EN OKÄND VÄN I SOUTH WINDSOR.

På måndagsmorgonen var jag tvungen att i god tid ge mig i väg till stationen för att resa till New York igen, ty jag skulle följande dag resa till South Windsor i Connecticut för att hälsa pä en av min hustrus skol- och ungdomskamrater miss Erna Polle. Det var med en viss spänning jag på egen hand for i väg till en för mig okänd ort och person. Järnvägen går genom intressanta trakter, då man reser till New England, till vilket Connecticut räknas. Det finns många industri- och hamnstäder längs banan. Här och där syntes berg och höga lövskogsklädda kullar. Med andra ord, trakten var vacker.

Efter en 5 timmars tågfärd var jag framme i staden Hartford, där jag hade att stiga av och fortsätta med bil till South Windsor. Hartford är en vacker stad med många officiella och kommersiella byggnader av ansenliga dimensioner, ty staden är residensort för staten Connecticut.

Vid stationen mötte mig min hustrus väninna, men hur skulle jag igenkänna henne? Vi hade inga röda blommor i rockuppslagen i likhet med ungdomar, som förälskat sig i varandra per brev och som därför vid det första personliga mötet icke känner varandra. Vi var tvenne vanliga åldrande personer, som nu i folk­massan försökte identifiera varandra. Sedan de flesta avlägsnat sig från perrongen, fanns just inga andra än en liten grålockig pigg dam, som såg för tillfället för­kyld ut, och en herre, som spanade i alla vädersträck — och såg dum ut. Det brukar visst heta i romaner­na, att de fann varandra. Så gick det även nu. Miss Polle fann sin väninnas gubbe, som vad jag förstod var för henne en överraskning. Hon hade ej tänkt sig honom sådan han var. Om hon var besviken läm­nar jag osagt, ehuru jag anar vad hon tänkte. — Mötet var trots allt både hjärtligt och, uppriktigt sagt, kärt. Fröken Polle har betytt oerhört mycket för en mängd behövande människor i Finland och andra länder, så att det var för mig ett kärt nöje att träffa vår goda vän och säga henne på mångas vägnar ett hjärtligt tack för vad hon gjort och fortfarande gör för att lindra nöden i världen.

Miss P. hade beställt en grannhustru att med bil köra oss från stationen till den gård, där miss Polle för hushållsspiran. Vi for genom vackra trakter längs en god väg med en bil, som man icke kan kalla »dol­largrin», men det gick framåt ändå. Kvinnan vid ratten körde som en hel karl.

Stället dit vi kom heter Scantic Meadow Farms och är en gammal amerikansk karaktärsbyggnad, tillhö­rande en farmare eller skall vi säga godsägare mr. Farnham, som utarrenderat större delen av sin jord­egendom åt ett tobaksbolag.

Här var jag i tillfälle att se tobaksodlingar på stora arealer. En sort hade stora tjocka blad. Den andra sorten var av »ädlare» slag. Här hade man täckt de stora fälten med gardintyg eller vad det nu var för tunn vävnad, som täckte de till flere hektar upp­gående tobaksodlingarna, överallt i denna bygd såg man tobaksodlingar.

Tobaken skördas i regel fyra gånger om somma­ren sålunda, att de sex nedersta bladen med ett ryck plockas lös från stammen. Efter en tid tas de sex föl­jande bladen och så undan för undan, tills de sista toppbladen också skördats. Sedan sorteras skörden i stora torkhus av en massa kvinnor, och efter hand upphänges bladen under taket i flere varv på stän­ger. — Sedan skörden vissnat och lufttorkats, tän­der man koleldar, som i flere dagar brinner i järn­grytor, vilka står på torkhusets jordgolv under den i taket hängande tobaksskörden.

Jag är ingen tobaksvän, men jag måste medge, att det var kollossalt intressant att vara med om to­baksskörden, som verkställdes av unga negergossar, vilka kröp på knäna under de mer än två meter höga plantorna och plockade snabbt och sakkunnigt bladen från stjälkarna i låga korgar. Sedan kom lastbilarna och transporterade korgarna till de redan nämnda torkhusen.

På mr Farnhams farm träffade jag en tysk arbets­ledare, som tycktes känna Finland. Den man, som när­mast hade hand om tobaksplantagen, var en dansk. På detta sätt är Amerika befolkat — överallt en blandning av flera nationaliteter.

Det var intressant att lära känna amerikanskt farmarliv. Mr. Farnham, som varit politiker och farmare, var en saklig och god berättare om allt som gäller Amerika. I hans och miss Polles sällskap gick tiden alltför snabbt.

Under besöket i South Windsor var jag i tillfälle att besöka en förmögen änkefrus förnäma ställe, där den gamla gården och vackra parken visade vad pietet, god smak och — pengar kan åstadkomma. — Med mr. Farnham vid ratten blev jag i tillfälle att se en stor del av South Windsor med omgivning, jag hade skämtsamt sagt, att jag tror att traktens farmare endast röker och att de ej äter potatis, ty jag hade ej sett några potatisfält att tala om vare sig i Virginia eller nu i Connecticut. Nu kunde min värd med stolthet visa mig potatisodlingar av sådant format, att jag aldrig i mitt liv sett något sådant. Så långt ögat såg fanns potatisland. Tänk den som med gräfta vore tvungen att taga upp denna mängd »päron»!

En sak bör jag ännu omnämna från besöket i South Windsor. Då jag stod på mr. Farnhams gårds­plan, hörde jag ett underligt väsande och surrande ljud i skyn. Det var de ultramoderna reaktionsplanen, som susade fram snabbare än ljudet, ty planen syntes långt framom den punkt, därifrån man tyckte sig höra ljudet komma. Planen hade en röksvans efter sig, där de rusade i väg. Med ett sådant plan skulle jag fort komma hem till Finland — tänkte jag. Men vem är jag, som har sådana planer!

Följande morgon förde mr. Farnham mig till Hart­ford. Under färden presenterade han trakten för mig, och i staden gjorde han detsamma beträffande stadens sevärdheter. I Hartford fick jag se hur en stor tidning kommer till. Jag fick genom förmedling av miss Polle tillfälle att besöka Hartford Times stora tryckeri, där man förevisade mig redaktionen och de väldiga tryckpressarna. Vid samma tillfälle intervjuades jag av en svenskfödd redaktör mr. Lindström om förhållandena i Finland. Följande dag ingick intervjun jämte bild i tidningen, så att flere hundratusen läsare kunde få några glimtar av förhållandena i vårt land.

Resan till New York gick utan äventyr. Det var visst 4—5-tiden på dagen jag anlände till Bronx, men någon vila blev det ej den dagen, ty på kvällen skulle jag med nattåget resa till den stora världskongressen i Toronto, Kanada. Denna kongress var ett av huvud­målen för min transatlantiska resa. Jag väntade mig hela tiden mycket av denna resa och sannerligen, jag blev ej besviken i dessa mina förhoppningar.