9. SOMMARPARADISET  HILLSIDE.

I dag fredag har jag varit för det mesta inne och skrivit samt förberett min resa till Hillside, Terjärv-bornas — och många andras — sommarparadis. Kl. 1h7 begav vi oss i mr. Einar Nybergs bil till denna plats, som ligger c. 65 engelska mil från New York. Resan till Hillside kommer att för all framtid stan­na i mitt minne som ett av mitt livs vackraste min­nen. För en naturdyrkare är denna del av U.S.A. en källa till estetisk njutning. Själva vägen, en bred autostrada med flere körbanor, är en upplevelse att åka på. Aldrig i mitt mer än 5O-åriga liv har jag sett en sådan trafik och en så välordnad trafikled. Detta är annat än t.ex. vägarna i de nordliga svenska kust­trakterna i Finland. Och själva naturen sen! Höga lövskogsklädda kullar och milslånga dälder med väl­byggda gårdar, omgivna av fruktträdgårdar av alla slag. Jag såg en massa trädslag och buskar, vars namn jag aldrig hört nämnas. Vegetationen var så yppig, att jag tänkte på de stackars indianerna, som för några århundraden sedan strövade kring i dessa snår- och skogbevuxna nejder. Nog måste man säga, att Ame­rika är ett underbart vackert land — och ett väl­skött sådant. Man hade en känsla av att vi körde hela tiden genom en stor park eller trädgård. Aldrig hade jag kunnat drömma om en sådan färd. Men så hade jag medhåll av Vår Herre, som gav oss det bästa resväder man kan tänka sig. Solen lyste och värmde och framför oss till höger seglade en stor zeppelinare lik en stor Churchill-cigarr. Här och där såg man kor och får beta. Korna verkade små, de var ljusröda, och kan knappast mäta sig med våra ayrshirekor där­hemma — vad jag kunde se.

I skymningen åtta halv nio-tiden kom vi fram till Hillside och möttes vid min kusins trappa av mr. Ragnar Wickman med barn och blomma. Det var en fröjd att träffa Ragnar, som nu var en mogen man med god tjänst vid järnvägen och ett vackert hem, som han egenhändigt byggt. Familjen bestod av mor, far och tvenne barn, en dotter 13 år Susan och en son 8 år, tror jag, vid namn Roy. Hemmet var på allt sätt vackert och modernt, med bad- och tvättrum, oljeuppvärmning, kylskåp, kallt och varmt vatten m.m. Man kan konstatera, att levnadsstandarden är synnerligen hög bland våra skandinaviska avkomlingar i U.S.A. I Finland är vi säkerligen många årtion­den efter vad levnadsstandarden bland arbetarna be­träffar. De allra flesta arbetare i detta land har egna bilar — inga »skrotbilar», utan av nyaste årgångar. Dessutom har många egna hem eller våningar och sommarvillor.

På kvällen gick vi runt Hillside sommarsamhälle och hälsade på i olika gårdar. Det var nästan som att röra sig därhemma. Jag mötte idel bekanta namn, ehuru många ansikten var annorlunda än jag mindes dem eller föreställde mig dem. — En sak saknade jag dock, nämligen de egna — och Heimsjön. Vis­serligen fanns här ett par mindre sjöar, vackra och omtyckta av ortens befolkning, men inte kunde de mäta sig med sjön därhemma. — Men varför orda härom nu!

På lördagen började jag med att läsa ett Guds ord, hålla min bön och löga min kropp. Efter det kroppen fått sin näring rikligen och vältilltagen, be­sökte jag ett par kända och släktingar. Sedan bar det i väg med ålänningen mr. Mattsons fina bil på upptäcktsfärd långt in i landet till ett ställe, som heter Catskill, en turistort i närheten av en liten stad vid namn Saugerties. Själva restaurangen dit vi var bjudna heter Grand View House och ligger uppe på en hög kulle på Qvarryville Hill. Den äges av mr. och mrs. Fransén, frun är från Terjärv och mr. Fransén är f.d. pedersörebo, båda sålunda österbottningar. Att vi blev mycket väl mottagna och för­plägade behöver jag ej tillägga. Herrskapet Fran­sén som varit över 40 år i U.S.A. talade mycket god svenska och kände ännu varmt för sin hembygd i »gamla landet». Man kan inte tänka sig ett lämp­ligare värdfolk och ett trevligare semesterställe än sommarrestaurangen uppe i Catskill. Nedanför såg man milsvida nejder av Hudsonflodens dalgång. Luften var full av fågelsång och barrdoft. Vi stortrivdes under vårt tretimmars besök hos paret Fransén i Catskill och tänkte, att nog är våra österbottningar i regel ett duk­tigt folk, som kan i det stora U.S.A. genom sparsam­het och företagsamhet parad med stor arbetslust och förmåga skapa sig en god existens i ett land, där många dukat under.

Det vore mycket att skriva om resan från Hillside till Catskill, en sträcka om c. 90 engelska mil. Vi for genom flera smärre välbyggda städer, såsom till ex. Poughkeepsie, där vi stack oss in i ett hypermodernt affärshus, där livsmedel och frukt av alla slag till­handahölls kunderna efter principen »Hjälp dig själv». Kunderna fick gå och plocka åt sig hur mycket som helst av vad som helst utan hjälp av något biträde. Blev uppköpet stort, fanns vagnar att användas. Vid utträdet ur affären fick man sedan betala för vad man tagit. Ja, detta var en affär av annat slag än vi är vana vid i våra landsortsstäder i Finland.

Under vår färd till Catskill besökte vi Hyde Park, avlidne presidenten Franklin D. Roosevelts hem, som numera är ett nationalmuseum av stort historiskt vär­de. Här var historia, kultur, skönhet och rikedom rep­resenterade på ett sätt, som för all framtid kommer att göra Hyde Park till en turistattraktion. Jag skall inte försöka beskriva den utomordentligt vackra herrgår­den på Hudsonflodens strand, som i tiden utgjort det rooseveltska hemmet. Utanför den stora porten var ett hundratal bilar parkerade, och innanför ring­lade en ständig ström av människor, vilka ville se allt det underbara, som genom en storartad gåva, av släk­ten Roosevelt, numera är den amerikanska nationens helgedom. Vi såg den enkla värdiga kyrkan, som i regel hade besökts av presidenten och hans familj. I bostadsbyggnaden fanns allt i behåll, som hade något gemensamt med den avlidna presidenten s.s. hans första bädd med dopkolten, hans arbetsrum med sto­lar och allt som han använt — ja, hela hemmet var komplett och i samma ordning, som det var under presidentens livstid. Dessutom hade man placerat en stor mängd olika samlingar av stort historiskt värde i hemmet, vilka alla visade vad presidenten betytt för sitt folk, ja, för hela världen. — Besöket i Hyde Park blev en stor upplevelse särskilt för mig, som för två månader sedan i Helsingfors skakat hand med husets mångåriga härskarinna mrs. Eleonor Roosevelt, makan till den avlidna presidenten Franklin D. Roosevelt.

Under vår färd från Hyde Park till Catskill for vi över Hudson floden på en färja, som tog in c. 70 bilar på en gång. På andra sidan kom vi till staden Kings­ton, som hyser många skandinaver, men vi såg nog flera negrer där än vita nordbor. Staden var en nätt, medelstor landsortsstad med industrier och flodtrafik, med pråmar och färjor.

På väg från Catskill for vi längs en annan rutt, där vi bl. a. hade att passera en väldig bro över Hudson River. Dessa broar i U.S.A. vore värda ett skilt kapi­tel. Aldrig i mitt liv har jag trott, att vi människor skulle kunna skapa något så överdådigt storartat. Många människor i Finland — ja, kanske även annor­städes i Europa — talarmed förakt om U.S. A. och dess teknik och kultur. Men faktum är, att talet om »the biggest in the world» icke är tomt skryt, utan san­ning. Här är mycket som icke blott är störst i värl­den, utan även det bästa på olika områden. Det är därför glädjande t.ex. att finländsk ungdom beretts tillfälle att genom studier i U.S.A. på olika områden utöka sina kunskaper och färdigheter. Finland och Europa har mycket att lära i Amerika, detta är min ofrånkomliga uppfattning.

Under vår färd, tur och retur, Hillside—Catskill hade vi mycket trevligt. Vår chaufför mr. E. Matt­son, ålänning, är en känd humorist, och kusinerna Ragnar Wickman och Frans österbacka gjorde sitt bästa att uppliva min medfödda humor. Vid ett tillfälle blev ett par leksaksämbar fulla med slickstickor en källa till glädje.

Kusinen Ragnar skulle vara amerikanskt frikostig och bestå på resekarameller och köpte förty tvenne små ämbar fyllda med sådana. Men döm om vår gla­da häpnad, då det befanns vara slickstickor i båda ämbaren. Det måtte ha varit en trevlig syn att se fyra fullvuxna män i ett dollargrin med slickstickor i mun­nen. Men jag kan försäkra, att vi kände oss så pass barnsliga, att vi hade roligt och lät slickstickorna oss väl smaka i hettan. — Hela vår resa till Catskill blev en stor succé för oss alla.

På kvällen besökte vi flera kända barndomsbekanta i Hillside. Alla hade de utomordentligt trevliga ställen. Där var en terjärvbo Matts Johnson, som hade en vacker plantering runt sin gård och inne bland annat även en televisionsapparat. Mr. Strand, också från Terjärv, hade förutom en god bastu även en egen simbassäng uppe på berget utanför bastun. Det vore mycket att tala om alla de präktiga hem och sommarstugor vi besökte i Hillside. Vi träffade präktiga nedervetilbor, stadiga närpespojkar och fa­miljer från övermark m. fl. orter i svenska Öster­botten och andra orter i Finland. Alla tycktes de må bra och ha det väl förspänt för sig. Men så har de allesammans arbetat och sparat, ty i Amerika får man nog ingenting för »assitt» (gratis). Nej, nog måste man arbeta och knoga på innan man fått en god eko­nomisk grund för sig. Men gör man allt detta, har man utsikter att nå en levnadsstandard, som intet land i världen kan bjuda på — förutsatt att man även tar ha hälsa m. m.

Vår söndag i Hillside blev en stor andlig upplevelse. Klockan 11 f. m. samlades c. 150 personer till en friluftsgudstjänst på Runebergs Ordens gårds­plan, vid vilken jag talade över den 23 psalmen av Da­vid. Därjämte sjöng min broder Arne och jag tillsam­mans psalmen Jesus det skönaste. O, vad det var skönt att få vittna om den gode Herden för kära landsmän. Icke alla förstod svenska, men de ville, även de unga, vara med om en svensk friluftsgudstjänst. Vid till­fället uppbars en offergåva för Pilgrimskyrkan i N. Y. som (gåvan förstås) var innesluten i små kuvert. Vid samma tillfälle förstärktes predikantens reskassa, som hittills varit i flere veckor 5 dollars, med en vacker slant, som i sinom tid i hemlandet skall delvis kom­ma ett kristligt arbete till del. Som alla förstår var ändamålet med min resa icke att samla pengar, utan för att samla erfarenheter och minnen samt att träffa kära egna och att tala om Kristus och framföra häls­ningar från »gamla landet». På grund av valuta­svårigheter m.m. var en tillfällig gåva i form av en kollekt mer än välkommen. Därför sade jag tack och — Gud välsigne givarna!

På eftermiddagen höll jag ett föredrag på samma ställe över ämnet Finland av i dag. Det var rörande att se, med vilket intresse den talrika menigheten följ­de med vad jag sade. Man märkte, att Finland ännu har en stor plats i våra landsmäns hjärtan. Efteråt samlades alla kring en s.k. Rekord, som återgav talet. Dessutom ställdes till föredragshållaren mån­ga frågor, som alla gällde Finland. Det var alldeles uppenbart, att sådana upplysande föredrag om för­hållandena i Finland är behövliga. Det finns många som hyser vanföreställningar om förhållandena i hem­landet. Man talar om en järnridå och om främmande ockupationstrapper i landet m.m. Allt sådant är skad­ligt för vårt land och borde överallt tillrättaläggas. Så skedde vid mötet i Hillside.

Efter mötets slut åt vi en bättre middag tillsam­mans med tjocka släkten och så bar det av på kvällen till New York. Men den oerhörda trafiken gjorde att vår färd tog längre tid än beräknat. Men vad gjorde det för mig, som ej behövde köra bilen eller hade att stiga tidigt upp följande morgon och fara till ett tungt arbete, som svåger Harry, vår chaufför. Dessutom hade vi vår bilradio i gång och fick lyssna till andliga sånger och tal samt till en utomordentligt god violinmusik. Vår bilväg var strålande upplyst, och bilkaravanerna slingrade sig ryckvis fram som en oräk­nelig skara lysmaskar. Ja, det var en härlig avslut­ning på en lyckad tredagars utfärd till Hillside.