8. GIVANDE VARDAGAR.

Följande dag vistades jag med en god barndoms­vän Sanfred Björk i djurens paradis New York Zoological Park i Bronx.

Det vore frestande att i detalj beskriva denna under­bara värld, men jag får lov att bekänna, att det är fullkomligt omöjligt för en icke fackman att beskriva allt vad man här fick se. I en broschyr på mer än 250 sidor fick man steg för steg upplysningar om vad det var man stod inför, men att efteråt återge vad man sett är ogörligt. Jag har varit på besök i flera zoolo­giska parker, men något sådant som parken i Bronx har jag aldrig sett. Här var en modern Noaks ark med ett eller flere par av alla djur i världen samlade. Här fanns elefanter stora som hus, giraffer åt löv på 5—6 meters höjd, björnar, lejon, tigrar, gorillor och chimpanser, noshörningar och flodhästar jämte ett oräkneligt antal andra högvilt dvaldes i samma lust­gård som ormar, fåglar och annat småkryp av alla de tusende slagen.

Om människorna i denna djurpark kan man sä­ga, att de var lika färgrika och mångartade som djuren. Man såg svarta, vita, röda, gula lustgårdsvand­rare och jämte dem ett otal hybridos, blandningar av olika folkraser och hudfärger. Alla var glada, färgrikt och lättklädda. Det var fest bland Guds ska­pade varelser, människor såväl som djur. Och solen log ett varmt, svettdrivande leende, som fyllde glass- och läskdrycksförsäljarnas kassor med många vackra och välnoterade dollars och småmynt. Man har gott om pengar i U.S.A. tycktes det oss i Bronx djurpark. Jag stackarn levde av min kamrats nåd — men tack och lov för det!

På tisdagskvällen var det samling i vännerna Vivi och Einar Nybergs hem i Summit. I går åt jag höns­stek hos barndomsvännen Björk, min djurgårdsciceron, och nu vankades åter chickens — men alla goda ting är ju minst tre. Även nu samlades ett antal terjärvbor för att tala om Finland. Min vän ända från resans början mag. Hertzberg var med och åt bok­stavligen sitt bröd i anletets svett. Stackarn hade blivit bestulen på 73 dollars i sitt hotell och räknade nu ut hur mycket det blev i finska mark, och med förskräc­kelse konstaterade den fromma magistern, att han förlorat c. fmk 17.000. En svindlande summa för en valutafattig turist och kongressbesökare! Men inte får man förlora livslusten och aptiten för en sådan detalj, tänkte vår goda vän.

Sent på kvällen besökte jag jämte en konfirmand­kamrat min broders hem, där vi planerade för kom­mande dagars program. Sedan bar det hem till Ordet, bönen och — svettbadet.

De följande dagarna höll jag mig mera stilla, dels för värmens skull och dels för att jag hade så mycket att skriva. Min dagbok väntar dagligen på antecknin­gar. Dessutom har jag att skriva brev både till »gamla landet» och till vänner i Kanada och U.S.A. som jag har för avsikt att besöka. Ofta kommer under dagens lopp någon gammal bekant upp till mig för att hälsa på. Då lever vi tillsammans i minnenas rika värld.

På onsdagskvällen var vi hos terjärvborna Ina och Sigurd Timgren, och där var det givande och gott att samtala om hembygden och vissa praktiska angelägenheter. Makarna Timgren har fått stifta be­kantskap med prövningar såsom sjukdomar m.m. Då man ser vännen Sigurds av reumatism förvridna hän­der, förstår man vad den mannen genomgått och att det måste vara svårt att med dessa händer göra en »dockbildares» tunga arbete. Men det är underbart hur det goda humöret kan göra en människa stark, Trots att sjukdomar velat bokstavligen göra S. Timgren handicapad i kampen om det dagliga brödet, har detta ej lyckats, ty varje dag utför vår landsman sina åligganden som andra.

Följande dag var jag ute i stan med min syster. Vi besökte en stor affär eller ett varuhus i stil med Stockmanns i Helsingfors. Där var en rusning utan like i nedre våningen, ty det var s.k. dollardag. Man fick för en dollar snart sagt vad som helst. Naturligt­vis fanns där dyrare saker också, och varorna var vad kvalitet beträffar efter priset. Men för mig före­föll ett och annat rätt så billigt i förhållande till prisen i Finland. För min del blev behållningen ett par en-dollarsskjortor och sex par strumpor för en dollar, jag var glad åt affären, särskilt därför att min syster betalade alltsammans! Här duger nog icke våra finska pengar — och dollars har jag ej att tala om. Jag lever nu av såväl Guds samt människors nåd. Det är bra att ha bådaderas hjälp, när man är fattig inför Gud och människor, som jag nu är.

På kvällen var vi hos min småkusin Frans Österbacka i hans trevliga hem, där jag mötte en varm gästvänlighet. Herrskapets son försökte öva sig i att tala svenska — terjärvsvenska förstås — men han kunde svenska ungefär som jag engelska. Här träffa­de jag ett åldrande par Sandvik, som i min barndom ofta besökte mitt hem. Under dessa deras besök i mitt barndomshem fick jag ofta lida svartsjukans hemska kval, ty fru Emmi Sandvik var min första kärlek — jag var väl 5—6 år gammal då. Vid den tiden for Joel Sandvik av med henne, som »mitt hjärta kär hade». Nåja, barndomssorger varar ju ej länge — min svart­sjuka gick snart Över — naturligtvis. Nu var det roligt att träffa det lyckliga gamla paret.

Här träffade jag även en troende kristen, som erinrade om hur vi tillsammans i vår ungdom en natt kom hem från en dans i en finsk kommun vita av rimfrost. Kort därefter blev jag omvänd till Gud, och vännen Hugo Sandkulla (Nelson) kom strax därpå också till tro på Gud. Nu har mr. Nelson vuxna barn, varav en är lärare vid en högskola (professor), och en annan är också in på den lärda banan. Själv vittnar H. Nelson frimodigt om sin Frälsare, och detsamma är fallet med hans lärda son. Så kan Gud göra underverk med ytliga världsglada ungdomar. Tillsammans tackade vi Gud i våra hjärtan för hans under och nåd med oss. »För Gud är ingenting omöjligt.»

I dag har jag fått brev från Kanada av terjärvbor där med vänlig inbjudan att komma dit och bo under kongressen i Toronto. Man vill att jag skall tala Guds ord för landsmännen där. Från Connecticut kom ett brev från min frus barndomsväninna miss Erna Polle med en inbjudan att besöka Connecticut inom de när­maste dagarna.

På morgonen fick jag ett brev av min goda vän dr. C. O. Frietsch vid vår legation i Washington, i vil­ket han inbjuder mig till ett besök 4—6 augusti i Washington med omnejd. Den rara doktorn lovar att föra mig med bil till olika stater och sevärdheter s.s. Maryland, Virginia, West Virginia och Pennsylvania, och under färden skall vi åka den vackra bergvägen genom Schenandoah National Park. Att detta förslag faller mig i smaken är mer än förståeligt. Jag tackar Gud för denna möjlighet att få sel så mycket av U.S.A. och hoppas, att Han välsignar våra planer.