6.   EN FÖRSTA TITT PÅ NEW YORK.

Framkommen till de minas hem skulle jag förstås amerikaniseras: badas, pressas och i någon mån om­klädas. Mer eller mindre glad var jag med om pro­ceduren, ty, som jag sade dem, avsikten är ju den bästa. Snart såg jag väl ut som en halv »yankee». Ef­ter det vi ätit och bekantat oss med varandra, for vi till min systers hem i samma stad. Där skulle jag få mitt hem under New York-vistelsen. Redan samma dag for vi ut för att titta på stan litet. Och naturligtvis fördes jag till Harlem, negerstaden, där även »finn-town» befinner sig i omedelbar närhet.

Att se negerstadsdelen Harlem är en oförglömlig upplevelse. Här möter man den färgade världens alla varierande typer. Vi såg unga chokladfärgade flickor med figur och hållning, som de flesta vita flickor kan avundas. Här såg vi matronor, som väl, tycker man, kunde ge mat åt ett halvt dussin barn. Här var män, som kunde vara boxningsatleter och hinderlöpare,, men även kontorister. Vi såg nattsvarta krullhåriga vältandade urtyper och ljushyllta, vitnande individer, som mycket väl hade kunnat vara solbadande vita miljonärsavkomlingar, färgade av solen. Och neger­barn såg vi så förtjusande vackra och mulliga, att jag på skämt sade, att jag skulle taga hem en sådan liten unge åt min barnkära hustru i Finland.

Men ack, även denna tavla hade sin olustiga skug­ga, snusket. Man skall vara mycket artig, om man som resenär påstår att Harlem är rent och vackert. Fönstren var halvöppna, och trasor fladdrade för vinden — det var endera gardiner eller tvätten, som gjorde sin hälsning mot oss. Papper av alla slag, större och smärre bitar, låg eller rullade icke blott i rännstenen, utan överallt. Gatumusikanter sjöng med blicken vänd uppåt — icke mot himlen — utan mot fönstren för att se om någon slant skulle tilläventyrs följa tyngdlagens dragning nedåt. Butiker och stånd, de senare ibland utanför butiksdörren, lockade med talande affischer till sig svarta och vita kunder.

Det var färg, liv och doft över Harlem — men inte skulle jag vilja bo där, trots att jag ej är någon ovän till den färgade rasen. Negerfrågan är ett mångsidigt problem, ännu har ingen löst detta problem bättre — vad jag förstår — än New York.

Redan under min första dag i New York besökte jag i sällskap med de mina den kyrka, som många av de våra i detta land betraktar som sitt andliga hem, nämligen Pilgrim Lutheran Church, 923 Woodycrest ave Bronx. — Jag skriver ut adressen i dess helhet för den händelse någon av läsarna skulle besöka New York, så att ett besök i den märkliga Pilgrimskyr­kan kunde ske. Det lönar sig verkligen för finlands­svenskar, som besöker New York, att gå till denna lilla, vackra kyrka. Man kan beteckna det som ett Guds under, att våra svensktalande landsmän kunnat åstadkomma en sådan värdig och dyr­bar kyrka mitt i miljonstaden. Då man vet, att kyrkan kostat stora summor och att den nu i det närmaste är skuldfri/ förvandlas förvåningen till beundran för de kvinnor och män, som varit med om kyrkbygget och fört det i hamn. —

På kvällen samlades en ganska stor skara trosfränder, alla från min hemkommun, i min systers och svågers hem. Man ville hälsa mig välkommen. Sam­talet rörde sig, naturligt nog, kring Finland och hem­bygden, men även kring det andliga ävensom kring det hotande världsläget. Kaffet smakade gott, och se­dan jag läst ett Guds ord för vännerna och samlat våra böner och tacksägelser inför Gud, gick vänner­na hem till sig och jag för att sova min första natt i U.S.A. i en mjuk, bred och bekväm bädd. Men det blev si och så med sömnen. Tankarna kom och for, svetten fuktade min nattdräkt — jag var nu i jättesta­den, och det var högsommar. Värmen i U.S.A., sär­skilt i New York, skiljer sig mycket från värmen i »gamla landet». Därhemma kunde värmen ibland va­ra stekande och stickande. Här i N.Y. är den tung, fuktig och tröttande. Men inte skall man klaga för värmens skull, det bli ju kallare i vinter!

Min andra dag i Amerika började med morgon­bönen och ordet. Sömnen hade ej varit god, här är för fuktigt och varmt för en son av Norden. Jag var ändå oändligt tacksam för att Gud gett mig ett trevligt hem här hos anhöriga att bo i och många vänner att tala med. Det är en stor tillgång i livet att ha kära anförvanter och goda vänner. Därför borde man själv beflita sig om att bli god vän för nå­gon, ja, om möjligt för många. Livet blir rikare så.

På förmiddagen och en god bit mot kvällen satt jag och skrev ned mina tankar och upplevelser samt sysslade med brevskrivning. Vi var sedan bjudna till mm broder Arne på middagen, där vi senare träffade bl. a. en luthersk präst, pastor Grahn med fru. Den­na prästman var synnerligen intresserad av Finland och särskilt av Jean Sibelius, som pastor Grahn be­sökt i dennes hem i Träskända. Hela kvällen gick i Sibelius'-tecken. Hos Arnes var även Ester och Gideon Holm och dottern Rea ävensom Ina och Sigurd Timgren, Thyra och Edvin Skog. Alla är från Terjärv i Finland. Vi hade en god och trevlig fredagkväll i Bronx.

Lördagen blev för mig alla tiders lördag, vad mina upplevelser beträffar. I god tid for vi ut på stan med svåger Harrys bil för att se på »the biggest in world», staden med skyskraporna m.m. Jag måste nog bekänna, att aldrig i mitt liv har jag kunnat dröm­ma eller fantisera om sådant jag den dagen fick se. Att susa i bil genom kakelbelagda tunnlar, 2—3 kilo­meter långa under Hudson- och East River, d. v. s. stora floder där oceanångare glider fram ovanför ens fordon, var redan en upplevelse, som man sent glöm­mer. Jag undrar om man någonsin kan glömma synen från den 86 våningen i Empire State Building, en byggnad på mycket över hundra våningar — de övers­ta våningarna var avstängda därför att man höll på all bygga en televisionsavsändare på skyskrapans topp, den högsta i världen — förstås! Den som sett de väl­diga broarna — Georg Washington—Washington— Brooklyn Bridge m.fl. kan inte annat än beundra människans makt över materien. Den tekniska utrust­ningen har tagit sådana jättesteg i U.S.A. att man snart är färdig att tro, att ingenting i tekniskt avseen­de mera är omöjligt i detta land. — Personligen föll jag nästan i hänryckning inför allt detta väldiga, som mötte mitt öga överallt. Uppe i luften dånade jor­dens största flygplan, järnvägståg kom till jordytan, gick upp i luften på broar och pelare, dök ned i tunn­lar, »underground», och susade och dånade fram med en fart, varom man icke kan drömma i Finland i sam­band med tåg och järnvägstrafik.

Avstånden i New York är fantastiska. Man får alltid räkna med timmar då man skall från den ena stadsdelen till den andra — trots farten, som är i regel svindlande.

Under vår lördags »sightseeing» besökte vi bl. a. en katolsk katedral — stadens största, i vilken en guds­tjänst pågick. Där fanns vigvattenskålarna vid ingån­gen, dit de rättrogna gick för att doppa sina fingrar. Små brinnande lågor visade oss var man bad en bön för någon kär anförvant — eller var det för sig själv man bad? Nunnor kom in i kyrkan, doppade sina fingrar i vigvattnet, gick fram till ljusbordet, tände ljus och blåste ut lågor, neg och gick in i kyrkan och satte sig. Framme i templet gjorde en präst alla möj­liga liturgiska kroppsrörelser samt delade ut brödet åt människorna i främsta bänkraden. Alla kvinnliga kyrkbesökare skulle ha sitt huvud täckt, om ej med annat så med en näsduk eller en manshatt, om man ej hade egen huvudbonad.

Något omdöme om denna gudstjänst vill jag ej giva — kyrkan var utomordentligt vacker, detta kan sägas — men nog tackar jag Gud för vår enkla, be­gripliga och gripande lutherska högmässogudstjänst. Ja, jag för min del får nog mera av en enkel by- eller bönehusgudstjänst än av ett storståtligt litur­giskt-färgrikt religiöst skådespel i en stor katolsk katedral. Detta hindrar dock icke, att det finns andra som kan vittna annorlunda. Vi är ju så olika var­andra vi människor.

Under vår färd genom storstaden besökte vi även olika centra för ekonomi, politik och historia. Allt, vad man kunde se, vittnade om att New York, trots sin relativt ringa ålder, allaredan har sin egen historia, värd att lära känna. Det var i trakten av Wall Street, världens affärscentrum, som om man skulle känt guden mammons kalla andedräkt blåsa genom de mörka gatorna. Här och där såg man någon varelse — »boom» = buse — som lät oss förstå, att sida vid sida i denna värld går och lever rika och fattiga, lyckade och misslyckade människor. Som en fattig pilgrim, utan dollars på fickan, kände jag mig så oänd­ligt rik, trots att mina aktier ej noteras på börsen i New York, Wall Street. De noteras i himlen och i mitt eget benådade syndarehjärta!

Under vår färd den underbara lördagen var vi över på Yersey-sidan och en bit ut på landsbygden. Här såg vi vackra familjebostäder, liknande egnahems­gårdar i Finland, kanske dock mera lik dem jag såg för ett par år sedan i Londons förorter. Man måste säga om New York, att det även har många ovanligt vack­ra partier. Det vore mycket att skriva om från vår resa New York runt, men vi kan nog ej stanna allt­för länge vid varje dags upplevelser. — Vår dag slu­tade med litet kallskåpsmat hos min broder — allt smakade gott efter resan — och sedan firade vi lör­dagsafton i lugn och ro. — Herrens dag var nära — vår första söndag i New York och U.S.A. Hur mån­ne den skulle bli — undrade jag — och somnade in med kropp och själ överlämnad åt Gud och Hans nåd.