4. VARDAG IGEN.

Och nu har vi måndagen den 10 juli. Natten var ganska lugn förutom vid tvåtiden, då båten började vagga betänkligt. Min kamrat H—g tog ett piller mot sjösjukan och somnade gott. Själv låg jag vaken en god stund och tänkte — på vad och vem är lätt att ana.

Måndagsmorgonen var den ljusaste vi haft på flere dagar. Solen gjorde ansatser att tränga sig igenom molnen och lyckades delvis till stor fröjd för oss alla. Jag kände mig något mera upplivad än föregående morgon, Davids 93 psalm hade förkunnat mig till tröst: »Herre, strömmarna hava upphävt, strömmar­na hava upphävt sin röst, ja strömmarna upphäva sitt dån. Men väldig är Herren i höjden, mer än bruset av stora vatten, väldiga vatten, havets bränningar.» Tänk, vad den David kan tala tidsenligt, ehuru han varit död i flere årtusenden! Men så är det ju med allt Guds ord. Det är gammalt, men likafullt nytt och levande. För mig har konung David varit mitt bästa ressällskap nu, liksom till exempel under krigsåren. — Måndagsförmiddag var jag för det mesta på däcket. Där samtalade jag med kyrkoherde Dahl och hans fru, som nämnt båda hemma i Stockholm och nu på väg till Toronto-konferensen. Linder denna resa har jag förskaffat mig en ny liten vän, en 4—5-årig vitlockig dansk tös, vars namn jag ej lyckats få ett begrepp om, fastän hon flere gånger presenterat sig för mig. Vi har ofta lekt tillsammans ehuru det råder en viss ålder­skillnad mellan oss, men det beror väl på att jag kan­ske börjar bli barn på nytt! Därför trivs jag bäst bland ungdomar och med barn. Jag känner en storögd tös i Finland, sex år gammal, som tillochmed grät då jag, hennes lekkamrat, reste. Gud tröste den tösen, min egen Majlen!

Vi torde nu vara i närheten av Newfoundland. Tro­ligen blir vädret bättre härefter, åtminstone har man skäl att tro att det blir varmare. Efter ett par dagar är vi i New York — målet för vår sjöresa. En och annan båt har börjat möta oss på väg från U.S.A. till Europa. Detta är ett tecken på att vi nalkas nejder med livligare trafik. Ute på stora havet har vi på flere dagar ej sett ett enda fartyg, och långa tider har vi saknat tillochmed måsarna, våra trogna följeslagare under färden.

I dag vid 3-tiden passerade vi Newfoundland, ett klippigt land, utan skog och med en ytterst fåtalig be­folkning. Detta öland tillhör England, men under se­naste världskriget hade man även amerikanska militär­förläggningar på ön. Vi såg alldeles tydligt här och där en och annan liten gårdsgrupp, och vid öns spets mot U.S.A. såg man en fyrplats med fyr- och radio­torn och några välbyggda gårdar. Berglandet syntes grönt, men man tyckte sig även se bergstoppar, som verkade vara snöbetäckta. Solen har nu något upp­värmt luften, men annars är Newfoundland en av de kallaste platserna där människor bor. Det är nog un­derligt att tänka sig ett land så nära U.S.A. på c. 1000 sjömils avstånd och ett tiotal breddgrader sydligare än Finlands, men ändå på grund av sin kyla nästan obeboeligt. Men det beror som sagt på den kalla havs­strömmen, som stryker tätt förbi landets kust. — Tac­ka vet jag Golfströmmen, som tillochmed ger lilla Fin­land av sin värmes överflöd.

Det beror alltså på vid vilken ström man lever i vår värld, om tillvaron blir varm och dräglig eller ej. Så är det också på själens livsområde. »En ström går fram, som giver glädje åt Guds stad, Gud bor där­inne.» Må jag alltid leva i denna Guds kärleks och nåds ströms närhet! Där är livet varmt och rikt.

I dag har jag sett sådant som jag ej förut bevittnat, nämligen valstim som kryssade fram i vattnet. Det var lätt att följa med deras framfart från fartygets däck, ty deras väg markerades av vattenstrålar, som liksom springbrunnarnas vattenkaskader steg högt upp i luften. Vid ett tillfälle kunde man se valarnas fenor och en del av deras ryggar ovanom vattenytan. För mig var denna syn en stor upplevelse.

Vädret håller på att bli bättre för varje timme. Vi har »krossat» Atlantens största vidd och närmar oss Amerika. Allt ombord börjar skvallra om att vi snart är framme. I dag hålles den s. k. kaptensmiddagen, då serveringen är mer än vanligt festlig. Nu har vi också erhållit blanketter, på vilka allt vad vi har med oss skall deklareras.

— Vår middag blev enligt Stockholms traditio­ner en tillställning av festmåltid blandad med karne­valstämning. Vid varje kuvert hade placerats hattar för såväl männen som fruntimren. Hattarna var na­turligtvis av papper i trevligt snitt med ordet Stock­holm på brätten. Kvinnornas hattar var förstås mera fantastiska än männens. Vid festmåltidens början in­lågade båtens trio spelande gånglåten »Vi gå över daggstänkta berg.» Sedan följde några vemodsfulla emigrant- och folkvisor. Middagen var överdådig och bestod av kalkon som huvudrätt. Kalkonerna var av sådant format, att jag aldrig trott att dessa fåglar kan bli så stora, och dock sade en av kockarna, till vilka vi tittade in i köket, att de är »amerikanska gråsparvar», »biggest in the world». De amerikanska kalkonerna, sade kocken, skulle ej få rum ombord. — Så låter det här — humorfriskt, icke sant?

På kvällen gick jag mätt till mitt rum och glad att resan snart var slut samt att vädret blivit bättre, men mest glad över att få vara ett Guds barn med Guds ord som kroppens och själens hälsoflod. Det var gott att anförtro sig själv och de egna i Guds nåds hägn.

Tisdagsmorgon grydde färdens soligaste dag. Ter­mometern visade redan 9-tiden 20° C. Det första vi hade att göra efter frukosten var att gå till »pursern» med deklarationsblanketten, där även våra pass stämp­lades med båtens namnstämpel. — Sedan gick jag upp i sällskapsrummet för att höra fartygets utomordent­ligt skickliga trio spela. Redan tidigare hade jag rekvi­rerat Konvaljens avsked, och nu fick jag höra detta ljuvliga stycke, som alltigenom andas renhet och har­moni.

Vi har i dag vid 9-tiden passerat Nova Scotia och Sable Island och ilar nu med god fart över det sol­belysta havet. På onsdagskväll är vi i god tid framme i New York, men vi får ej gå i land förrän på torsdags­morgon. Det blir ännu tvenne nätter att sova om­bord, och så går vi i land i miljonstaden New York och känner oss kanske mera ensamma än någonsin förut. Det är så underligt med en del människor, bland dem jag, att de känner sig mera ensamma ju mer folk som omgiver dem. Men det är bra ibland att känna sig liten, obetydlig och ensam, ty man vill ofta tycka sig — i de små förhållanden man vanligen lever — vara något »ändock man ingenting är» — bara stoft och aska, som fader Abraham i tiden sade.

I dag har vi haft vår skönaste resdag. Solen har lyst från en molnfri himmel och vinden har varit svag. Vi har haft 20—22° C. i skuggan. Alla stolar och sittplatser på däck har varit upptagna av solbadande människor. Jag har som vanligt lekt med barnen och fått ett nytt namn av den lilla danska Annette, näm­ligen »Bästefar», som är detsamma som farfar eller morfar. I dag har vi sett som det sades ett hajstim, sexton hajar, några var alldeles invid båten. De har väldiga rygg- och stjärtfenor, med vilka de piskar vå­gorna, så att det står härligt till.

Nu har vi blott ett dygn kvar till New York, dit vi beräknas anlända 8-tiden på kvällen. Vi nödgas dock stanna som sagt ombord på Stockholm till föl­jande morgon.

I kväll var jag med om något, som egentligen stred mot mina principer. Jag kom av en händelse att över­vara en bioföreställning i fartygets matsal. På dagen hade vi sett bilder från Kalifornien och hört dem kom­menteras, och nu trodde jag, att kvällens föreställning var något liknande. Då jag gick förbi matsalsdörren såg jag att salen var fullsatt. Bland de närvarande, märktes den katolska prästen, som reser med till U.S.A. Där befann sig även pastor Lorenzen från Danmark samt en prästfru från Stockholm och hennes man kyrkoherde Dahl, så att jag trodde att det var fråga om något, som i informationssyfte före­visades. Men så var ej fallet. Först visades en fantastisk katt- och råttfilm, som var både skojfrisk och fartfylld och som sist och slutligen var en oskyldig barn­historia. Men så kom den senare delen, en film som jag ej blev klok på. Den skulle föreställa ett männi­skohjärtas besvärligheter i äktenskapet och andra si­tuationer särskilt i samband med krig och militära in­kallelsetider. Själva filmen hade ingenting att ge mig. Inte vet jag, om jag tog direkt skada av besöket, men nog ångrade jag, att jag ej steg upp och gick ut, då jag märkte vad det var fråga om. Nog för att jag tror, att Gud förlät mig, då jag senare läste min Bibel och bad Honom om förlåtelse. Men nog måste jag säga, att de människor, som lever i biografföreställningarnas snedvridna värld, är beklagansvärda varelser. Här var det ej direkt fråga om något fult och omoraliskt, men ändå kändes det så tomt i själen efteråt. För mig kommer det nog fortfarande att vara en viktig upp­gift att varna ungdomarna för bioväsendet, en av vår tids farligaste avgudar. — Så gick jag till sängs i kväll med en känsla av inre tomhet, trots att denna dag varit vår resas skönaste dag sedd ur turistsyn­punkt.

Onsdagen den 12 juli, vår resas sista dag randades disig, relativt lugn och varm. Småningom började solen tvinga dimmorna att vika. Dagen blev vackrare för varje timme.

I dag har Herren gett min själ näring i psalmerna 95 och 96, där Han försäkrar att Han är en stor Gud över alla gudar, att bergen, jorden och haven är Hans, och därför borde himmel, hav och jord fröj­das och glädjas över att få höra Honom till. Ja, om detta är fallet med naturen och de s. k. döda tingen och elementen, hur mycket mer borde då icke vi män­niskors barn prisa och tacka vår Gud för hans all­makt, vishet och nåd. Jag för min. ringa del stängde hyttdörren och föll på mina knän och tackade Honom av hela mitt hjärta för att Han varit med på vår underbara färd. Tillika bad jag om förlåtelse för mina många synder, försummelser och felsteg samt om att Han ville hjälpa mig att i dag och i U.S.A. bli till nå­gon välsignelse för Hans rikssak.

Under förmiddagen har jag haft ett par givande samtal med några medpassagerare. Det ena samtalet hade jag med en rikssvensk man, som varit en lång följd av år i U.S.A. Samtalet gällde mitt kära fäder­neslands upplevelser de senaste ödesdigra åren samt vårt folks problem i dag. Det andra samtalet gällde ungefär samma ämne, dock med en annan bakgrund, ty de personer jag samtalade med var finnar bosatta i U.S.A. men som nu varit på besök i Finland. Den ena var en f.d. rödgardist V. men numera botad från sin ungdomsförvillelse, som han sade, den andra var en välbeställd sjökapten Stevensen, trots namnet en purfinne, en riktigt trevlig typ. Det var roligt att höra, hur dessa män kände varmt för sitt gamla hem­land. De önskade oss i Finland all möjlig lycka och framgång — trots de dystra utsikterna. Alla trodde vi dock på Finlands framtid — som likväl sist och slutligen är beroende av Gud och Hans nåd och ej av oss politiker och andra medborgare.

Stämningen och spänningen ombord stiger för varje timme — vi nalkas Amerikas kust och ser med för­väntningar mot några tecken på att vi snart är framme. Ännu 4-tiden har vi ej sett någon livligare sjöfart eller några flygplan — ett enda sådant har kretsat över vårt fartyg — som skulle tyda på att vi nalkas jordens största stad. Men ett par timmar senare är allt för­vandlat. Vi möter en mängd större och mindre fartyg på väg ut till havs. Genom dimman ser vi konturen av någon fyr, och tillochmed ett och annat sjömärke kan vi upptäcka. Snart ser vi land — vi har som Kolumbus, upptäckt Amerika, tyvärr så mycket för sent att vår upptäckt blir vare sig historisk eller ärorik. För oss var denna syn ändock överväldigande.

Snart begynte vi sakta farten. Vi var på väg mot New York. Vi skulle dock ej få stiga i land samma dag, utan först på torsdag morgon i god tid. Lugnt och majestätiskt seglade eller rättare gled Stockholm in i Hudson-flodens farled förbi den ena kända kust­remsan efter den andra, tills vi hade Frihetsgudinnan på några hundra meters avstånd framför oss. Så svängde båten stäven mot land, och snart kastade vi ankar, och så blev det slut med maskinsurret och den vanliga darrningen i båtens skrov — vi låg förtöjda.