3. EN SÖNDAG PÅ ATLANTEN.

Söndagen den 9 juli skall för mig alltid framstå som någonting ovanligt. Efter en någorlunda god sömn gjorde jag mig färdig och »värdig» för firan­det av Herrens dag ute på Atlanten. Vädret var som sagt bättre ehuru den kära solen saknades. Det var kallt på däck, och jag kände något som liknade en gryende feber i min kropp. Men kanske det var hem­längtan, saknaden efter hustru och barn och icke minst efter Herrens hus. Därhemma har jag icke kun­nat tänka mig en söndag utan att Herrens hus och den sköna högmässogudstjänsten skulle besökas. Här hördes inga kyrkklockor ringa samman, men det var ändå Herrens dag. Även denna morgon gav Bibeln mig så mycket. Den 89 psalmen sade mig bland annat: »Du är den som råder över havets uppror, när dess böljor resa sig, stillar du dem.» — »Stark är Herren och hans trofasthet är runt omkring dig.» Det är underligt hur man här ute på Atlanten upptäcker att det står så mycket om havet i Bibeln. Man kan ej förvåna sig över att det finns mycket sjöfolk, som älskar Bibeln. Havet och arbetet gör sjöfolket bero­ende av Gud — och därför har ju Bibeln så mycket att säga just åt sjömännen.

Efter vår frukost samlades en mycket stor menighet i turistklassens sällskapssalong för att övervara högmässogudstjänsten. I god tid var salen fylld av hundratals kyrkobesökare, och då gudstjänsten börja­de var salen mer än fylld.

Framme i den vackra salongen hade man ställt ett altare, som var prytt med elektriska ljus, och lagt en vacker altarduk dekorerad med ett skepp med fyllda segel stilfullt broderat. Ovanför altaret var upphängd en lång smal dekorativ duk med korset i mitten. Det enkla, men vackra altaret skapade söndagsstämning i salen. Uniformsklädda besättningsmän delade ut psalmböcker och bar in stolar från första klassens salong, ty alla platser var fyllda, innan första klas­sens passagerarna anlände.

Kl. 11 vidtog gudstjänsten med ett musikstycke utfört av fartygets trio. Sedan sjöngs den mäktiga psalmen »Helig, helig, helig», där Guds allmakt sådan den ter sig på jorden, havet och i himlarna besjunges. Psalmen grep helt säkert de flesta. Ritualen hade för­kortats något, men vi fick vara med om syndabekän­nelsen och trosbekännelsen och en del mässor i den liturgiska avdelningen före predikan — och detta var ju väl. Vad är en söndagsgudstjänst utan dessa!

Denna söndag är i Sverige böndag. Kyrkoherde Dahl läste dagens böndagstext och talade livligt och varmt om det stora i vårt kristna arv, nämligen frihet 'att tro, tänka och handla utan att någon tyranniserar oss. Hela predikan blev en appell till åhörarna att slå vakt om kristendomen gentemot makter i tiden, som vill beröva oss dessa dyrbara värden.

Efter predikan följde en kort slutliturgi och psalm­sång. Kollekt uppbars till förmån för svenska sjölivräddningsarbetet, och så var gudstjänsten slut.

Det var rörande att se den brokiga samlingen i gudstjänstlokalen. Många länder, trossamfund och samhällsklasser var representerade vid denna märkliga högmässogudstjänst. Man märkte, att Herrens ord ännu har ett starkt grepp om nutidsmänniskan och hennes liv. — Give Gud att denna atlantgudstjänst skulle bära frukt i våra hjärtan!

Mellan kl. 1 och 3 e. m. var vi i tillfälle att besöka kommandobryggan för att se hur båten navigeras samt hur de moderna vetenskapligt utarbetade navigerings- och orienteringsinstrumenten fungerar och ser ut. På den korta stund vi hade tillfälle att tala med befälet och göra våra frågor och se instrumenten in­hämtade vi mera kunskaper i hithörande frågor än dem vi förut fått under vårt livs många dagar. Man måste beundra det mänskliga snillet, som kunnat åstad­komma ett »öga», radar, som ser genom mörker och dimma och avtecknar föremål, som ligger närmare el­ler fjärmare från fartyget. Eller om vi tänker på den ap­parat, som medelst ekolodning exakt ger befälet besked om hur djupt vatten det finns under fartyget. Icke mindre imponerande var den automatiska styranord­ningen och gyrokompassen, som mera än den vanliga kompassen låter tillförlitligt och exakt befälet veta var fartyget befinner sig vid varje tillfälle. Jag skall inte försöka inlåta mig på en närmare beskrivning på dessa märkvärdiga manicklar, ty man måste vara fack­man för att begripa dem. Så mycket kunde man dock fastslå under besöket på kommandobryggan, att be­fälet är storbelåtet med sina vetenskapliga hjälpmedel och att icke minst passagerarna har anledning att vara tacksamma för alla dessa ting, som bidrager till att göra sjöresorna mindre riskfyllda än förut. Vi var alla synnerligen tacksamma för att befälet beredde oss möj­lighet att se på allt vad som fanns däruppe i det vik­tiga rum, varifrån fartyget och dess framfart dirigeras.

Söndagen gick snabbt till sina föregångare. Någon söndagssol fick vi ej se, ännu mindre känna av. Ter­mometern var fortfarande 11—12° Celsius, en ovan­ligt låg temperatur på dessa sydliga breddgrader i juli månad. Men man sade däruppe på kommando­bryggan, att vi följer en nordlig kurs, som gör att vi kommit under Newfoundland-strömmens inflytande. Denna ström har med sig kallt vatten från Labrador, och när detta kalla vatten, som ofta är blott en grad varmt, kommer i beröring med vatten som uppvärmts av Golfströmmen, uppstår det kalla dimmor och vin­dar. Men man tror att vi får det varmare i morgon på sträckan Newfoundland—U.S.A.

Nu skall vi igen läsa ett Guds ord och gå till kojs. Vi säger gott natt -— sov gott i Guds hägn!