1. FARVÄL, FINLAND!

Efter många och besvärliga förberedelser var da­gen den 3 juli 1950 kommen, då jag skulle få börja den efterlängtade fånga resan till landet i väster, mitt födelseland, där jag för snart 55 år sedan först såg dagens ljus och som jag ej sett sedan jag var knappt tio år gammal. Ändamålet med resan var först och främst att träffa mina anhöriga, två bröder och en syster med familjer, samt att i U.S.A. förkunna Guds ord för våra landsmän samt berätta om »gamla lan­det» och förhållandena där. Vidare skulle jag som valt ombud deltaga i en kristlig världskongress för söndagsskol- och ungdomsarbete, vilken skulle hållas i början och medlet av augusti i Toronto, Kanada.

Vädret i Finland hade de senaste dagarna varit kallt och regnigt. Också nu måndagen den 3 juli var det blåsigt, grått och regnigt. — Himlen grät, då så många av Finlands döttrar och söner skulle lämna landet för längre eller kortare tid, tycktes det mig.

Det finns knappast något, som är så tröstlöst en­formigt och tröttande som att stå i en lång kö utanför världens måhända mest primitiva tullhus för att få sina papper granskade och bagaget förtullat. Man måste dock ge tullmännen i Åbo ett gott vitsord för den vänlighet och snabbhet de utvecklade, trots de usla förhållanden, i vilka de nödgades fullgöra sin uppgift.

Den båt, som förde oss över till Stockholm, var Bore II, en synnerligen god och snygg ångare. På stran­den stod en skara vänner till de bortresande och bland dem min hustru Mary samt hennes syster Hjördis och en av våra gemensamma vänner. Det kändes nog så vemodsfullt att lämna det kära fäderneslandet och i all synnerhet hustrun, som stod på stranden. Jag hade tidigare tagit farväl av barnen och de andra anför­vanterna. Det är ofta så, att man i avskedets stund känner djupast, hur mycket kärt man reser ifrån. Men man tröstar sig med tanken på återseendet och att de alla vilar i Guds hand.

Ombord på Bore II fick jag rum tillsammans med min blivande reskamrat mag. O. Hertzberg från Söndagsskolförbundet. På båten träffade jag även vå­ra medarbetare i Kyrkans Ungdom, fröken Inga Flo­din och predikant Petter Brunström. Tillsammans fick vi utbyta många värdefulla tankar. Pastor R. Vesterlund med fru jämte några andra pojobor var även ombord. De var på väg till fadderorten i Sverige.

Efter att ha fått en mycket god middag sökte vi oss till kojs, men dessförinnan hade min kamrat och jag en andaktsstund i vår koj, där vi läste den 91 psalmen samt bad tillsammans vår aftonbön.

Så var det slut på den första dagen. Efter att ha njutit en relativt god sömn vaknade jag i rätt tid för att få mitt morgonkaffe med tillbehör, innan vi hade Sveriges kust i sikte. Men dessförinnan hade mag. Hertzberg och jag mättat våra själar med Herrens budskap i Ps. 75, där Gud säger, att hjälpen icke kom­mer från öster, väster eller bergsbygden, utan att det är Han allena, som ger kraft och skydd. Kl. 10 svensk tid ankrade vi i Stockholm, där till min stora glädje fru Else Timgren var och mötte samt bjöd mig hem till sitt och Åkes hem i Enskede, en utom­ordentligt vacker villaförstad till Stockholm.

Tullen i Stockholm var så tillmötesgående, då den fick höra att vi var på genomresa, att den icke närmare granskade mitt gepäck. I Stockholm njöt jag på dagen en välbehövlig vila i det vackra timgrenska hemmet. Där fick jag även såväl mat som kaffe. I gengälld gav jag dem ett lämpligt Gudsord.

På kvällen innan resan per tåg till Göteborg an­träddes besökte jag Ingvar och Ragnar Timgrens hem. Där träffade jag även ett tredje par Timgren, nämli­gen Henry och hans fru Margaretha. Det var riktigt skönt att sitta tillsammans med terjärvbor och dric­ka kaffe och tala om hembygden och även om det andliga. På kvällen sent kom hela sällskapet och följ­de mig till göteborgståget, som avgick 10.30 till den kända hamnstaden vid Göta älv och Sveriges väst­kust Göteborg.

För att kunna studera den del av det gamla moder­landet, som finns på sträckan Stockholm—Göteborg, tog jag ingen sovkupé, utan vakade och tittade samt — tröttnade. Jag fick det intrycket, att jordbruket i denna del av Sverige icke var högtstående. Eller var det torkan som gjort, att växtligheten i Österbotten föreföll yppigare och minst lika långt hunnen som i dessa sydliga nejder? En stor del av trakten var icke naturskön, ehuru nätta och välskötta stugor och villor med fruktträdgårdar i någon mån gav bygden en mera tilltalande prägel än annars varit fallet. Först i trak­ten av Göteborg blev naturen storstilad, skön och imponerande med vackra höjder, skogar och vatten­drag. Vid framkomsten till Göteborg gjorde jag den iakttagelsen, att staden var stor, vacker och på allt sätt levande och tidsenlig, men så är den ju även Sveriges andra stad.

Vid ankomsten till stationen tog Svenska-Amerika­linjens funktionärer hand om min kappsäck och förde den till hamnen. Själv sökte jag mig fram till restaurangen för att få en matbit efter den långa och tröttsamma natten, och så skickade jag iväg min andra hälsning till hemlandet och de kära där. — Efter en stund träffade jag min reskamrat, som hade använt sovvagnen och nu var pigg på att gå ut på »sight-seeing». Vi besökte bland annat ett par kyrkor, näm­ligen Kristinekyrkan, där vi tillsammans böjde knä inför altaret i bön om välsignelse för vår resa och de anhöriga därhemma. Den andra kyrkan var Göte­borgs imponerande domkyrka, där finlandsvännen domprosten Isak Been predikar. En besvikelse för mig var, att jag icke fick min vän Carl V. Carlström på tråden, när jag försökte ringa till honom. Broder Carl­ström har ju varit i flere år anställd i Kyrkans Ung­doms tjänst.