Hälsning

till  "Terjärvaftonen" i New-York  (1924)
av T.  Hedlund

En skäppa full och något mer jag har

av hälsningar till alla och envar

från släkt och vänner uti gamla landet,

som hysa varmt den önskan och den tro

att fastän vi i ”skilda världar” bo,

så brister likväl ej föreningsbandet.

Allt mer oss binda varje år som går

de band, som knötos uti barnaår

av modershanden uti syskonringen.

Och ännu bortom tidens gränser bär

vårt minne med sig dem, vi höllo kär,

då vi mot högre världar lyftat vingen.

Också från dem, som redan vingen sträckt

och bida stilla dagens morgonväkt

uti sin grav, — en hälsning bringas eder.

De leva än, trots vintrars is och snö

i minnets helgedom, där de ej dö

och där vårt hjärta plats för dem bereder.

En hälsning varm från alla svenska hem,

från små och stora, som där bo i dem

och fädrens sed och språk och tro försvara,

och kyrkan, skolan, som för livets strid

oss fostrat har och signat med Guds frid,

er bedja att er barnatro bevara.

Och varje sjö i ”tusen sjöars land”,

vars djupblå vågor vintern slår i band,

er hälsa, där i stillhet nu de vila.

Då våren kommer, löses deras tvång,

och glad och fri hörs åter deras sång,

då vågorna i takt mot stranden ila.

Från backarna, som edra fotspår gömt,

där under lek er bardomsdröm ni drömt,

går ekot med en hälsning er till möte.

Och skogens sus, som hörs vid stugans dörr,

på samma längtan bär ännu som förr

att vyssja er till ro i hemmets sköte.