KONDOLEANSVERSER 1

(Upprepningar av verser kan förekomma)

VAD ÄR DÖDEN?  TÄNKVÄRDA TANKAR

Givmild och trofast var du i livet,

tungt är idag att stå vid din bår.

Allt som är vackrast och bäst har du givit

barn och barnabarn under flyktande år.

Nu falla tårarna tungt på din kista,

sorgens och saknadens bittra tår.

Mor och Mormor, du var solskenet intill det sista,

det blir tomt när ej mer vid vår sida du står.

Tyst vill vi gömma ditt solljusa minne,

ödmjukt vi böja vårt huvud till bön.

Din ärliga blick och ditt vårglada sinne

glöms ej i jorden, av Gud får du lön.

Tack för din gärning sov, sov du kära.

Din tid är slut.

Din vilas stund är inne.

Med vördnad skall vi

minnas vad du gav.

Din godhet lyser vackert

kring ditt minne

och vår tacksamhet skall

dröja vid din grav.

Älskade rara lilla mor, kärast av alla i världen

din kärlek, omsorg och godhet stor

skall lysa som stjärnor på färden

Vi bäddar för dig en sista gång

och knäpper till tack våra händer

Nu far du lyssna till änglarnas sång

vid himmelens ljusa stränder

I livet vi ej träffas mer

och trycka får Din hand.

Den sista hälsning vi kan ge,

är kransen med ett band.

Snart kyrkans klockor mana oss

att lämna Dig i frid

Vi viska alla Tack för allt,

vi mötas om en tid.

Sov till vindarnas smekande sång

Sov under grönskans mjuka fång

Sov ifrån sorgen, oro och strid

Sov i underbar frid. 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet 

Människan som lån.

(Pär Lagerkvist)

Nu vila i frid ty dagen är slut

Ditt redbara hjärta har somnat

Din livsgärning lever, den sinar ej ut

fast handen i Döden har domnat

Vi tackar för allt vad i Livet Du skänkt

för kärlek och omsorg, allt vackert Du tänkt

Må klockorna ringa till vila. 

Vi tror att en ljusets ängel varsamt Ditt öga slöt

och en sällsam tillit i våra hjärtan göt.

Trots att Din kära röst har tystnat

och vår saknad är oändligt stor,

får vi känna visshet om att Du i himlen bor.

Det finns en sorg

man ej kan uttrycka

Det finns en längtan

som inga gärningar lindrar

Och det finns en kärlek

som ej kräver annat

än hjärtats stillhet.

Det finns en tro som bär igenom allt

Det finns ett hopp för vilket fruktan viker

Det finns en kärlek som är mild

Men stark och ren och som aldrig sviker.

Gud steg sakta fram till bädden,

löste stilla själens band.

Bar den med sig upp mot ljuset,

till det stora fridens land.

Det är tid för en lång resa,

en färd till ett annat land,

ett land som finns i vårt inre 

osynligt, utan band

- för ett möte med Han Som Är. 

(Bo Setterlind)

Nu vilar ett hjärta,

i ljuset och friden

de frågor som tystnat

har fått sina svar,

och nödens och ångestens tid

är förliden

för själen, som lyser i

Herrens förvar.

(Bo Setterlind)

Mötas och skiljas är livets fång

Skiljas för att mötas är hoppets sång.

Vårt liv, vår tid, en dag i sänder

så tyst och stilla glider bort.

Om litet eller mycket händer

är tiden alltid kort.

Det nyttar ej att se sig om.

Den tid som var, som är, som kom

var blott ett lån från evigheten.

Hur tomt det efter Dig har blivit

Det känns som solens ljus för oss gått ner

Ty ingen såsom Du har kärlek givit

Din plats kan aldrig fyllas mer.

Och jag dansade bland träden

och jag sjöng för ljung och sten

och min visa var så hög

som aldrig mer,

och den slocknade som glansen

av himlens sista sken,

det var om aftonen, då

solen hon gick ner.

(Dan Andersson)

Vi fanns vid Din sida och

höll i Din hand

när Du somnade så stilla

och gick till ett bättre land

Din kamp är nu slut och

Du får vila ut

i barndomens marker

i lunden så grön

Där blir Din vila så skön

Du fattas oss.

När jag är trött av levnadsåren

och handen inte orkar mer.

När ögat dunkelt ser den sköna våren

och foten ingen stadga ger

Då vill jag somna, mina ögon sluta

och i evig ro mitt trötta huvud luta.

Tack för flydda årens möda

och för all omsorg, tröst och vård

Tack för kärleksrosor röda

från Ditt hjärtas örtagård

Tack för allt vad Du har givit

av Din rika varma själ

Tack för att Du hela livet

alltid ömmat för vårt väl.

Vila, vila Du kära i ro

Vänliga skuggor hölja Ditt bo

Aftonens stjärna skimrar så blid

Älskade Maka, vila frid.

Så har jag frid uti min själ

Och sjunger lycklig:

Allt är väl

Jag vandrar trygg vid

Faderns hand

Han leder mig till livets land.

Du var så god Du var så glad

Dun lämnar bara vackra minnen

Så svår är ändå denna dag

så sorgsna våra sinnen

Men tack för allt vad Du oss skänkt

vi vet Du på oss alltid tänkt

Tack för våra lycklige år tillsammans.

Många blev åren Du vandrade här

så trogen så verksam i tiden

Nu mättad av åldern förunnad Dig

är att få njuta den eviga friden.

Gråt inte längre vid min grav

jag finns ej där, har gett mig av

Med tusen vindar blåser jag

är daggens glimt en solig dag

är solen över mognad säd

är färgers spel i höstens träd.

I ungdomens vår vi satte vårt bo

och sedan vi strövat tillsammans

I med- och motgång vi hållit ihop

som en gång vi lovat varandra 

På landet vi njutit av blommornas fägring

och fåglarnas sång

Allt är förändrat -

det var en gång.

Vi binder en krans av minnen

de vackraste och finaste vi har

Vi vet att de aldrig ska vissna

hos oss är Du alltid kvar.

Ögonen slutits, tiden var inne

Djup är vår sorg

fastän ljust ditt minne

Kärlek och godhet

lyste din stig

Tack käre Pappa,

vila i frid. |

Vi minns Dig med kärlek

ömhet och glädje

Du hade ett hjärta

så innerligt gott

Tack och farväl

ifrån oss Dina kära

Vi vet att vi stod

Ditt hjärta så nära.

Så stilla det blir

när man lyssnar på träden

när fåglarna tystnar

i solnedgång

Så stilla det blir

när man lyss till sitt hjärta

och gläds åt allt

som var en gång.

Det fanns för oss alla

ett rum i Ditt hjärta

för alla utav oss

Du gjorde Ditt allt

Du deltog med oss

i vår glädje och smärta

Det minne Du lämnar

det lyser av sol

det doftar av lilja,

ros och viol

Tack för Ditt älskade

trofasta hjärta.

En ros fäller sakta bladen

ett ljus brinner stilla ut

En flämtande livslåga slocknar

en arbetsfylld levnad är slut.

Din dag är slut

Din vilas tid är inne

Med vördnad skall vi minnas

vad Du gav 

Din godhet lyser vackert

kring Ditt minne

Vår tacksamhet skall dröja

vid Din grav.

Minns mig som jag var en gång

då livet sjöng en hoppets sång 

Minns de tankar jag då tänkte

minns den kärlek som jag er skänkte.

Så länge har Far

stått och väntat på stranden,

ögonen lyser, när Mor han får se

Så stilla och varsamt

han räcker ut handen

Nu vandra de samman,

vi ser dem ej mer.

Vi minns Dig som

Du var en gång

Då allting sjöng

en livets sång

Vi minns de tankar

Du då tänkte

Vi minns den kärlek

Du oss skänkte.

Hur skönt att i ålderns och levnadens höst

få lägga sitt huvud till vila.

Och sova den sömn som ger ro och tröst,

där kära förut gått till vila.

Solen sken och våren kom

men dina krafter var redan slut.

Fåglarna sjöng, som du tyckte om

men nu får du vila ut.

Tom och öde din stuga står

och saknaden efter dig är svår.

Vår tröst och glädje som vi ser

att du, vår kära, ej lider mer.

Det hem som du älskat där blommor har spirat

det lämnar du nu för en skönare värld.

Den tomhet vi känner vi ej kan beskriva.

Hav tack för det goda du strött på din färd.

En blomma så ensam vid havets strand,

där borta finns solsken vid himmelens rand.

Och nu är lampan släckt

och nu är natten tyst och klar,

och nu står alla minnen upp

från längst försvunna dar.

Och milda sägner flyga kring

som strimmor i det blå,

och underbart och vemodsfullt

och varmt är hjärtat då.

(Z. Topelius)

Giv tid till tanke, vartän du må vandra,

att söka det ena och finna det andra.

Med blicken i fjärran du vemodigt känner,

en tår på din kind som evigt bränner.

Så långt ögat når, och längre än,

där ord tar slut, där finns din vän.

Bryt ej den ros som lämnar ett spår,

ty den vissnar i dag fast den log i går.

"Snödrivan

och de sju dvärgbjörkarna

tävlar om solens gunst

hon

för att bli smalare

om livet

de

för att bli grönare

i livet

Så har jag frid uti min själ

och sjunger lycklig: Allt ar väl!

Jag vandrar trygg vid Faderns hand,

Han leder dig till livets land.

Sorgen är vårt sätt

att minnas glädjen.

Mellan de mörka träden

skymtar den solbelysta fjärdens

glittrande tårar.

(Gösta Ågren)

Många bud ifrån dig stiga

genom mörkret ner till mig

alla andra röster tiga,

när jag lyss till dig.

Som ett korn i torra jorden

är det ord som du mig ger,

blommar när de andra orden

vissna ner.

Det är Du som leder stegen

genom mörka land.

Jag vill på den svåra vägen

hålla hårt Din hand.

Frid viskar blommorna.

Du alltid älskat.

Tack sjunger fåglarna

som var morgon du hälsat.

Tyst viskar vinden Farväl! 

Ditt hjärta som klappat så varmt för oss alla

och ögon som vakat och strålat så ömt

har stannat och slocknat till sorg för oss alla

men det goda Du gjort skall aldrig bli glömt.

Jag skall gå genom tysta skyar,

genom rymd av stjärnors ljus

Och jag skall vandra i vida nätter

tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten

där ingen mer går ut.

Och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut.

Det är tid för en lång resa, en färd till ett annat land.

Ett land som finns i vårt inre, osynligt och utan band.

Där är ljuset ett sätt att leva, ett smycke är mörkret där.

Och det största berget man har att bestiga,

är att lämna sin egen värld.

Det är tid för en lång resa

för ett möte med Han som är.

(Bo Setterlind)

Som leendet bytes i skälvande tår

så växlar vårt liv några jordiska år

ibland leker tanken i solljuset fri

ibland kommer nattsvarta skuggor förbi

så slutar en saga, då somnar en vind

och allt blir så stilla som tårar mot kind.

Vår Älskade lilla Mor,

kärast av alla i världen. 

Din kärlek, omsorg och godhet stor

skall lysa som stjärnor på färden.

Vi bäddar för Dig en sista gång

och knäpper till tack våra händer.

Nu får Du lyssna till änglars sång

vid himmelens ljusa stränder.

En gåva så fin oss livet skänkt

En "fam-mom" som alltid på oss tänkt.

Tack för din kärlek som lyste och blänkte

uti ditt öga så milt och så gott

Tack för allt vackert och stort som du skänkte

oss av ditt hjärta i rikaste mått

För oss alla fanns rum i ditt hjärta

för oss alla du gjorde ditt allt

Avskedets stund för alltid har kommit

Solen har sänkt sina strålar i frid

Borta för alltid är den som vi älskat

Borta från sjukdom, oro och strid

Saknad av många, men mest av de Dina

Leva Du skall uti minnenas led

Tyst är vår hälsning, den sista vi viska

Sov gott Du kära och vila i frid.

I dig fanns en outsinlig källa av historier

Du var en förbindelselänk med det förflutna

Du delade med dig av ditt liv som en gåva

Vi skall bevara den väl och föra den vidare

till våra barn - och de i sin tur till sina.

Att dö, är inte som Du tror ibland –

att som en vrakdel, spolas upp på land.

Att dö är något mer -

att efter fullgjord färd,

förunnas, att se in i nästa värld.

(Bo Setterlind)

Var flämtande rastlös känsla

som gömmes i sorgset bröst,

slut in den i dina händer

och ge den, o Gud, din tröst,

som övergår alla tankar,

som kommer då ingen vet

och fyller ett fattigt intet

till randen med evighet.

(Viola Renvall)

Var finns en kärlek som intill döden

står oförändrad i alla öden

som lik Guds ängel, oss övervakar

och fodrar intet, men allt försakar?

På denna jorden finns endast en:

en moders kärlek är det allén.

En trött liten Mor

med silvergrått hår.

Av sjukdom plågad

så trött Du var.

Men utan klagan

Du smärtan bar.

Jag satt vid Din sida,

så hjälplös blott, och såg

hur Du stilla somnade bort.

Jag seglar en morgon bland skären

i ekan, lagd på slör,

mot ljusa, oändliga mären,

som vidgas utanför.

(Arvid Mörne)

Omhägna med nattliga friden

Det stoft som försvinner ur tiden

Jag har seglat flere hav

och prövat alla vindar,

till sist jag riggar av

bakom dessa gamla grindar.

Sakta kom ängeln och log

löste de jordiska banden

och viskade nu är det nog.

Från Din smärta

till den ljuva ro

Du kom

Där hemma har Du det skönt

efter allt Du genomgått.

Stoftet vänder åter till jorden

varifrån det har kommit

och anden vänder åter till Gud,

som har givit den

Aftonport till evigheten

tysta skymningsstund

djupt fördold är hemligheten

om vårt väsens grund

Stilla står jag vid portalen

ännu intet vet

en gång öppnas stjärnesalen

allt blir evighet.

(Pär Lagerkvist)

Jag saknar Dig i kvällens tysta ensamhet

En hand i min, en vän att hålla av.

Jag saknar Dig när sol och vind bär bud om vår

och Du ej längre vid min sida står.

Nu är du borta, min hand är tom,

tom är platsen i hemmets vrå,

Granlandet utan husmor står,

tung är vägen att ensam gå.

Man bygger så mycket med drömmar

så litet med verklighet.

Livet går likt skälvande strömmar

varthän, vi inte vet.

Vad ödet bestämmer för livet

den vägen måste vi gå.

Därom står i livsboken skrivet

ingen kan ändra därpå.

Det är vackrast när det skymmer. 

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden, över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

(Pär Lagerkvist)

En vår skall bli min sista,

min skog har då blommat ut.

Allt som jag älskat skall jag mista,

när vandringens stig tar slut.

Men kanske ett spår skall man finna,

i jord jag brukat en tid.

Jag vill i tysthet försvinna,

och lämna världen i frid.

Plötsligt slocknar en låga

som värmt och givit allt.

Ett ljus blåstes ut och hastigt känns allt

så isande kallt.

Någonting brister stilla

en röst och en sång dör ut

och strax förnimmer man tydligt

att ingenting är som förut.

Vad mer, om än din levnads dröm

ej sekler tälja får?

Du älskat har på nordens ström

och sjungit i dess vår

(J.L. Runeberg)

Sabbatsmorgon stilla gryr i Herrens frid.

Jordens oro tystnar med dess jäkt och strid.

Hör hur när och fjärran helga klockors ljud

kallar trötta hjärtan, bjuder frid från Gud.

Älskade rara Mor, Mormor o. Svärmor

kärast av alla i världen

Din kärlek, omsorg och godhet stor,

skall lysa som stjärnor på färden

Vi bäddar för Dig en sista gång

och knäpper till tack våra händer

Nu får Du lyssna till änglars sång

vid himmelens ljusa stränder.

Vad du lidit ingen känner

Ty du själv din börda bar

Syntes glad bland dina vänner

fast du kanske plågad var.

Låt oss minnas de soliga dagar

då sorg och smärta fjärran var

Låt oss minnas de glädjedagar

då vi alla tillsammans var.

Och skogens källa sinar

och ängens blomma dör

men hjärtats tysta saga

ej någon tid förstör.

Var finns ett hem

dit sorgen icke hunnit.

Var finns den kind

där tårar icke runnit.

Det är vår lott

att äga och att mista.

Se banden knytas

och se banden brista. 

Troget har du alltid strävat

och för mödan aldrig bävat

tills du inte kunde mer

Ro vi unnar nu ditt hjärta

då du vilar ifrån smärta.

På andra sidan stranden

vid fridens ljusa hamn

står Mor och väntar stilla

att Far få ta i famn

Tyst likt dagg som falla

Ni sakta börjar gå

Nu är ni åter två

Tyst slocknar en mänsklig hjärna

efter år av glädje och strid.

En blomma, en människa, en stjärna

har sin bestämda tid.

För oss skall Din godhet och kärlek

en strålande ledstjärna bliva.

Ty största glädjen i livet

Du fann i att hjälpa och giva

Du bäddas i hembygdens famn

där inga bekymmer skall trycka.

Vid barndomens kyrka du hunnit i hamn,

där de kära din kulle skall smycka.

Det är barndomens klockor som ringa

och frid år den hälsning de bringa.

Så har han sett dem, far och son

 ren genom många leder,

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick - men vart?

Gåtan som icke låter

gissa sig, kom så åter!

(Viktor Rydberg )

Ej med klagan skall Ditt minne firas,

Ej likt dens, som går

och snart skall glömmas;

Så skall fosterlandet Dig begråta,

som en afton gråter dagg om sommarn,

Full af glädje, ljus och lugn och sånger

och med famnen sträckt

mot morgonrodnan.

Att livets gåtor lösa båtar föga,

ditt timglas rinner ändå sakta ut.

Bevara därför glansen i ditt öga,

och njut av livet, som du gjort förut.

Giv utloppp åt all glädje i ditt sinne,

som speglar vänskap, kärlek, hopp och tro

Det skymmer nog - när tiden väl är inne

och mörkret sluter dig i evig ro.

Nu andas någon

inte mer

och någon ser

för sista gången

nattens gråmoln brista

Varenda dag

är alltid första dagen

och den sista

Bra, säger du.

Vila. Ta det lugnt.

Det regnar som vanligt.

Så tyst du sover

eller sover du alls,

väntar kanske som jag

på en klar sommardag.

(Bo Carpelan)

O, att min Gud jag kunde lova

med tusen tungor varje stund

och prisa honom för hans gåva,

som ger mitt liv dess fasta grund.

Stor nåd har Herren åt mig gett,

i kärlek evig frid berett.

(Psb. 294:1) 

Livets Gud

Kärlekens Herre

Tänd för mamma ditt eviga ljus.

Kom i vår ensamhet,

Kom i vårt mörker. |

Låt oss känna att du är där.

(Britt G. Hallqvist)

Klockorna ringa

så sakta till ro

Mor har fått

ett lugnare bo

Aftonens stjärna

lyser så blid

Sov, lilla Mor,

vila i frid.

Med fyllda segel i solnedgången

min farkost glider till fjärran land.

Där väntar vilan, där tonar sången.

Där somnar vågen vid vänlig strand.

Somnar jag in med blicken fäst

på stjärnornas strålande skara

Drömmer jag stundom min själ är gäst

hos Gud i hans himlar klara

Evige Gud hos dig är bäst

för trötta själar att vara.

(Jacob Tegengren)

När dina steg har tystnat finns ändå ekot kvar.

När dina ögon slocknat vi alla minnen har.

Vi spar dem i vårt hjärta tar fram dem då och då

Så kommer du för alltid att vara här ändå.

Snö och månljus över stilla skogar.

Höjden fylld av stjärnor, djupet av kristaller.

Träden stå som stora, vita facklor.

Flammande där himlaljuset faller.

Är jag än på jorden? Intet är sig likt.

Har jag redan skridit över tidens gränser?

Skådar ej min ande hur dess drömda land

vitt och gränslöst mot mitt öga glänser?

Alla är lyft till högre vidders vila

ovan tid och rum och mörka makters hot.

Snö och månljus över stilla skogar.

Stjärnor kring min tinning,

stjärnor vid min fot.

(Jarl Hemmer)

Och en grav blev grävd på en blommande äng

åt min aska byggdes ett hus,

och min kropp brann ut och jag vart fri,

och försvann i ett hav av ljus.

(Dan Andersson)

Så väntar själen

efter stormens brus,

när dödens skymning

den i djupet bär,

att fyllas av det stilla, rena ljus,

som ovan är.

(Jacob Tegengren)

Tippelill, var fri och glad, 

Flyg till Gud i gröna blad!

Tack för att du sjäng för mig!

Jag har så ledsamt efter dig.

(Z.Topelius)

Står inunder rönnen lutande stugan

mossbeväxt är trappan och ogräsen gro

Innanför rutornas gröngamla stängsel

minnena de sova i ljudlösan ro

Böj ditt huvud ! Träd försiktigt! Helig är platsen,

där fädernas hägnande andar bo.

Möda och arbete fyllde Ditt liv

aldrig Du krafterna sparade

För Dig var plikten en säker giv

så länge som dagen varade

Vi tackar för allt Du givit

av kärlek och omsorg om oss

Och önskar Dig vila

för evigt

ljust är Ditt minne

vila i frid.

I minnet Du lever

Du finns alltid kvar

I minnet vi ser Dig

precis som Du var.

Jag viskar ömt de orden,

de vackraste jag vet.

Du var mitt allt på jorden

och i all evighet.

Du älskade oss alla

av hela Din själ.

Du styrde och ställde

Du ville oss väl.

Vi tackar för allt

vad i livet Du skänkt,

för kärlek och omsorg

vad vackert Du tänkt.

Jag saknar Dig

i kvällens tysta ensamhet

Din hand i min,

en vän att .hålla av

Jag saknar Dig

varhelst jag finns  och står

när Du ej längre vid min

sida går

Frid viskar träden kring stugan Du älskat

Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt

Tack kvittrar fåglarna som var morgon Dig hälsat

Tyst sjunger vinden farväl.

Kroppen blev gammal

sinnet var ungt

En tid framöver blir livet tungt

Tack för allt Du givit

tack för vad Du var

Tack för ljusa minnen

som Du lämnar kvar

När krafterna ständigt domna

och ögat sin glans har mist

Så skönt att från allt få somna

och vila finna till sist.

Från livet till döden

är steget så kort

Hastigt Du rycktes

ifrån oss bort

Vi hoppades in i det sista

att allt skulle bli så bra

Det är så svårt att mista

den man helst vill ha.

Någonstans inom oss

är vi alltid tillsammans.

Jag skall gå genom tysta skyar

genom hav av stjärnors ljus

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min Faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten

där ingen mer går ut

och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut.

Adjö, farväl för sista gång

jag avsked av er tar

Nu skall jag resa bort min väg

och ni får stanna kvar.

När livets dag har blivit

skymning och tillvaron för trång

Som en stjärna, som vandrar över himlen

är han på väg, på sin sista seglats.

Ett hjärta av godhet

har slutat att slå

två ögon som lyste

är slutna

Två flitiga händer

har lagt sig till ro

och funnit den eviga vilan

Vi tackar för allt

vad i livet Du skänkt

för Din kärlek Din omsorg

och allt vackert Du tänkt.

Gråt ej vid min grav

jag finns ej där

Jag finns i solens

spegelglans på havet

Jag finns i vindens lek

över sädesfälten

Jag finns i Vintergatans stjärnehär

Och när Du i tidig morgon

väcks av fågelsång

är det min röst du hör. Vi möts.

När Dina steg har tystnat

finns ändå ekot kvar

när Dina ögon slocknat

vi alla minnen har.

Vi spar dem i våra hjärtan

tar fram dem då och då

Så kommer Du för alltid

att vara här ändå.

Högt Över stjärnors myller

går själen hem till frid.

Gud, som vår längtan fyller,

ske lov till evig tid.

Tack för din strävsamma arbetshand

så snar till hjälp så ofta den hann.

Tack för de tjänande stegen du gick.

Tack för all ömhet vi såg i din blick.

Du hade ett hjärta så innerligt gott.

Vi tacka dig vill för allt vad vi fått.

Tack och farväl från oss dina kära

vi vet att vi stod ditt hjärta nära.

Så stilla solen dalar bak bygdens låga tjäll.

Du som vart bröst hugsvalar, bliv du vår gäst i kväll.

Se, dagen är förliden, vi nu till vila går.

Du ensam skänker friden, låt och din frid bli vår.

(Jacob Tegengren)

Så tapper, så tålmodig

så omtänksam, så god

Saknaden är oändlig.

Pappa, du lämnade oss

just som våren steg in

Vi kan inte krama dig längre

men vi vet att du vakar över oss

och i våra hjärtan ska du alltid

finnas hos oss och spela för oss.

Du gick så stilla bort när morgon grydde.

Sitt sista slag Ditt trötta hjärta slog.

Du lämnat oss Du älskat mest på jorden,

för att hos Gud än mer lycklig bli.

Tack Mor, för ljuset som Du lät på våra

barndomsstigar falla.

Tack Mor, för Dina tusen fjät

och Dina mödor alla.

Sov i ro.

Hon är borta, den kära som nyss ännu fanns bland oss.

Hon har gått in i det eviga ljuset.

I vårt hjärta har hon alltid en plats som ingen kan fylla.

Vår sorg och saknad är stor, men som tröst

har vi minnen och tacksamhet för det som varit.

Din plåga har slocknat, det skedde i frid

trots att Du kämpat en ojämn strid.

Din låga har brunnit trots hårda vindar.

Den värmde oss alla, som kunde den se.

Kampen var hård men Du vann den till slut.

Ty allt det Du skänkt oss kan aldrig dö ut.

Tyst slocknar en människas hjärta

efter år av glädje och strid

En blomma, en människa, en stjärna

har sin bestämda tid.

Nu finns det blott stunder att minnas

små episoder och ord.

Den man var van skulle finnas

har lämnat vår jord.

Mor tack för allt vad du oss skänkte

och vad för oss Du var.

Minst på dig själv du tänkte

men om vårt väl du omsorg bar.

Om också tung vi sorgen känner,

vi tackar Gud för lycklig tid som gått

och för det ljusa vackra minne

som vi av dig har fått

Stilla sörjer gården

Tyst svävar minnena

på stigar som du gått

Det går en hymn från markerna

som stått dig nära

Det går ett tack,

ett hjärtats tack ifrån dina kära

Helig den frid hjärtat hyser

Mitt i den virvlande blodströmmens larm!

Slut är din strid. Månen lyser.

Vårnattsvind svalkar dig.

(Evert Taube)

Längtan efter Din närhet

kommer alltid att finnas,

och alla de åren vi haft

tillsammans med Dig,

kommer vi alla att minnas.

Dina händer som för alla

så hjälpsamma var,

ett tacksamt minne blir hos oss kvar.

Jag saknar Dig i kvällens

tysta ensamhet

Din hand i min,

en vän att hålla av

Jag saknar Dig

varhelst jag finns och står

när Du ej längre

vid min sida går

Nu viskar jag de orden

de vackraste jag vet

Du var mitt allt på jorden

mitt allt i evighet.

Din verksamhetsdag

har nått sitt slut

Din ordnande hand

har domnat

Aftonen kom,

Du kämpat ut

I frid Du stilla somnat

Det susar så sakta

en sorgesång

Bland träden där hemma

där Du bott en gång.

Du ville så mycket och mycket du hann

din dag var så verksam med allt som du fann

att hjälpa oss alla stora och små

vi behövde aldrig kalla du fanns där ändå

allt vad du lidit vi nog förstått

vi stod vid din sida så hjälplösa blott

vi ville så gärna behålla dig kvar

men ditt livsverk på jorden fullbordat var

Låt oss minnas de solljusa dagar

då sorg och smärta fjärran var

låt oss minnas de glädje dagar

då vi alla tillsammans var

Med fulla segel i morgonstunden

din farkost glider till fjärran land

där väntar vilan där tonar sången

där somnar vågen vid vänlig strand

Så har du vår broder fullbordat ditt lopp

och lämnat förgängelsens strand

din Jesus till vilken du satte ditt hopp

han förde din farkost i land

En gång blir allting stilla

en gång får allting ro

ej något skall förvilla

min själ på himlens bro

Nu vilar så stilla din flitiga hand

från vandringens möda och id

du gått till ett bättre och ljusare land

och funnit den eviga frid

Där i guds stad blir aldrig natt

där går ej solen ner

där blir ej sången svag och matt

där gråter ingen mer

Så har vi vandrat du och jag

i kärlek hand i hand

Så har vi delat varje dag

i våra drömmars land

Vår lycka var vår rikedom

nu har du gått, min hand är tom

Du var mitt allt på jorden

mitt allt i evighet.

Nu brustit har ditt trogna varma hjärta

Din kära röst för alltid tystnat har

Du lämnat oss i gränslös sorg och smärta

Men ljust och vackert står ditt minne kvar.

Länge viskade vinden oss om sorgens meddelande.

Herren tittade på tidens klocka,

 kallade bort den sjuke och trötte.

En dag så skall där ljuset falla

på en sten i grå granit

fram så ska de träda alla

som med vänners hjälp blev burna dit

Händer knäppta, ögon slutna

Livets sista krafter brutna.

Fröjd som varit, tår som runnit

Kval och oro allt försvunnit.

Tack för flydda årens möda

tack för omsorg, tröst och vård.

Tack för kärleksrosor röda,

från Ditt hjärtas örtagård.

Tack för allt vad Du har givit

av Din rika varma själ.

Tack för att Du hela livet

alltid ömmat om vårt väl.

Vi visste att slutet var nära

Du lilla trötta Mamma kära

Ditt hjärta har klappat så varmt för stora och små

Vi ville Du ej skulle lida så

I våra innersta tankar vi gömma ett minne

av Ditt ljusa, varma, goda sinne

I allt vad Du gjorde Du ville oss väl

Vi säga med saknad: Tack och farväl!

Ögonen slutits, tiden var inne.

Djup är vår sorg fastän ljust Ditt minne.

Kärlek och godhet lyste Din stig.

Stor var din kärlek, god var Din själ.

Tack kära Mamma, vila i frid.