KONDOLEANSVERSER 2

(Upprepning av verser kan förekomma)

VAD ÄR DÖDEN? TÄNKVÄRDA TANKAR

Gråt ej vid min lugna grav|

jag känner inga tårar mer

men vill så gärna torka av

dem jag på edra kinder ser

Gläds att mitt lidande är slut

gläds att jag nu får vila ut

minns mig som jag var en gång

då allting sjöng en livets sång

minns de tankar jag då tänkte

minns min kärlek jag då er skänkte.

Jag skall gå genom tysta skyar

genom hav av stjärnors ljus

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min Faders hus.

Jag skall klappa så sakta på porten

där ingen mer går ut

och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut.

Du begärde ej mycket för egen del

men unnade andra allt.

Vi ska minnas Din omsorg, Din varma själ

när vindarna blåsa kallt.

Dina hjälpsamma händer har domnat,

Din sjukdomstid är förbi.

I fridens namn har Du somnat,

men Ditt minne skall evigt förbli.

Min Frälsare lever jag vet att Han lever.

Jag honom får möta till sist,

när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad

befriad från ångest och brist.

Det finns en tro, som bär igenom allt.

Det finns ett hopp, för vilken fruktan viker.

Det finns en kärlek, som är mild men stark och ren

och som oss aldrig sviker.

(Bo Setterlind)

Jag skall gå genom tysta skyar,

genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter

tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten,

där ingen mer går ut,

och jag skall sjunga av glädje

som jag aldrig sjöng förut.

(Dan Andersson)

Där höres ej gråt eller klagan

ty allting nu är förbytt

Det gamla är förgånget

Se, allting har blivit nytt.

Nu finns Du hos oss i fågelsången,

i stjärnenatten och soluppgången.

I blommors doft, i vindens sus,

i vågens glitter, i havets brus.

Gråt ej vid min lugna grav

jag känner inga tårar mer

men vill så gärna torka av

dem jag på edra kinder ser

Gläds att mitt lidande är slut

gläds att jag nu får vila ut

minns mig som jag var en gång

då allting sjöng en livets sång

minns de tankar jag då tänkte

minns min kärlek jag då er skänkte.

Och nu är lampan släckt

och nu är natten tyst och klar,

och nu står alla minnen upp

från längst försvunna dar.

Och milda sägner flyga kring

som strimmor i det blå,

och underbart och vemodsfullt

och varmt är hjärtat då.

(Z. Topelius) 

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer.

(Alf  Henrikson)

Kring Din bår står barnaringen som

Ditt hjärta inneslöt

känner smärtsamt nu hur dyrbar

länken var som döden bröt.

Minnet tar Du ej i graven

ljust bland oss Du lever kvar.

Mia tack för allt Du gav oss

under arbetsfyllda dar.

Du var länken

till det gula huset

till barnets tid i mig.

Det är inte så

att min barndom

dog med dig.

Men den flyttade.

Ännu vet jag inte vart.

(Wava Stürmer)

En gång skall du vara en av dem som levat

för längesen.

Jorden skall minnas dig så som den minns

gräset och skogarna,

det multnade lövet.

Så som myllan minns

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig så som havet.

(Pär Lagerkvist)

Skön är den jord du Herre gav,

till hem åt människors släkten.

Hur glittrar ej det fria hav

i sommarmorgonväkten!

Så djupt som det din kärlek är,

som det din nåd går vida.

Det vittne om din allmakt bär,

när storm och böljor strida.

(Jakob Tegengren)

När du blev trött av levnadsåren

och tanken, handen inte orkar mer.

När ögat dunkelt ser den sköna våren

och foten ingen stadga mer ger.

Då vill du gärna vila, stilla drömma

och jordelivets mödor glömma.

Nu är det höst och de gyllene fåglarna

flyga alla hem över djupblå vatten;

på stranden sitter jag och stirrar

i det granna glittret

och avskedet susar genom grenarna.

(Edith Södergran)

Stor var din kärlek och varm din hand

tomrummet aldrig kan fyllas.

Nu har du gått till ett bättre land,

där sjukdom och plågor ej finnas.

Ditt hjärta har klappat så varmt för de dina

och ögat som vakat och strålat så ömt,

har stannat och slocknat till sorg för oss alla

men vad du har gjort skall aldrig bli glömt.

Tom står den plats som i livet du prydde,

var den blott ringa i vardagens slit.

Plikt hette budet som ständigt Du lydde

hela Din gärning var märkt utav flit.

Minnenas irrbloss susa

snart kring Din tysta grav

Tack för Ditt minne ljusa

Tack för den kärlek Du gav

Tack för Din omsorg stora

innerligt älskade mormor och mor.

Vad rätt du tänkt, vad i kärlek du vill,

vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,

det är en skörd, som undan honom bärgas,

ty den hör evighetens rike till.

(Viktor Rydberg)

De trötta stegen nått vägens slut

de flitiga händerna domnat

Nu livets låga har flämtat ut

Vår kära har stilla somnat.

Tyst slocknar ett

mänskligt hjärta

Efter år av glädje

och strid

En blomma, en människa,

en stjärna

Har sin bestämda tid.

(Hjalmar Gullberg)

Vi minns dig som du var en gång

Då allting sjöng en livets säng

Vi minns de tankar du då tänkte

Vi minns den kärlek Du då skänkte

Stor var din kärlek och varm var din hand

tomrummet aldrig kan fyllas.

Ditt hjärta har klappat så varmt för de dina

och ögat som vakat och strålat så ömt

har stannat och slocknat till sorg för oss alla

men vad du har gjort skall aldrig bli glömt 

En dag blev så Din sista

Din åker har nu blommat ut.

Du allt som Du älskat mister

och vandringens stig tar slut.

Men spåren man än kan finna

i jord som Du brukat Din tid.

Nu krafterna av sjukdom sinat

och i vilan Du nu funnit frid.

Var skog har nog sin källa

var äng sin blomma har

vart hjärta har sin saga

från flydda ungdomsdar.

Men skogens källa sinar

och ängens blomma dör

men hjärtats tysta saga

alls ingen tid förstör.

Tack för all ömhet och kärlek vi fick,

värme och godhet som fanns i din blick.

Tack för din strävsamma arbetshand,

snar till hjälp, öppen och varm.

Vi minns att ditt hjärta var innerligt gott.

Vi minns allt det fina i livet vi fått.

Kära mamma o vårt hjärta

är så fullt av tack till dej.

Vi som aldrig kunnat fatta

vad det är att mista dej.

Du hann ej säga oss farväl,

för döden kom så fort,

men låt oss säga dej vårt tack

vid evighetens port.

Plötsligt slocknar en låga

som värmt och givit allt.

Ett ljus blåses ut

och hastigt känns det så isande kallt.

Någonting brister stilla,

en röst och en sång dör ut.

Och strax förnimmer man tydligt,

att ingenting är som förut.

Så skönt som månens skimmer

och näktergalens sång

blir det hos Jesus Kristus

i himmelen en gång.

(B. G. Hallqvist)

Älskade pappa

Vi står här med gråt och med saknad.

Spill inga tårar, sa du, när jag dör.

Det är inget att gråta för.

I minnet lever jag ju kvar.

Tänk er, som om jag tog en promenad.

Vi ses igen, inte nu, men om ett tag.

Stor var din kärlek och varm var din hand

tomrummet aldrig kan fyllas.

Ditt hjärta har klappat så varmt för de dina

och ögat som vakat och strålat så ömt,

har stannat och slocknat till sorg för oss alla,

men vad du gjort skall aldrig bli glömt.

Vi samlat lyckligt vad dagen gav

av sol och sommarljus och hav.

Vi vet dock väl att den rikedom,

den vore ganska färglös, grå och tom,

om ej med dig vi delat dessa stunder

av hav och rymd, förståelse och under.

Vid den civiliserade världens vägrenar

kan cyklisten

lugna sina hjul en stund och

studera skräpets botanik:

Plastmåra, burkblomma, flaskört

blommar hela året

något av det första som tittar fram

genom snötäcket

bevarar sin lysande färg till

långt in på hösten

Där har jag dem som väntar mig

Se händer som sträcks ut

"Vi väntade så länge här

men du kom fram till slut"

(Ps.584)

Tack for alla stunder i glädje och skratt

Tack för Din omsorg och värme

Tack för den tid vi fått ha Dig med oss

Genom saknaden och sorgen

går ett skimrande ljus

av de vackra minnen vi har i våra hjärtan

Så skall ljuset av Dig leva kvar.

I sommarens fagraste blomningstid

Du slöt dina ögon till vila

Hav tack för all kärlek du gav på din stig

Vi önskar dig ro och vila

Är det sant att du är borta

Du som var så god mot mig

Om jag somnar eller vaknar

ilar tanken blott till dig

Så är den slut den långa pilgrimsfärden

Ditt trötta huvud Du lagt till ro.

Du lämnat har den orosfyllda världen

och somnat in i Jesu Kristi tro.

Allt till det sista samma sinne,

kärlekens strålglans klar.

Levnadens bästa, vackra minne

mor, har du lämnat kvar.

När tiden var inne Du somnade stilla.

Ej sjukdom och oro nu mer gör Dig illa.

Skön blir nu vilan som Herren Dig ger

Gott är att veta Du lider ej mer.

Det föds en kraft i dödens bittra närhet.

Det hörs en sång när rösten blivit stum.

Det är det nya livets stämma.

Guds kärleks evangelium.

Du har en boning

där strax bortom bergen

i livets land

där vi ej åldras mer.

Händer knäppta, ögon slutna

livets sista krafter brutna.

En gång blir allting stilla

en gång får allting ro.

Ej något skall förvilla

min själ på himlens bro.

När Kristi brustna hjärta

och genomstungna hand,

har stillat all din smärta

och lossat alla band.

Nu har du funnit livet

i löftets sköna hamn.

Ett frälsningslöfte givet

i Jesu trygga famn.

Nu slutad är all jordisk strid

Du vilar lugnt i Jesu frid

Och väntar på den sälla dag

Gud lovat oss i ordet har.

Din gärning var så rik och varm

i livets skiftande öden

På Frälsarens bärande arm

Du fördes igenom döden

I sommarens fagraste skrud

Din själ gick till vila hos Gud.

Gud som haver barnen kär

se till oss som utan pappa är.

Ack huru litet veta vi

när ödets timma slår

och lika litet ana vi

vem kallelse då får.

Saknaden visar vad livet ägde

Minnet skall vårda vad döden tog

O, hur bittert vi dig sakna

du som var så god mot oss.

Om vi somna eller vakna,

ilar tanken blott till dig.

Fastän slutet är ditt öga,

för att aldrig öppnad mer.

Hoppas vi att i det höga

anden härligheten ser.

Slumra nu i ro, du trötte,

vila ljuvt i gravens mull.

du, som dina krafter nötte

ständigt blott för andras skull.

Soluppgång skön efter mörkret som flytt.

Natten i klaraste dag blir förbytt.

Lugnet efter stormen, en underbar frid.

Jublande sång efter tårarnas tid.

Livet säg mig vad är det,

en flyende kort sekund,

av det ändlösa eviga livet.

En dyrbar beredelsestund.

Så vila i frid, ty dagen är slut.

Ditt varma hjärta har somnat.

Din livsgärning lever, den sinar ej ut,

fast armen i döden har domnat.

Lycka, glädje, sjukdom, sorg

allt oss sammanbundit

Gud han visste när han släckte lågan

visste när din tid var inne.

Nu rösten tystnat och handen domnat,

som knutit samman ett hem så kärt.

Men vi får ej sörja, han har ej somnat.

Han ber för oss hos Jesus kär.

Kärlek är allt vad Han giver,

Allt vad Han tar är nåd.

Säll den vid Honom förbliver,

Herren vet alltid råd.

Så vila då make och far från jordelivets strid,

vi unna dig gärna den himmelska frid,

om saknadens tårar än skymma vår blick,

vi gläds, att till hemmet där ovan du gick.

Tack för den kärlek du offrade mig.

Den tiden var lycklig men kort.

Så tungt är mig livet, så tomt efter dig.

O, varför rycktes du bort?

Tyst och stilla din vandring genom livet –

Lugn och fridfull var din hädanfärd.

Tack för vad du gjort och givit,

Vila ljuvt, det är vår minnesgärd.

Jag vet en väg som leder

Till himlens sälla land

Väl för den genom mörker

Och prövningar ibland

Men till den ljusa staden

Den ändock säkert bär

Den vägen Jesus är.

I minnet Du lever

Du finns alltid kvar

I minnet vi ser dig

precis som Du var.

O, låt mig vila Herre jag är så trött,

så trött av lidandet, så trött av världen

Och vandringsstaven i min hand är nött

allt är nu redo för den sista färden.

O, farväl, vi träffas åter. Dyre broder, sov i frid.

Gärna vi dig velat äga bland oss kvar ännu en tid.

Dock vi önska ej tillbaka, vad vår Fader tagit har.

Gud ske lov, med fröjd vi säga. Återseendet står kvar.

Tack för många år av lycka

Tack för kärlek sann och hel

Tyst välsignar vi ditt minne

Tack älskade, farväl.

Ljuvaste kärlek som allting skänkte

ömhet som ej på mödorna tänkte

Omsorg om allting Du bar

Tack käre make för allt vad Du var.

Glad och god Du var till sinne

lämnat oss så kärt ett minne

Allas hjärtan helt Du vann

ty Din godhet den var sann.

Och nu är lampan släckt

och nu är natten tyst och klar,

och nu står alla minnen upp

från längst försvunna dar.

Och milda sägner flyga kring

som strimmor i det blå,

och underbart och vemodsfullt

och varmt är hjärtat då.

(Z. Topelius)

Gråt ej vid min lugna grav

Jag känner inga tårar mer

men vill så gärna torka av

dem jag på edra kinder ser.

Minns mig som jag var en gång

när allting sjöng en livets sång

Minns de tankar jag då tänkte

minns min kärlek jag er skänkte.

Han bar dig hem,

då höstens vindar susa,

när bladen fälls

och ängen skövlad står

att vila ut i himlens nejder ljusa,

dit höstens frost

och vinterns natt ej når.

Vi trodde och hoppades in i det sista

ty för intet i världen vi dig ville mista.

Men tiden var ute och livet var slut

från allt vad du lidit, du nu vilar ut.

För oss du gjorde ditt allt.

Du deltog i glädje och smärta.

Tack käre make, pappa, farfar och svärfar.

Det är vackrast när det skymmer

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer

Allt är nära, allt är långt ifrån

Allt är givet människan som lån.

(Pär Lagerkvist)

Du lämnade livet, vi stannade kvar

men djupt i vårt hjärta vi gömmer,

ett rum där Du bor, ty allt gott Du oss gav

vi aldrig, nej aldrig det glömmer.

Stor var Din kärlek, god var Din själ

älskade Make och Far, tack och farväl.

Vår älskade mor, kärast av alla i världen.

Din kärlek, omsorg och godhet stor,

skall lysa som stjärnor på färden.

Vi bäddar för Dig en sista gång

och knäpper till tack våra händer.

Nu får Du lyssna till änglars sång,

vid himmelens ljusa stränder.

Nu vid sidan av far Du får bo. 

Vi önskar Dig vila och evig ro. 

 .

Allt vad Du lidit vi nog ej förstått

Men tåligt Du kämpat och vilan nu nått

Vi ville så gärna behålla Dig kvar

Men Ditt livsverk på jorden nu avslutat var

Vi unnar Dig vilan Du nu har fått

Tack kära Maka oe i Mor för allt gott.

Giv tid till tanke, vårtan du må vandra,

att söka det ena och finna det andra.

Med blicken i fjärran du vemodigt känner,

en tår på din kind som evigt bränner.

Så långt ögat når, och längre än,

där ord tar slut, där finns din vän.

Bryt ej den ros som lämnar ett spår,

ty den vissnar i dag fast den log i går. 

(Rose-Marie Backman)

Vi möttes tidigt i ungdomens vår

Hand i hand vi vandrat i kärlekens spår

Min hand är nu tom- tack för alla år.

Svårt är att fatta, vår saknad är stor.

Vi har inte längre i livet vår Mor.

Fast länge vi anat vi Dig skulle mista.

Det smärtar så svårt när hjärtan brista.

Din kärlek och godhet till oss var så stor.

Vi tackar dig älskade Mor.

Som leendet bytes i skälvande tår

så växlar vårt liv några jordiska år

ibland leker tanken i solljuset fri

ibland kommer nattsvarta skuggor förbi

så slutar en saga, då somnar en vind

och allt blir så stilla som tårar mot kind.

Snäll, god och arbetsam du alltid varit

alltid tänkt på andras väl.

Ingen vet vad du har lidit

men nu du vilan och friden funnit har.

Svår är sorgen, tung att bära

tomt det är i hemmets vrå. 

Men vad allt du gav oss, dina kära

finns i minnet för alltid kvar ändå. 

Vi trodde och hoppades in i det sista

ty för intet i världen vi dig ville mista.

Men tiden var ute och livet var slut

från allt vad du lidit, du nu vilar ut.

För oss fanns rum i ditt hjärta

för oss du gjorde ditt allt.

Du deltog i glädje och smärta

tack kära mamma, mormor och svärmor för allt.

Gläds att mitt lidande är slut

Gläds att jag nu får vila ut

Minns mig som jag var en gång

Då allting sjöng en livets sång

Minns de tankar jag då tänkte

Minns den kärlek jag er skänkte.

Du unnade Dig så lite

Så bråd var Din arbetsdag.

Men själva vardagsslitet

fick helgens behag.

Kärlek hette Din vilja

Osjälvisk gärning Din värld

Renhetens vita lilja

Bugade sig på Din färd.

Det hav som du älskat,

där vågorna svallat.

Det lämnar du nu för en lugnare hamn.

Där nu din farkost glidit i land.

Så var Du en länk till en tid som var,

en epok sedan länge förliden,

med hjärtat varmt och tanken klar

levde Du helt i tiden.

Och finge vi be om en gåva ännu,

det vore att åldras så vackert som Du,

och möta vårt öde så värdigt

när livet på jorden levts färdigt.

Genom saknadens tårar

lyser ett skimmer från lyckliga tider.

Tack, älskade Pappa.

Hand i hand från ungdomsåren

vi troget kämpat livet ut.

Delat sjukdom, sorg och strid

delat kärlek, hopp och frid.

Tom blev platsen i hemmets vrå,

tung blir vägen att ensam gå.

Till ditt läger kom en ängel

likt en fläkt från höstens skog.

Han såg på dig och viskade ömt

nu har du väntat nog.

Så följde han dig stilla, ut på din sista färd

över ljusets himlabro till en lyckligare värld.

Vi ville så gärna behålla dig kvar 

Men din stund på jorden fullbordad var

Tack för allt du givit

Tack för allt du var

Tack för ljusa minnen

som du lämnat kvar.

Tack för din kärlek, som lyste och blänkte

uti ditt öga så milt och så gott.

tack för allt vackert och stort som du skänkte

oss av ditt hjärta i rikaste mått.

Flitig du var medan krafterna räckte,

fridsam och nöjd har du levat din tid,

somnat när Allmakten livslågan släckte.

Ljust är ditt minne. Vila i frid! 

Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma

när den jag älskat mig lämnat har.

Ej mer jag hör din kära stämma

men i mitt minne du lever kvar.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek världen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden, över markens hus

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Intill det sista samma sinne,

kärlek i ögats glans.

Så vill vi ha Dig kvar i vårt minne,

fast lidande också fanns.

Så vill vi tro att bortom dödens grindar,

än lyser sol, än blåser sommarvindar.

När döden sen kommer och livslågan slocknat.

Är detta förvandling av liv utan slut.

O, Kristus, Dig jag förnimmer i livsrytmens gång.

Du har ju förvandlat döden till livets starkaste sång.

Intet mörker där skall vara,

inga tårar, ingen nöd,

ingen synd och ingen plåga,

ingen djävul, ingen död.

Härligt sången där skall brusa,

stark som dånet av en vattenflod:

Äran tillhör Gud och Lammet,

som oss vunnit med sitt blod.

Det gick en gammal odalman

och sjöng på åkerjorden.

Han bar en frökorg i sin hand

och strödde mellan orden

för livets början och livets slut

sin nya fröskörd ut.

Han gick från soluppgång till soluppgång.

Det var den sista dagens morgon.

Jag stod som harens unge, när han kom.

Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen

och när jag somnat började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

(Bo Setterlind)

Kvällssol som sjunker i havet.

Jag sitter på strandstenens kant.

Tanken för mig till Landet

som finns med oändlig prakt.

I tanken finns en annan dag,

från evighet till evighet.

En solnedgång av annat slag,

giv mig Herre då, Din salighet.

Då jag når slutet på min väg,

och solen gått ner för mig.

Vill jag inte se tårar i ett sorgtungt rum.

Varför gråta för en själ som fått frid?

Sakna mig litet, men ej för länge,

och inte med nedböjt huvud.

Minns den kärlek och vänskap

vi en gång delade. Sakna mig - men låt mig gå,

för detta är en resa vi alla måste göra.

Och var och en måste göra den ensam.

Gläds att mitt lidande är slut

Gläds att jag nu får vila ut

Minns mig som jag var en gång

Då allting sjöng en livets sång

Minns de tankar jag då tänkte

Minns den kärlek jag er skänkte.

Och människorna födas och mmänniskorna dö

som gångnande vågor på villande sjö.

De fallande blomstren ska täckas av snö

Men liljorna de växa upp om våren.

(Alexander Slotte)

Allting är fåfänglighet

och ett evigt enahanda.

Också strävandet efter vishet

är ett jagande efter vind.

(Predikaren)

Under Jesu kärleks vingar

har du vandrat fram i tro.

Nu din själ han fridfullt bringar

hem till salighet och ro

När dagarnas tal är fyllda

skärs väven från bommen ner

och livets skiftande öden

kan aldrig ändras mer.

Nu slutat smärtan

Du funnit frid

Och lämnat vänner

Som saknar dig

Ingen plåga dig nalkas mer

Gud dig en evig vila ger.

Hur ytterst lite veta vi

När ödets timmar slår

Och lika lite veta vi

Vem kallelsen då får

Mild och god du alltid varit

Utan klagan allt du bar

Nu har alla smärtor farit

Nu du vila funnit har.

Tålig var Du intill slutet

Hoppet höll Du alltid kvar

Ditt minne skall förbli i ljuset

Minnet av hur god Du var

Nu på andra sidan stranden

vid fridens ljusa hamn

står mor och väntar stilla

att Dig få ta i famn

En ängel smög sig plötsligt ned

och tog vår käre med.

Det blev så tyst här hemma

på gården Du älskade så stort.

Men vi kan ändå se Dig

när vi ser allt som Du gjort.

I våra hjärtan Du lever

Du finns bland oss kvar

i minnet vi ser Dig

som den klippa Du var.

Kärlek, trygghet och glädje Du gav.

Du var lugnet på stormigt hav.

Ditt varma hjärta, Ditt glada sinne

för alltid skall leva i vårt minne.

Frid viskar träden

kring hemmet Du älskat.

Farväl bugar blommorna

Du vårdat så ömt.

Tack kvittrar fåglarna

som var morgon Dig hälsat.

Tyst sjunger vinden farväl.

En gång skall du vara en av dem som levat för

längesen.

Jorden skall minnas dig så som den minns

gräset och skogarna,

det multnade lövet.

Så som myllan minns

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig så som havet.

(Pär Lagerkvist)

Far har räckt ut handen

Mor har fattat den.

På den andra sidan stranden

mötas de igen.

När mormödrar dör förvandlas de till

blomsterängar och gräs,

och somliga mormödrar blir träd som susar

ovanför barnbarnen,

skyddar dem mot regn och blåst och breder ut

grenarna över dem till snöhyddor på vintern.

Men innan dess är de passionerade.

Vänlig, god Du alltid varit

Utan klagan smärtan bar

Ingen vet vad Du har lidit

Nu Du vilan funnit har

Vi nu måste sorgen bära

Fastän tom är hemmets vrå

Vad Du gav åt Dina kära

Finns i minnet kvar ändå.

<<<< 3