www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Tattarprästen Oskar Jalkio Skriv ut
Skrivet av Smedjebacka-Johnsson-Furu   
2006-10-08 10:20

Tattarprästen Oskar Jalkio

 

(1882- 1952)

 

 

Dagens unga har knappast någon kännedom om att den s.k. "tattarprästen" eller Oskar Jalkio (f. Storbacka) hade sina rötter i Terjärv. De äldre kommer dock ihåg honom från hans senaste levnadsår, då han under slutet av 1940-talet besökte sin gamla hem­bygd och höll en del möten för att berätta om sin verksamhet.

Anders Oskar Storbacka, som senare tog först namnet Johnsson och sedermera Jalkio var född på Storbacka i Småbönders. Hans föräld­rar var Jonas Andersson Storbacka och Serafiina Mattsdotter Karvonen (f. i Halsu). I deras äktenskap föddes åtta barn. Den äldsta var sonen Reinhold, som också tog namnet Johnsson och for till Gambägåln i Hästbacka där han blev måg och senare husbonde. Oskar var den andra i ordningen av barnen. Att Oskar var begåvad framgår av att han redan som 15-åring anlitades som lärare vid den ambulatoriska skola som hölls även sedan folkskolorna in­lett sin verksamhet. Han genomgick folkskolan i Småbönders där J. Still var lärare. Denne var känd för frikyrkliga åsikter och det berättas att Oskar tog djupa intryck av honom.

Efter slutförd skolgång blev han ännu lärare vid den ambulatoriska sko­lan som verkade i Småbönders och Kortjärvi byar. Ännu hösten 1900 höll han skola i denna del av socknen. Han undervisade främst i läsning och kristendomskunskap men därutöver i skrivning, räkning och sång.

Ofta fick han hålla till i samma utrymmen som gårdsfolket i de skolor där skolan hölls. Så berättas att bl.a. på Österbacka undervisades i stor­stugan, samtidigt som gårdsfolket utförde sina dagliga göromål i stugan.

Det berättas att Oskar hade egna idéer om hur undervisning skulle bedri­vas. Tidigare hade man inte haft några raster utan undervisningen pågick i ett från morgonen tills dess man slutade på eftermiddagen. Oskar in­förde raster för eleverna. Han trodde att inlärningen kunde ske effekti­vare ifall man gav barnen tillfälle till avkoppling mellan timmarna.

Bygubbarna såg dock misstänksamt på hans nyordning och undrade missnöjt om barnen lärde sig något, då de för det mesta var lediga.

Men man har berättat att Oskar var en god lärare. I religionsundervis­ningen var han synnerligen nitisk. Ibland kunde han själv bli rörd till tårar, då han undervisade i någon känslig trosfråga.

Men det är knappast att förvåna, om man bland konservativa bondgubbar var misstänksam mot honom. Detta ledde till att prosten J. V. Fontell beslöt att följa med hans lektioner. Han åhörde undervisningen under ett par dagar. Följden blev dock att Oskar Storbacka måste sluta med sin un­dervisning mitt i terminen.

Om det var detta, eller andra samverkande omständigheter vet man ej, men hösten 1901 beslöt familjen, så när som sonen Reinhold som flyttat till Hästbackabyn, att flytta till Vetil. Enligt Vetil kyrkobok skedde inflyttningen den 23.9.1901 eller några månader efter att Oskar förvisats från skolan.

Oskar stannade emellertid blott ett par år i Vetil, år 1903 finner vi honom i Viborg, då 21 år gammal.

Nu följer några år, då vi inte vet vad Oskar sysslade med. Hans son Alf Jalkio har senare berättat, att så mycket fick barnen veta, att fadern hade blivit magister. Han hade alltså skaffat sig utbildning, men om han hade avlagt akademisk examen framgår ej.

När man nästa gång kan notera något från hans verksamhet är att han startade ett pensionärshem eller en privat vårdanstalt i Virdois. Den blev omtalad för att han där praktiserade botande med naturmediciner. Ryktet om hans verksamhet spred sig och han blev kallad till kejsarens hov i St Petersburg. Kronprinsen Alexander (Alexej) led av ärftlig blödarsjuka och kejsarfamiljen sökte febrilt efter någon som kunde bota sjukdomen.

Synbarligen skedde besöket före det att RASPUTIN HADE OMHÄNDERTAGIT SKÖTSELN. Några konkreta vitsord om Oskar Storbackas framgångar vid be­handlingen har ej framkommit.

Senare öppnade han ett sjukhus för smittosamma sjukdomar i Vasa. Där an­vände han t.o.m. hypnosen som hjälpmedel vid sjukdomsbehandlingen.

Småningom tog den andliga verksamheten alltmera av hans tid i anspråk. Han grundade zigenarmissionen och ledde denna verksamhet i 40 år - på egen bekostnad. Det är på grund av denna verksamhet som han begynte kallas "tattarprästen". Med egna medel bekostade han också utgivandet av zigenarmissionens tidning "Kiertolainen". Han författade olika skriftliga alster, bl.a. ett 20-tal andliga sånger och psalmer. I ett skede grundade han även "De kristnas fredsrörelse i Europa". I Tammerfors var han den dri­vande kraften i byggandet av ett bönehus.

"Familjen är värst"

Eftersom Oskar Jalkio i många avseenden har rätt fria åsikter ledde detta inklusive alla attacker han utsattes för till att han tog sig ut ur stats­kyrkan. Han hade under åren 1905-1908 råkat sin blivande livskamrat Helmi Elisabet Johansson-Kaila. Hon var född i Nedervetil under den tid då hen­nes fader var präst i församlingen. Denne var broder till ärkebiskop Johansson, vars son Erkki Kaila också senare blev Finlands ärkebiskop.

Men alliansen mellan Oskar och Helmi vållade strid inom familjen. Efter­som Oskar inte hörde till kyrkan och borgerliga vigslar ej tillkom i vårt land före 1919 gällde ej den vigsel som Oskar och Helmi ingått i en fri­kyrkoförsamling i Norge. Detta var "hemskt" för den renläriga familjen Johansson. Man försökte med alla medel få ett slut på förhållandet, men Helmi gav ej efter. Hon födde sina fem barn under åren 1910-1919 och av dessa noterade man endast det sista, medan de tidigare födda alla betrakta­des som barn utom äktenskapet.

Från barnens födelseorter ser man också vilket kringflackande liv familjen förde. Det äldsta barnet föddes i Pirkkala 1910, det andra i Viborg 1912, följande i Kirvu 1915, sonen Alf som den fjärde föddes i Karkku 1917 och den yngsta i Särkisalo år 1919. Då hade man synbarligen kunnat ingå en borgerlig vigsel, vilken var giltig för att äktenskapet skulle noteras.

Helmi som var född 1878, hade en fader som blev prost, men dog redan 1904 och knappast visste om dotterns "fria äktenskap". Men så mycket mera kom hennes mor Johanna Maria (f.Lagus) som också var av prästsläkt att få uppleva hur dotterns samliv med den "ogudaktige" Oskar upplevdes i när­maste släkten.

De interna relationerna med släkten blev småningom så svåra, att familjen såg sig tvungen emigrera. Oskar hade många drömmar och idéer som han ville förverkliga. En av dessa var att grunda ett s.k. mönster- eller idealsam­hälle någonstans i tropikerna. År 1928 reste han med äldsta sonen till Karibiska öarna för att rekognosera området. I Dominikanska republiken, på ön Haiti, fann man en plats som var lämplig. Här grundades emigrantkolonin Villa Vasquez och från 1930 flyttade hela familjen dit.

Livet i kolonin blev dock annorlunda än vad Oskar hade tänkt. Man levde till stor del på jordbruk och sockerodling. Men klimatet var tropiskt och besvärligt. De flesta insjuknade i malaria feber. Man måste äta kinin för att klara sig. Jalkio nekade dock härtill och han var nära att duka under för sjukdomen. Sedan han tillfrisknat flyttade familjen ca 60 km inåt landet där klimatet var drägligare. I kolonin grundade man t.o.m. en församling av finländare, som uppgick till ca 100 personer när den var som störst. Men förmodligen saknade Oskar fallenhet för att administrera det hela. Man saknade lagar och regler för hur samhället skulle fungera. Det ledde till att man grälade om det mesta.

Fadern försökte också få sina söner att bli bönder. Men därav blev intet, ty sönerna utbildade sig senare till andra yrken. Sonen Alf, som berättat om dessa år, minns att han skulle bli kemist ingenjör vid en sockerfabrik. Men den kontroversielle presidenten Trujillo, godkände inga utlänningar till den livsviktiga industrin. I stället plockade han in den unge finske pojken och gjorde honom till löjtnant i den dominikanska armén. Då Alf Jalkio emellertid inte ville binda sig i denna armé, flydde han snart där­på tillbaka till Finland.

Även familjen Jalkio i övrigt drabbades av ett svårt slag. År 1936 blev modern Helmi svårt sjuk och dog därpå. Hon hade kanske kunnat räddas om man haft råd att få in henne på sjukhus för vård. Man ville att Oskar skulle begära ekonomisk hjälp från hennes välsituerade släktingar i Finland. Men detta kunde ej Oskar förmå sig till, efter alla interna tråkigheter man upplevt under tidigare år i Finland.

Men Helmis död, blev i alla fall signalen till att familjen återvände till Finland i slutet av 1930-talet.

Oskar återupptog sitt arbete bland zigenarna. Sönerna kom alla att med­verka som officerare i krigen. 0m flickorna finns ingen närmare redogö­relse.

Kolonin i Villa Vasquez, som kallades "Kornboden" levde en tid kvar. De sista finländarna avlägsnade sig år 1944 efter en häftig brand som för­störde ca 300 bostäder.

Oskar Jalkio besökte sina släktingar i januari 1947. Hans broder Reinhold Johnsson i Hästbacka by hade avlidit och skulle begravas. Oskar närvar och under dagarna efter begravningen reste han omkring i Terjärv och höll möten på skolor och bönehus. Han berättade om sitt arbete bland zigenar­na och de som lyssnade på honom fick en helt annan bild av både hans ar­bete och zigenarna än vad man tidigare hade haft.

Då man nu efteråt tar del av de glimtar som getts om Oskar och Helmi Jalkios liv, slås man av hur de tvingades kämpa för att få leva tillsam­mans. Men man ser hur kärleken håller dem samman och driver dem vidare i öden, som leder till att modern dukar under.

Oskar Jalkio var utan vidare en mycket begåvad person. Ifall han ej av en ortodox prost skulle ha sparkats från skolan i Småbönders, skulle han troligen ha blivit lärare - gått igenom seminariet i Nykarleby och sedan som folkbildare verkat i våra nejder.

Men Oskars livsvandring blev en annan. Han bevaras säkert i tacksamhet av den folkspillra, zigenarna i dag utgör i vårt land. Och förvisso finns det många som i tacksamhet minns honom som en som ville hjälpa både and­ligt och kroppsligt.


Helge Smedjebacka / Jan-Olof Johnsson

Släkt och Hävd 28/1996

Källor:

- Skolväsendet i Terjärv intill 1960 ( Erik Granvik )
- Kommunionböcker i Terjärv och Vetil
- Alf Jalkios berättelse i tidningen Amerikan Uutiset 9.5.1991
- Intervju: Levi Johnsson

 
*****

Oskar Jalkios härstamning är okänd för många. På följande sida (nedan) är en linje av hans anfäder antecknad i rakt nedstigande led. Ett par hänvisningar till Jalkios närmaste släkter och till andra släktgrenar på Storbacka är även angivna.

Stugan där Oskar Jalkio (Storbacka) med syskon och föräldrar bodde stod nära nuvarande "Mattas-Emils" på "Öurangååla" där Börje Stor­backa nu bor. Den flyttades senare till Svartsjö, "Heimback-Mattas". En bild av stugan finns i SLÄKT och HÄVD nr 27, sid.41.

Heimer Furu

Släkt och Hävd 28/1996

Släkt och Hävd 28/1996 sid 37

Senast uppdaterad 2006-10-08 10:43
 
 LOFFE I EGNA TANKAR
VID RUNEBERGS KÄLLA
 
 LOFFE I ANDRA TANKAR
- ELLER TANKLÖS?
 
 Ole Granholm
Utgivna böcker
 
 
 
BESÖK OSS PÅ FACEBOOK
 
 
Left - handers´
C l u b
Vänsterhänta

På denna sida (se meny)
finns nu  åtta listor med
kända / berömda och
okända/mindre berömda
(och några illa beryktade)
vänsterhänta personer.
Om du vill med på en lista,
meddela namn, hemort,
yrke till min hemsida
loffe@loffe.net
Finns du med,men inte vill
vara med, kontakta mig.

On this page (see menue)
is now eight lists of  well-
known/famous and un-
known / not so famous
(and some notorious)
left-handed persons.
If you want to be added
to a list, send name,
place of residence,
country and occupation
to my web-page
loffe@loffe.net
Always remember
L e f t   i s   R i g h t !


 
Top! Top!