Nytt år

Du nya år, som allvarstungt nu bräcker

i moln och töcken kring vårt arma land,

liksom till bön och hälsning jag dig räcker

i stilla ödmjukhet min trötta hand.

Vad skall du i ditt dunkla sköte bära,

skall du i nåd den läkdom oss beskära,

som gör på våra lidanden ett slut?

Om ej - skall lögn och avund än du nära,

skall hatets gift och sot oss ännu tära,

tills våra sista krafter sinat ut?

Ej värre finns än oviss bidan

- och denna vart ju här vår bittra lott.

Vi väntat uti år av kval och kvidan

ett slut på allt det kaos, som har rått.

Men kring oss vredens blixtar ännu ljunga,

från himlen hänga molnen hotfullt tunga,

och självklokhet och högfärd yvas än.

Dock - bittrast är, att det är främst de unga,

vars rop och skrän och oljud vildast runga

som hugg mot dem, som vågat vara män.

Du nya år, törhända du mig svarar,

att överallt är lika tomt och grått.

Ja väl! Där ute man dock ömt bevarar

de värden man i arv och gåva fått.

Här vill man plåna ut det svunnas sägen

och kortsynt störta allt, ja, stänga vägen

emot det land, som oss vår odling gett.

Du ungdom, var dock ej så het och trägen,

tänk varsamt på varthän du ställer stegen

- en gång förvisso slår du till reträtt.

Det kan ej längre bliva vid det gamla,

vårt mått är rågat, något måste ske.

Du nya år, låt allt det ruttna ramla

och gör oss fria ifrån våld och ve.

Om ej, så komma må den stora välten

och rödja bort från tegarna och fälten

det ogräs, som i ödesmål dem lagt.

Och finska ungdom, som ej räds för svälten,

som tror dig vara allt - ja stor som hjälten -

minns: att de svenske ännu hålla vakt.

Uno Sandkulla

(Garm - Nyåret 1934)