Heimsjön

Du vackra Terjärv! — — Väna hulda,
ljusa sångmö: sjung oss Hemsjöns namn!
— — — Dig vi älska och beundra —
du spegel — i naturens famn.

I 1500-talets mitt ren fädren röjt sig bo
kring dina snårbevuxna, gröna stränder.
Och du — med Kråkholmen — låg där i ro.
Du gav åt byn ett namn som länder.

Till efterrättelse i dag som är —
om än, av språkets modeväxling, vi
har funnit att en liten ändring klär
det långa ursprungsordet Teirijjerfwi.

Drygt fyrahundra år du sett dem födas,
de nya släkten — enligt gamla rön.
Nu trenne hundra år du sett dem jordas
invid din strand, där upp på kullens krön.

År sextonhundrasextionio (1669) vigdes
vår första kyrka in på Terjärv-strand.
Och några år därefter fördes
vår kyrkas klockor hem från Svealand.

Det är en stilla stund — då friden andas
och vardagslivet lämnat plats för söndagsro.
Då hörs en malmton genom luften blandas
ett svar på gamla fäders bön och tro.

Där ses en sällsam krusning över insjön vandra
— är det i helig andakt inför nyfött ljud?
Hör! Det är Karl XI:s klocka, med de andra,
som klangfullt sjunger: Ära vare Gud!

Så släkte efter släkte, medan åren går,
vi älska in vår hembygd i ditt blåa öga.
Vår längtans blick dig följer med var nyväckt vår
och varje frostig vinter vi ser snöa …

När höstens stormar viner och när åskans muller går
med hårda skalv mot svartblå vågor,
då ser du visst med undran hur mänskokrypen står
i bävan inför elementens lågor…

Vackrast är du dock en sommarkväll
med solnedgångens gyllenröda band
längs lugna vatten. Med stilla rytm mot stenig häll
— — går brisarna i aftonsång till land.

Då återgår vår själ till ödmjuk barnatro,
och tacksamt knäppas våra händer
i bön om Guds beskydd för eget älskat bo
— för älskad fosterbygd vid Heimsjö-stränder.

 
Emma Björkbacka

04.05.1891-29.05.1971