En hyllning
 

I tankarna vi vandra tillbaka till de år
då Finlands folk fick kämpa en kamp så tung och svår
då landets fred och frihet förbyttes uti strid
och man i krig och örlig var tvungen värna sig.

Då Finlands män och söner i krigstjänst borta var
så många varma böner av maka, mor och far
till himmelen uppsänder för dem där “någonstans”
att Gud dem måtte skydda varhelst de sedan fanns.

Med oro och med fruktan man väntade på brev
som våra kära egna från fronten sedan skrev.
Ibland blev väntetiden så outhärdligt lång
så man begynte frukta det värsta mången gång.

Omsider kom ock budet, att någon stupat har
utav vår hembygds söner. Ja, många det och var
som för vår frihet offrat sitt liv, sitt blod, sitt allt;
för alltid ögat brustit och hjärtat blivit kallt.

Nu vilar de från striden och mödans dag är slut
vi hoppas blott att friden de funnit har till slut.
Den gärning de utförde skall aldrig glömmas bort
nej, den skall leva evigt, fast deras liv blev kort.

Med ödmjukhet och kärlek vi minnas dem alltfort.
Vad kunde väl mer göras för oss än vad de gjort?
Det var för oss de blödde, för oss sitt liv de gav;
vi återfick vår frihet — de bäddades i grav.

Lis-Beth Skytte

.