www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Norra Michigan 1 (3) Skriv ut
Skrivet av Anders Myhrman   
2007-04-06 11:52

Norra Michigan 1(3)

Anders Myhrman

 

Norra Michigan — The Upper Peninsula, som det ofta kallas — ligger till en stor del mellan Lake Michigan i söder och Lake Superior i norr och gränsar i väster till staten Wisconsin. Naturresurserna var här i synnerhet de stora sko­garna och den rikliga järnmalmen. Dessa började exploateras allt intensivare på 80- och 90-talen, och det var arbetsplatserna i gruvor, skogskampar och sågverk som lockade immigranter i massor dit. Våra landsmäns antal var syn­nerligen stort där under de två första decennierna av vårt sekel.

Raden av orter, där vårt folk i något större antal bosatte sig, börjar med Thompson och Manistique i Schoolcraft County på norra kusten av Lake Michi­gan, går sedan västerut till Delta County (Escanaba och Gladstone), Dickinson County (Iron Mountain och Felch-Metropolitan), Iron County (Crystal Falls) och Gogebic County (Ironwood och Bessemer) längst i väster; sedan österut längs södra kusten av Lake Superior med ett flertal orter, bland dem Ontonagon, Dollar Bay, Negaunee och vidare längs den egentliga halvön till staden längst i öster, Sault Ste. Marie (eller helt enkelt »Soo»).

Thompson, Mich.

Omkring 50 engelska mil österut från Escanaba och Gladstone ligger Thomp­son och Manistique på kusten av Lake Michigan. Den förra orten var från om­kring 1880 under flera årtionden en betydande sågverksplats. Vem de första landsmän var som kom dit, är icke känt. Men Matts Wägar från Pörtom och August Näsman från Solv anlände 1883, följda av Anders Frans och hans son Anders Wilhelm Frans från Närpes 1894. Många andra, bland dem också efter­sända hustrur och barn, anlände senare under 80- och 90-talen, i synnerhet från Pörtom. John Häggblom skrev en gång många år senare: »Thompson var ett sågverkssamhälle och kallades 'Nya Pörtom', emedan så många pörtombor bodde där.» 1

Bland dessa landsmän kom en luthersk församling med egen kyrka till stånd 1895. Den saken har sin egen historia som här i korthet skall berättas.

Matts Wägars hustru och två söner kom från Finland till Thompson 1889, och hans barn jämte barnen i andra landsmäns familjer växte upp i samhället. Det fanns många krogar där, och de besöktes ganska flitigt av männen. Men till närmaste svenska lutherska kyrka, i Manistique, var det 7 mil. Wägar började gruva sig över männens dryckenskap och bristen på andlig fostran för barnen. Om man bara finge en kyrka till stånd! Han började tala med andra om saken. Nu hände det att John Häggblom i Manistique kom på besök en söndag till Wägars, som också höll boardinghus, och där blev diskussion om kyrksaken. Efter det kvällsvarden ätits, begärde Häggblom ett pappersark och skrev överst på detta: Insamling av frivilliga bidrag till kyrkobyggnad i Thompson. Han skrev sitt namn som nummer 1 jämte en summa på listan och Wägar blev num­mer 2. Ingen av Wägars 'bårdare' tecknade mindre än $ 5, så att i hans hus blev tecknat över $ 100. Listan färdades från det ena »shantet» (kyffet) till det andra, tills över $ 200 var tecknat och det mesta erlagt i kontanter.

Från sågbolaget fick man en tomt gratis och även en del byggnadsvirke. Och vad som behövdes och ej fanns där sände man efter från Manistique. Arbetet påbörjades snart med Abraham Smith, en pörtombo, som byggmästare, och det fortgick så att kyrkan blev färdig och kunde invigas vid midsommartiden 1895. Kyrka och församling blev kapell under den svenska Sionförsamlingen i Ma­nistique, och dess pastor kom till Thompson för gudstjänst på söndagsefter­middagen. 2 Så lyder historien om den första kyrka som byggdes till deras egen uppbyggelse i Amerika av en grupp landsmän — mest pörtombor. Matts Wägar blev söndagsskolföreståndare och -lärare samt medlem i kyrkostyrelsen. På sin ålderdom var han vaktmästare. Han dog 1927, 79 år gammal, och följande år brann kyrkan ned. 3

Den 15 april 1906 organiserades i Thompson nykterhetsföreningen »Lilla Hoppet» som nr 44 i SFNF. Initiativet till föreningen togs av Abraham Sidbeck, också han från Pörtom och lärare i söndagsskolan. Medlemsantalet var i början endast 10, ty många ansåg att måttlighet var bättre än helnykterhet. Pastor Nelson uttalade sig också emot föreningen, förmenande att den som var en kristen icke behövde någon nykterhetsförening. 4  Men efter några år började föreningen tillväxa, så att antalet 1911 var 27 och något år senare 37. Vid slutet av 1916 var det 28.

Lilla Hoppets medlemmar ingick i Runeberglogen nr 27, då denna bildades i Manistique i januari 1921. Några år senare nedlades sågverksdriften i Thompson. Många av våra landsmän där flyttade då till Manistique eller blev farmare i grannskapet.

Manistique, Mich.

Manistique blev med åren en mera betydande stad än Thompson, fast den fick 5 000 invånare först på senare delen av 1920-talet. Ett betydande antal finlandssvenska utvandrare kom till Manistique under 1890-talet och det följande årtiondet. Andra flyttade dit från Thompson, då sågverket på denna ort nedlades. De flesta bodde i början i South Manistique, ett par mil söderom den egentliga staden, där ett sågverk var beläget. 5  Bland dem som kom dit i början på 90-talet kan nämnas John Häggblom från Molpe i Korsnäs, John Frans från Korsnäs och Johan Jakobson Hermans från Forsby i Pedersöre. Ett par årtionden senare, då antalet landsmän där var störst, tycks nästan hälften ha varit pörtombor; socknarna, Korsnäs, Pedersöre och Vörå var också väl representerade. 6

Som vanligt i dessa skogsområden arbetade de flesta männen under de tidigare årtiondena i skogskamparna på vintern och i sågverken på sommaren. Några kom in i skogsaffärer som mindre entreprenörer. I John Häggbloms biografi illustreras skogshuggar- och sågverksarbetet på den tiden. Senare blev en del av dem snickare eller fick anställning vid andra industrier. De äldsta av den infödda generationen gick i många fall i sina fäders fotspår, men de yngre gick för det mesta genom High-skolan och rätt många fortsatte i affärsinstitut eller college och blev kontorsfolk eller lärare.   

Den första organisationen bland våra landsmän i Manistique var nykter­hetsföreningen »Vänners Borg», nr 72 i SFNF. Den bildades av Abraham Sidbeck och John Söderback från Thompson den 1 januari 1911 i John Häggbloms hem och hade 13 medlemmar. Den första ordföranden var mrs. John Näsman och viceordförande mrs. Vilhelm Mattlin. 7  I juli samma år var medlemsantalet 21 och vid slutet av år 1916 var det 53.

Den andra organisationen var sjukhjälpsföreningen Bethesda, nr 42 i SFSF. Initiativet till denna togs av Sidbeck och Häggblom, som kallade på förbundets sekreterare, John S. Back i Escanaba för bistånd, och föreningen bildades den 28 september i John Häggbloms hem. Ordförande var John Sidbeck. Föreningen började med endast 9 medlemmar, alla män; men år 1920 hade antalet stigit till 56. 8

Lilla Hoppet i Thompson samt Vänners Borg och Bethesda i Manistique förenade sig den 1 jan. 1921 och blev då logen nr 27 i Runebergorden med 70 medlemmar. Sedan dess har medlemsantalet varit som följer: 1929, 60; 1935, 49; 1940, 51; 1950, 45 och 1960, 30. Ett 20-tal nya medlemmar intogs dock 1965. Om verksamheten skrev logens historiker 1958 följande:

Logen nr 27 har under årens lopp haft både med- och motgång, men dess tillstånd är sunt och finansiellt är den på goda fötter. Vi har våra reguljära möten med omkring hälften av medlemmarna närvarande. Alla tjänstemän utom ordföranden och undertecknad tillhör den andra generationen. De bör få en komplimang för att de övertagit arbetet och leder logen framåt.

Sedan 1926 (till slutet av 1957) har logen till sina medlemmar utbetalat $ 10 474. Socialt och finan­siellt har logen varit en god vän till vårt folk. »A Friend in Need, is a Friend in Deed.»  9

I föreningsarbetet i Thompson och Manistique förekommer ofta namnen Wägar, Häggblom, Sidbeck, Söderback, Branfors, Lindström, Carlson, Mattlin, Mattson, Frans m.fl. Hela familjer med dessa namn var tydligen engagerade och aktiva på många sätt i föreningarnas verksamhet från första början och flera årtionden framåt. John Häggblom hade också syn och känsla för mera vidsträckta föreningssträvanden och intellektuella intressen. Som delegat deltog han i flera förbundskonvent i centralstaterna och skrev rapporter, poem och artiklar av allmänt intresse för Ledstjärnan och Finska Amerikanaren. Fru Lydia Mattson, född Rosenberg i Kaskö, kom till Amerika efter utbildning till barnmorska i Helsingfors. Familjen Mattson har sedan 1924 bott i Manistique. Under många år skrev hon intressanta meddelanden i Finska Amerikanaren.

Ett ansenligt antal av våra landsmän i Manistique blev medlemmar i den svenska lutherska Sionförsamlingen i staden, och så var ju, som nämnts ovan, den finlandssvenska lutherska församlingen i Thompson kapellförsamling under Sion med samma pastor. Då kyrkan brann i Thompson upphörde kapellförsam­lingen och alla blev medlemmar i Sion, nu Zion Lutheran Church. I denna för­samling och dess olika verksamhetsgrenar har våra landsmän under åren gjort en betydande insats.

Rätt många av den andra generationen av vårt folk i Thompson och Manistique har studerat och haft framgång i olika yrken. Några kan nämnas här. Juristen A. S. A. Heggblom, son till John Häggblom och nu (1965) president för den Internationella Runebergorden, har i många år haft advokatbyrå i Detroit. Hans maka Saima (född Söderback) fick också utbildning till lärarinna. Hilda Ahlström (född Branfors) studerade musik vid Augustana College och har varit orgelnist i Zion Lutheran Church i 50 år. Edwin Lång studerade bankrörelse och juridik och blev slutligen »comptroller» vid National Bank of Toledo. Nina Orr (dotter till Lydia Mattson) blev också lärarinna och hennes bror Kurt Matt­son är diplomingenjör. Alina Wager (namnet ändrades från Wägar till Wager), dotter till Matts Wägar, blev också lärarinna, och henne är författaren mycken tack skyldig för bilderna av kyrkan och söndagsskolan i Thompson och vissa uppgifter om vårt folk där.

Escanaba, Mich.

Staden Escanaba ligger vid norra änden av Green Bay på västra sidan av Lake Michigan. Den vita bebyggelsen där härrör från början av 1850-talet. År 1863 fick orten järnvägsförbindelse och samma år byggdes en malmlastningspir. Tre år senare öppnades den första banken och den första skolan. En tidning började utgivas 1869. På grund av järnvägen och den goda hamnen blev Esca­naba ett slags centrum för skogsläger, mindre sågverksplatser och för utskepp­ning av järnmalm från närliggande gruvorter. Vid sekelskiftet hade staden omkring 10 000 invånare, och av dessa uppgavs cirka 300 ha varit finlandssvenskar. År 1930 hade staden 14 500 invånare.

Tidiga landsmän i Escanaba

Vem de första landsmännen på orten var är icke känt, men 1880 fanns där en Peter Gullans, vanligen kallad »Finn-Pete», från Övermark. Han arbetade i järnvägens smedja. Detta år kom Charles Groop från Övermark dit, direkt från Finland. Han hade nämligen hört om Gullans i hemsocknen. Groop arbetade först i en skogskamp men blev efter ett par år bromsare på järnvägen. Efter ett besök i hemlandet återvände han till Escanaba och arbetade sedan hela sitt liv i olika jobb för järnvägsbolaget. Han dog 1940. 10  Andrew Erickson från Mariedahl i Munsala lär ha kommit till Escanaba redan 1884 eller 1885 och arbetade där omkring 10 år innan han efter ett kort besök i Finland bosatte sig i Gladstone.

E. M. Johnson (ursprungligen Erik Hellgren), som efter 1896 framlevde sitt liv i Gladstone, berättar att han »var född i Vörå, uppfostrad i Oravais, och till sinnet munsalabo». Som 14-årig kom han till Escanaba 1887 och installerade sig hos sin far, som hade sänt efter honom, på svensken Sandbergs saloon och boardinghus. Då han två eller tre år senare började arbeta på malmdockan, blev han där bekant med ganska många landsmän. Bland dessa var Andrew Oakman, Pete Perjus, Gustav Sand, Charles Nyström och Karl Joss. Han hörde också talas om två bröder Groop samt om Finn-Pete och Finn-John. Familjen Erik Jonas från Solv var den första familj bland landsmännen han blev bekant med. 11

En del av dem som kom dit dessa tidiga år var gifta och hade hustru och barn i Finland. Men de flesta immigranterna var unga ogifta män. Ännu vid sekelskiftet, då våra landsmäns antal i staden beräknades till något över 200, var antalet kvinnor endast omkring hälften av antalet män.

Arbete och krogar

Under 90-talet och ännu senare arbetade flertalet män i de många kring­liggande skogskamparna under vintrarna. Arbetstiden var från dagsljus till kvällsmörker och arbetslönen omkring $ 30 i månaden. Om somrarna arbetade de på sågverken eller malmkajerna. För många gick pengarna mycket fortare än de förtjänades. »Den tiden», berättar Johnson, »var nykterhet en sällsynt dygd. Flertalet av landsmännen slösade bort sina hårt förvärvade slantar på krogen». Och gott om krogar var det i Escanaba. I en rapport i Finska Amerikanaren uppskattades antalet till omkring 100 vid början av seklet. Som krögare bland våra landsmän nämndes Henry Norman från övermark, Matt Dahl från Pörtom, Alfred Hellman och senare också Alfred Carlson från Petalax samt John Freeman från Korsnäs. 12  Olika sockenbor kunde då besöka och slösa bort sina pengar på egen sockenkrog. Den tiden hörde boardinghuset, saloonen och bordellen ofta samman, och det fanns inga andra förströelse- eller förlustelseställen. Inte att undra på, att många då »levde rullan», som det sades.

Rätt många landsmän var under 90-talet mer eller mindre bofasta i Ford River, en liten sågverksplats på kusten 7 mil söder om Escanaba. Inåt landet högg de stock på vintrarna, flottade dem på vårarna nedför floden till sågverket och förvandlade dem där till plankor och bräder på somrarna. Då sågverket nedlades, flyttade många till Escanaba. Även i Wells, en annan liten sågverksort arbetade många landsmän tills sågverken nedlades. 13

Om de förhållanden under vilka nykomlingarna fick börja sitt liv den tiden i Escanaba — och naturligtvis även på många andra orter — berättar John S. Back från Övermark:

I oktober månad 1902, en frostig morgon, steg jag av tåget i Escanaba. Jag hamnade på ett »boarding-house», som stod i förbindelse med en krog. Vi var många landsmän där och hade våra rum i övre våningen, utan värme av något slag. Fönsterna var dåliga och ibland när man vaknade var det en snö­driva på kudden. På morgonen fick man bulta hål på isen i en vattentunna för att få tvättvatten att skölja bort sömnen med, och därpå få sig några plättar som frukost. Sedan fick man till fots begiva sig den omkring 2 mil långa vägen till arbetet ... 14

Föreningar får sin början

Den första ansatsen till en förening bland våra landsmän i Escanaba gjordes av Charles Franzén från Petalax så tidigt som 1893. Han organiserade då godtemplarlogen Vasa Stjärna med 14 medlemmar. Den upplöstes dock innan årets slut »till följd av den dåliga arbetsmarknaden, som gjorde att många medlemmar lämnade orten.» 15 En lång följd av år förgick, varunder saloonerna fortfor att spela sin fördärvliga roll.

Men nykterhetsidén hade börjat vinna insteg bland de finlandssvenska immi­granterna på andra orter, och den 1 juni 1902 stiftade John Carlson från Amasa nykterhetsföreningen Hem av Enighet, nr. 13 SFNF, med 16 medlemmar i Escanaba. I styrelsen blev John Carlson ordförande. Efter två år hade antalet medlemmar vuxit till 56. En syförening bildades också snart för att hjälpa till med föreningens ekonomi. 16

Den största tilldragelsen i denna förenings historia var otvivelaktigt nykter­hetsför- bundets årsmöte, som hölls i Escanaba i slutet av juli 1907 och som beskrives i ett annat kapitel. Föreningen hade då närmare 80 medlemmar, av vilka 11 var minderåriga. Tre av dem som var med i godtemplarlogen 1893 var medlemmar i Hem av Enighet 1907: Charles F. Franzén, C. J. Nyström och A. Wallin.

Om nykterhetsarbetets betydelse skrev E. M. Johnson många år senare: »Verkningarna av nykterheten blev snart förnimbar i ett mera hyfsat och städat uppförande bland männen. Amor blev också mycket verksam vid denna tid, ty det ena brölloppet efter det andra gick av stapeln. De forna krogkunderna började bygga sig hem . . ,» 17

Samlingslokal och möten

På hösten 1907 började nykterhetsföreningen bygga sig egen samlingslokal. Dåvarande ordföranden i föreningen, C. J. Nyström, var byggmästare. Om byggnadsproceduren berättar John S. Back:

Alla föreningsmedlemmar hjälpte till med arbetet. Vi hade visst bara två personer, som var av­lönade, medan ytterväggarna och taket sattes upp. Den tiden hade man under veckan 10 timmars arbets­dag (sex dagar), men om söndagarna var vi i full gång med vårt bygge. Den ena efter den andra kom med sina verktyg och gjorde vad han kunde. En söndag spikade vi pärttak och en annan lade vi in golv. Kvinnorna var alltid med som hjälpare och serverade kaffe och lunch.» 18

Då hallbyggnaden var färdig, värderades den till $ 4 000. Den var 72 fot lång och 30 fot bred. Källarvåningen, som var byggd av cementblock, inrymde kök, matsal och garderob. Samlingssalen hade estrad och scen.

Back fortsätter: »Då vår lokal blev färdig, hade vi två reguljära möten i månaden och rätt ofta festligheter emellan. Det var icke alls något ovanligt, att 5 à 10 barnvagnar stod vid nedre ändan av salen, medan föräldrarna deltog i möten och festligheter.» Högsta antalet medlemmar föreningen hade var 108; vid slutet av 1916 var det 67.

År 1904 bildades bland de finlandssvenska immigranterna i Escanaba sjukhjälps- föreningen Frihet, nr 9 i SFSF. Antalet medlemmar var icke stort i början, men det växte jämt med åren. För dess möten hyrdes nykterhetsföreningens lokal, och de två föreningarna turade ofta om med offentliga program. Liksom på många andra ställen gick de tillsammans vid större fester, och rätt många medlemmar tillhörde båda föreningarna. John S. Back var i många år föreningens ordförande såväl som sekreterare i SFSF. Vid slutet av år 1920 räknade föreningen in medlemmar.

Runeberglogen nr 10 kom till, då de två föreningarna sammanslogs vid slutet av år 1920. Den nya logen började med 178 medlemmar, den tredje i medlemsantal efter Ironwood och Crystal Falls i centraldistriktet. Vid slutet av juni 1929 var siffran 327, näst efter logen i Ironwood, som då hade 434 med­lemmar. Av Backs rapporter i Finska Amerikanaren och Norden framgår också, att logen i många år var mycket aktiv icke allenast med sjukhjälp utan även med reguljära möten och återkommande fester. År 1935 var medlemsantalet 230; 1940, 198; 1950, 142; och 1960, 101.

Men det gick i Escanaba som på så många andra orter: nykterhetsarbetet föll småningom bort; logens program kunde icke konkurrera med radio, »taverns» och TV; och tjänstemännen fick sköta rutinen med sjukhjälpen. Det blev svårt att uppbåda större publik t.o.m. för den årliga Runebergfesten. Dagni Beck, som i många år varit logens finanssekreterare, har som ledare för den yngre generationen under senare tid sökt väcka intresset bland dem för Runebergorden. Unity Hall, som logens samlingshus kallades, såldes till en annan organisationtör $ 6 500 och rättighet att utan avgift hålla månadsmöten där så länge logen existerar. 19   

Affärsföretag

Som redan nämnts var de första affärsföretagen bland våra landsmän i Es­canaba krogar. Men andra kom något senare. År 1906 eller 1907 öppnade Alex Anderson från Närpes en matvaruhandel. Denna gick dock endast tills en större affär, Scandia Kooperative Association, kom i gång. Om denna har vi en rapport från år 1934, som med mindre ändringar lyder sålunda:

På vårvintern i mars och april 1910 började landsmännen i Escanaba tala om ett affärsföretag, en kooperativ handel. F. O. Beck, som vid North Park College lärt bokföring och affärsmetoder, åtog sig att sälja aktier (eller andelar) i bolaget och redan i maj hade man lyckats få ihop omkring $ 15 000, för vilken summa man då köpte ut en annan affär. Men en nästan lika stor skuld häftade på egendomen. De andra affärsmännen i staden var emot det nya företaget, och bankerna ville icke låna ut rörelse­kapital, fast man hade goda borgesmän. De två första föreståndarna var icke heller vuxna sin uppgift, och det var nära att företaget skulle ha gått omkull redan i början. Vid ett möte diskuterades finans­frågan av aktieägarna. Det gick trögt, men slutligen reste sig numera avlidne Charles Franzén och slog spiken på huvudet. De närvarande lovade låna eller gå i borgen för $ 1 000, som då behövdes. F. O. Beck valdes till föreståndare, och sedan dess gick affären mycket bra. Det insatta kapitalet har åter­betalats i form av dividender flera gånger om. En filial öppnades i North Escanaba och en annan senare på Ludington Street, vilken dock icke var öppen länge. Några år sedan köpte bolaget en fyra våningars betongbyggnad i centrum av staden, och Scandia Coop. Association är nu stadens största matvaruaffär. Omkring hälften aktieägare är finlandssvenskar; den andra hälften består av andra skandinaver. 20

Huvudaffären i stadens centrum såldes under depressionen vid mitten av 30-talet till F. O. Beck, som fortsatt med den till 1956. Den övertogs då av hans söner, som utvidgade den med en Western Autoaffär. Filialen i North Escanaba fortsattes en tid, men avvecklades emedan det var svårt att få pålitliga före­ståndare. 

En rapport från 1927 nämner andra landsmän som innehade egna affärer eller förmansposter vid större bolag. Arthur Anderson, vars föräldrar kom från Åland, hade den största möbelhandeln och en begravningsbyrå i staden. John S. Back innehade sedan 1917 en försäkringsagentur och ett mindre tryckeri. Charles H. Beck var förman för brobyggnadslaget vid Chicago & Northwestern-järnvägen: Victor Holm från Dagsmark i Lappfjärd var förman för snickarna och Erik Anderson (Pörtfors) från Övermark var förman för målarna vid Escanaba Paper Company. Alla dessa förmän hade många landsmän i sina arbetslag. Oskar Sundman från Kaskö var byggnadskonstruktör för både trähus och cement­arbeten. Charles Nyström från Övermark var också byggnadsentreprenör men hade under de senaste åren haft sina jobb på andra orter, i synnerhet i Iron Mountain. 21

Ledare i föreningarna

Charles F. Franzén från Träskback i Korsnäs var en ivrig och uppoffrande ledare i de tidiga föreningarna, särskilt då nykterhetsföreningen. Han återvände till sin hembygd och dog där år 1926. Bland dem som under årens lopp varit framstående i föreningsarbetet har följande nämnts: John Bosk från Petalax, John Ström från Bergö, J. E. Carlson från Lappfjärd och John Finström från Purmo. De hade under åren innehaft olika förtroendeposter i föreningarna. John Ström (Högback i Bergö) var troligen den mest aktiva och mångsidiga av dessa. Icke allenast i de finlandssvenska föreningarna utan även i Vasa Orden och Scandia Coop. Assn. beklädde han förtroendeposter.

Bland ledarna bör också särskilt nämnas tre bröder med det ursprungliga namnet Söderback från Bodbacka i Över mark. John S. Back var ämbetsman i föreningarna i Escanaba men också sekreterare i sjukhjälpsförbundet 13 år och i Runebergorden dess två första år. Han dog den 27 aug. 1959. F. O. Beck, vilken redan nämnts som affärsman, var medlem i stadens skolstyrelse flera år och dess ordförande då den nya »High School»-byggnaden uppfördes. Charles H. Beck, nämnd som förman ovan, innehade också olika ämbeten i Runebergorden, senast (1963) som dess ordförande. 22

År 1910, då pastor Carl J. Silfversten betjänade den svenska lutherska för­samlingen i Gladstone, besökte han och höll möten bland finlandssvenskarna i Escanaba, samt stiftade bland dem den Lutherska Vasaförsamlingen. En kvinno­förening blev också verksam. Men då Silfversten en tid senare lämnade Gladstone upplöstes församlingen. 23  Ett större antal av våra landsmän tillhörde därefter den svenska lutherska församlingen (nu Bethany Lutheran Church), ett mindre antal antingen den svenska baptist- eller metodistförsamlingen.

Medlemmar av den andra generationen har också genom studier och per­sonlig begåvning kommit framåt och gjort sig betydande framgång i det ame­rikanska samhället. Här skall endast tre nämnas. En son (namnet icke angivet) till William Hellman från Molpe i Korsnäs fortsatte efter att han graduerats från Augustana College med medicinska studier och blev en framstående spe­cialist på hjärnsjukdomar. Gunnar Back, son till John S. Back, var efter av­slutade universitetsstudier lärare i engelsk litteratur en tid och blev sedan radio- och TV- kommentator i Washington, D. C. Sedan 1958 har han varit nyhetsshef vid American Broadcasting Co. i Filadelfia. Jack Beck, son till Frank O. Beck, som övertog sin faders affär i Escanaba 1956 öppnade en »Super Märket» i Gladstone i juli 1957 — den största och modernaste affären i sitt slag i hela Delta County. 24

Här bör tilläggas, att en del kvinnliga medlemmar av den yngre generationen fick utbildning för kontorsarbete. Några blev lärarinnor eller sjuksköterskor.

Gladstone, Mich.

Tolv mil norrom Escanaba på västra sidan av Lilla Le Noc-viken ligger staden Gladstone. Det tidiga ekonomiska underlaget var här liksom i grannstaden av­verkningen av de kringliggande skogarna och järnmalmsutskeppningen. På 90-talet fanns här också en kolkaj och en sädeselevator. Senare anlades en kemisk fabrik (av Fordbolaget), en mycket stor fanerfabrik och ett pappersbruk. Staden kan sägas ha blivit grundlagd 1887. Vid vårt sekels början hade staden något över 3 000 invånare och år 1930 omkring 5 000.

För de tidiga manliga immigranterna hade livet vart år två faser: arbete i skogslägren på vintrarna och jobb i industrierna i staden på somrarna. Småning­om blev sysselsättningen i de senare den allmänna förvärvskällan. Åtskilliga av våra landsmän var för någon tid entreprenörer i skogsavverkning. Några blev farmare i stadens närhet.

Om de tidigaste landsmännen i Gladstone skrev John Udell 1904 som följer: »John Thors och Charles Ryss, hemma från Solv, har varit här sedan stadens grundläggning. John Bergman från Oravais, Andrew Erikson från Munsala, och Gustaf Oman från Korsholm är också bland de äldsta på orten och har varit här i omkring 16 års tid.» 25

Under 90-talet och även något senare anlände ett tämligen stort antal lands­män till Gladstone. En stor del av dem tycks ha vistats någon tid på andra orter i USA innan de hamnade i Gladstone. I mitten av år 1904 företogs en folkräkning bland våra landsmän i staden. Antalet var då 392, av vilka 184 män, 93 kvinnor och 115 barn. Familjernas antal var 65. 25a  Denna statistik påvisar två fakta: det ännu tämligen stora antalet ogifta samt det disproportionerligt stora antalet män — ett mycket vanligt förhållande på de flesta orter under den stora immi­grationsperioden.

Först bodde dessa immigranter mest i den s.k. »slabbstan» vid stranden av viken i av dem själva uppförda tarvliga små hus eller kyffen. Med god arbets­förtjänst i staden under en följd av år och med ett stigande antal giftermål och familjer började de köpa tomter och bygga bättre hus i det s.k. Buckeye Addition. Vid tiden för första världskriget fanns där flera kvarter som var bebodda nästan uteslutande av finlandssvenska familjer. 26

Den första sammanslutningen bland de våra i Gladstone var nykterhets­föreningen »Söner av Vasa», avdelningen nr 7 i SFNF. Den stiftades den 14 maj 1899 med 29 medlemmar. År 1904 räknade den 47 medlemmar, »huvudsakligast ungdom», enligt Udell. Samma år startade kvinnorna en syförening vars ändamål var — liksom på så många andra ställen — att genom arbete och auktioner samla medel till en samlingslokal. En manskör benämnd »Eko» var verksam 1906—07, men upplöstes då ledaren lämnade Gladstone. Bland dem som var särskilt verksamma inom föreningen i dess tidiga skede nämns Gust Carlson, Isaac Jackson, Chas. Anderson, C. Holm och August Grönlund. 27

Om föreningens lokal läser vi i Ord och Bild: »Kronan på föreningens verk­samhet är dock den prydliga lokal, som invigdes den 28 juli 1907. Ändamålsenlig och centralt belägen är den en heder såväl för föreningen som för svenskfinnarna som ett helt på platsen. Byggnadens hela längd är 112 fot (omkring 34 meter). Den inrymmer, förutom själva möteslokalen, kök och serveringsrum. Lokalen är modernt möblerad och det första, som möter den inträdandes blickar, är den utomordentligt fina målningen i förgrunden, vars motiv är taget från Orisberg i Storkyro. Målningen är utförd av artisten Aug. Klagstad från Marinette, Wis. Kostnaden för byggnaden beräknas uppgå till $3 000.» 28

Efter det föreningen fick egen lokal tog nykterhetsarbetet ny fart. Många större festligheter rapporterades under de följande åren, och medlemsantalet nådde sin höjdpunkt med siffran 120. År 1911 var siffran 112. Nykterhetsför­bundets årskonvent hölls i Gladstone år 1917, men vid den tiden hade avdel­ningens medlemsantal sjunkit till omkring 80. Prohibitionslagar antogs vid den tiden av delstat efter delstat, och nykterhetsverksamheten började småningom förlora sin kraft och udd.

Sjukhjälpföreningen »Bothnia», avdelningen nr 8 i SFSF, organiserades i februari 1904 med 34 medlemmar. Innan årets slut var antalet 58. 29  Denna för­ening stod hela tiden något i skuggan, så att säga, av den äldre och större nykterhetsföreningen. De kompletterade dock delvis varandra i både mål och medel och uppehöll, ofta tillsammans, en ganska livlig verksamhet till första världskrigets onda dagar. Bothnia hade 43 medlemmar vid slutet av år 1920.

Då de två föreningarna upplöstes och Runeberglogen nr 7 stiftades i början av 1921 blev medlemsantalet i denna 112. Men därefter gick siffran ständigt nedåt. År 1929 var medlemsantalet 82; 1935, 33; 1940, 30; 1950, 19; och 1960, 8 — knap­past mer än en nominell tillvaro. Här var det troligen brist på ledning, oförmåga att hålla äldre medlemmar och i synnerhet uraktlåtenhet att engagera den yngre generationen i logens verksamhet.

Våra landsmän i Gladstone stiftade aldrig någon egen luthersk församling. Förr eller senare blev flertalet av dem medlemmar i den svenska lutherska för­samlingen. I dess verksamhet blev många av dem engagerade i olika befatt­ningar, även som diakoner och trusties. Charles Holm från Närpes var dess kassör i 25 år och hedersledamot i kyrkostyrelsen. 30  Ett exempel på våra lands­mäns förhållande till denna församling kan här nämnas. Då Erik Gabrielson (Tuva) från Österövermark och hans hustru Lina Malmberg från Övermalax firade sitt silverbröllop år 1929 — de hade då 14 barn i livet, 7 pojkar och 7 flickor — så samlades omkring 400 personer i den svenska lutherska kyrkan för att deltaga i makarna Gabrielsons högtid. 31

Bland landsmännen i Gladstone stiftades en liten baptistisk missionsförening 1904 och en församling i augusti 1905 av Edward Fleming. De 6 chartermed­lemmarna var mr. och mrs. John Hult, mr. och mrs. Charlie Sigfrids, John John­son och John Anderson. Redan i juni samma år hade man börjat bygga en kyrka, och med många landsmäns frivilliga hjälp gick arbetet så raskt undan att den kunde invigas redan i oktober. Ett år senare var medlemsantalet 15; 1916 var det 31 med 93 i söndagsskolan, 1919, 38 med 105 i söndagsskolan, och 1939, 90 medlemmar med 88 i söndagsskolan. Pastorsbostad byggdes 1910 och ett årtionde senare ombyggdes och renoverades kyrkan för en kostnad av omkring $ 5 000. Namnet ändrades nångång på 30-talet till First Baptist Church. Språket blev då också engelska. John S. Back skrev vad man väl kunde kalla en dödsruna över finlandssvenskarna och deras verk i Gladstone år 1950: Dessa steg innebar en omorientering av församlingens verksamhet.

Följande finlandssvenska pastorer har tjänat församlingen: Axel Edwards, Johan Hugo (Herrgård), John Söderman och John A. Kallman. Andra som tjänat den någon längre tid: N. W. Nelson, Nils Hedström och Dana A. Austin. Tandläkaren Herman Kasén var i många år en ledande lekman i församlingen och vikarierade även en tid som dess pastor. 32

Vissa landsmän har bedrivit affärer i Gladstone. Krogrörelse var kanske det första i affärsväg. År 1904 bedrevs »utskänkningsrörelser» — som Udell alltid benämner krogar — av Erik Österberg från Närpes, Gust Lillquist från Nykarleby, Matt Haga från Pörtom, och Charles Mattson från Petalax. Så här fick många sockenbor gå till sin egen sockenkrog. Men två av de större köttaffärerna ägdes då också av finlandssvenskar. Andrew Erikson från Munsala och Charles Ander­son från Munsala hade under firmanamnet Erikson & Anderson den största köttaffären i staden med butik på huvudgatan. John Bergman från Oravais, som förut hade varit i kompanjonskap med Erikson i 8 år, började 1903 kött­affär på egen hand. 33

I november 1934 — 30 år senare — skrev Andrew Ostrand att »våra lands­män i Gladstone är bättre lottade än på andra orter i norra Michigan. De allra flesta har egna, snygga hem, och många har arbetat så, att de blivit välmående». Han nämner då att Charles Anderson och Charles Holm haft kött- och matvaru­handel i 30 år. E. M. Johnson hade en liten matvaruhandel, bedrev dessutom skogsaffärer och utskeppade julgranar till Milwaukee. Andrew Erickson och hans hustru ägde en Rexal »drug store», som sköttes av sonen Walter och dot­tern Helen. Charles Green ägde och förestod en »hardware store». John Mattson, son till C. A. Mattson, drev en framgångsfull garageaffär. Charles Berg, som bodde litet utanför staden, var både farmare och affärsman — bl.a. drev han jordgubbsodling i stor skala. 34

Två landsmän på läkarebanan fanns också i Gladstone och var högt upp­skattade av vårt folk där. Herman Kasén, som utexaminerats från Brush Medical College i Chicago 1911, flyttade till Gladstone i början av 20-talet och var där praktiserande tandläkare under resten av sitt aktiva liv. Otto Selim Hult, son till mr. och mrs. John Hult, som studerat och tagit examen i medicin vid University of Michigan, började sin praktik som läkare och kirurg i sin hemstad 1928.

E. M. Johnson (som nämnts ovan) kom som 14-åring till Escanaba redan 1887 och flyttade till Gladstone 1896, där han sedan var bosatt. Genom själv­studier blev han mer än vanligt kunnig på många områden. Han var »City Clerk» i Gladstone i 8 år och senare »Supervisor» i 10 år. Skogsaffärer i mindre skala var annars hans huvudsakliga sysselsättning. En tid skrev han ofta i Finska Amerikanaren. En annan finlandssvensk, John A. Mattson, var också »Super­visor of Delta County Board» ett antal år.

En slutlig kommentar. Isaac Jackson (Södergård) från Vassor i Kvevlax kom till Amerika 1889 och flyttade till Gladstone 1892. Han gifte sig 1903 med Hanna Erickson (Johanna Storthors från Övermark), och de bodde sedan dess i Gladstone. Han påstod 1934, att icke en enda finlandssvensk, som var där då han kom dit, längre fanns i staden. Liemannen och rörligheten!

För några årtionden sedan var här en stor skara folk, som kommit från de österbottniska svensk­bygderna och här byggde sina hem och satte bo nära intill varandra. I den stadsdel, som nu kallas Buckeye Addition, var det flera stadskvarter, som var bebodda nästan uteslutande av landsmän. Här hörde man de österbottniska dialekterna. På de varma sommarkvällarna, då man satt på sin veranda, kunde man samtala med sin granne, ty husen var nära varandra. Två livliga föreningar existerade, sjukhjälps- och nykterhetsföreningarna, och man samlades på Vasa Hall till regelbundna möten en gång i veckan. Ofta utfördes intressanta program, allt på svenska. Även de infödda talade sina fäders språk. Nu är det endast några kvar av dem som plockade livets blomster i sitt hemland. Inga reguljära möten hålles numera och de gamla kämparna har nedlagt vandringsstaven och den yngre generationen har skingrats som agnar för vinden. Inom ett årtionde till, torde knappast någon finnas som kan eller vill tala det svenska språket. 35

Cornell, Mich.

Cornell är nu ett mindre samhälle av spridda farmar omkring 15 mil nord­väst om staden Escanaba. Under skogsavverkningens högperiod på 90-talet fanns ett sågverk vid järnvägsstationen samt många stora skogskampar runt­omkring, där flera hundra man var i arbete. Men det mesta virket flottades på vårarna ned till sågverken i Escanaba. Då den bästa skogen var uthuggen bör­jade traktens ekonomi också förändras.

Det var under åren 1904 och 1905 som ett 12 - à 15-tal landsmän, av vilka de flesta förr hade arbetat på andra orter, köpte spridda »förtingar» (40 acres) land, började bygga primitiva hus och flyttade sina familjer dit. Det var rama ny­byggarlivet, ty där fanns inga vägar, inga åkrar att så och skörda, bara vild mark att röja och bryta upp. Bland dem som kom dit dessa år med sina familjer var John Mattson från Munsala, Alexander Carlson från (Forsby) Nykarleby, Anders Backlund från Purmo, John Forsman från Nykarleby, Andrew Anderson och Axel Carlson.

Axel Carlson berättade 1941 att bara en »kavelbro» ledde till hörnet av hans land, då de flyttade dit. Mrs. Mattson sade att de brukade gå barfota över ett kärr, delvis på spångar, för att komma till stationen. Anders Backlund berättade att han fick forsla familjens torftiga bohag jämte spisen i omgångar på en skott­kärra från stationen till nybygget. 36

Några av dem kunde köpa sin jord endast på avbetalning — en viss summa vart år. Samtidigt måste man bygga nödvändiga hus, bryta mark och förtjäna nog till familjens uppehälle. Detta gjordes genom att hugga ved och klenvirke till av salu från egen skog samt genom att arbeta i någon skogskamp på vintrarna och i vägbygge på somrarna. Det var ett mödosamt liv, men det gick i de flesta fall framåt. John S. Back skrev 1940 om Cornell: »Nu resa sig vackra boningshus och uthus, där stockhyddor först byggdes. Åkrar och ängar med doftande klövervallar och bördiga sädesfält vaja för vinden. Vägar korsa varandra här och där, och man reser i dyrbara automobiler, där man förr gick på »trodor» över den ena gyttjepölen efter den andra.» 37

En märklig sak med våra landsmän i Cornell är, att bland dem uppstod den onda metodistförsamlingen bland finlandssvenska immigranter i Amerika. Det uppges att pastor C. H. Sundström vid svenska metodistförsamlingen i Escanaba redan 1904 började hålla möten för nybyggarna. Möten hölls sedan dess i hemmen eller i skolsalen.

I början av 30-talet stiftades en metodistförsamling i Cornell under ledning av Karl J. Hammar, pastor vid den ovannämnda församlingen i Escanaba. Enligt uppgifter från pastor Hammar bestod församlingen i Cornell av 12 à 15 familjer. Utom de förut namngivna familjerna nämner han familjerna Alfred Anderson, och John Carlson. Männen tog snart itu med att bygga en kapellkyrka, och de timrade den av cederstockar med »låsknutar». John Mattson var byggmästare. Senare har den brädslagits och målats. Söndagsskola och kvinnoförening har varit verksamma i många år. Konfirmationsklass också år 1962. Gudstjänst hålles i kapellet varje söndagskväll.

Församlingen i Cornell är en del av metodistförsamlingens (nu Central Methodist Church) i Escanaba pastorat. Den består nu (1962) till en del av pionjärernas efterkommande och till en del av andra, som flyttat in till Cornell. En del av pionjärernas barn har flyttat till Escanaba och tillhör metodistför­samlingen där.

Av de finlandssvenska nybyggarna i Cornell levde 1962 endast Alfred Ander­son och hans hustru samt mrs. Forsman. 38

Felch-Metropolitan, Mich. 39

Orten och immigranterna

På 1890-talet och i början av vårt sekel kunde man ofta höra namnet »Metro-palt'n» (Metropolitan) i socknarna Jeppo och Purmo. Orten är belägen omkring 15 mil nordost om Iron Mountain och 35 mil nordväst om hamnstaden Escanaba. Järnmalm upptäcktes där i början på 1880-talet, ett järnvägsspår drogs dit från Escanaba 1882 och gruvdrift påbörjades. Nästan samtidigt började ett skogs­bolag avverkning i området och uppförde där ett sågverk 1885. Men gruvdriften visade sig icke vara lönande, och den upphörde mot slutet av 90-talet. Vid unge­fär samma tid hade skogsbolaget också avverkat den bästa skogen (mest tall) och inställde några år senare sina operationer på orten.

Den första finlandssvenska familj, som bosatte sig i samhället, var Erik Skog: och hans hustru Brita från Jeppo (Bild). De kom dit 1883 från Quinnisec, där de bott någon tid förut. Andra följde dem snart, och immigrantströmmen, som troli­gen var starkast under åren 1888 —1893, fortsatte under hela 90-talet och ända upp till omkring 1910. De flesta av dessa immigranter kom från Jeppo och Pur­mo, men flera andra socknar var också representerade. F'rån Jeppo kom utom Erik Skog — för att nu nämna endast några — Erik Johnson och John Davidson (fr. Lussi), John E. Isaacson (fr. Finskas), William Isaacson, Matt Wikman, Matt Johnson och Matt Sandström. Från Purmo kom bland andra bröderna Johan, Matts, Jonas och Jacob Blomquist (fr. Pass), bröderna John, Gustav,. Matts och Alfred Backlund (fr. Sisbacka), samt Andrew och Matt Willman (fr. Villbacka). En del hade hustru och barn i Finland, vilka de sände efter så snart deras inkomster tillät det. De flesta var dock ogifta unga män. Men efterhand började ogifta unga kvinnor komma dit, och bröllop började firas det ena efter det andra.

Här må inflikas litet mera om familjen Skog. En kort tid efter ankomsten till Metropolitan började Erik bygga ett större hus. Bräder och en del annat byggnadsmaterial måste forslas med häst och släde från Norway, omkring 35 mil. Då nykomlingar från Finland uppsökte orten var det helt naturligt att de kom till Skogs, som på det sättet blev ett tämligen stort boardinghus. Då skogs­kamparna stängdes på vårarna, kom männen dit och bodde där — somliga även en längre tid på kredit — tills något nytt arbete stod att få. »Dit samlades man, där kände man sig hemma. Många lustiga upptåg utspelades där, ty det hände att man icke hade så brått att söka nytt arbete, vilket icke heller alltid var så lätt att få.» Så skrev Ida Blomquist, ortens meriterade krönikör.

Under den tid gruvdriften och sågverket var i gång fick Metropolitan en befolkning på mer än 1 000. Denna befolkning bestod av många olika nationa­liteter. Där byggdes t.o.m. en liten katolsk kyrka. Men då de två industrierna nedlades flyttade småningom de andra nationaliteterna därifrån. Men finlands-svenskarna blev kvar — eller återkom, om de för en tid sökte sin lycka på annan ort. Visserligen fanns där två eller tre rikssvenska familjer, lika många norska och även ett par av annan nationalitet; men samhället blev och var för en gene­ration ett av de mest utpräglade finlandssvenska samhällena i Amerika.

Redan före sekelskiftet hade olika delar av samhället fått skilda benämningar. Där var Felch (nedre staden) med järnvägsstation Rians hotell och butik och en skola; högre upp var Felchbacken med ett dussin familjer. Litet västerut var det egentliga Metropolitan med »Myllstan», där sågen och bolagets butik var belägna; sedan »Farmarstan», där de större farmarna var belägna; och slutligen Park City.

Då det led mot slutet med gruv- och sågverksdriften, började några av de mera försigkomna finlandssvenska immigranterna skogsavverkning på egen hand. De köpte virkesbeståndet (mest lönn och ceder) på vissa »förtingar» av skogsbolaget, avverkade och körde ut det till järnvägen och sålde det där, eller också avverkade de och körde ut rundvirke på entreprenad för bolaget. Dessa jobbare hade sina egna kampar, hästar och annan nödvändig utrustning för skogsdrivning. Då det blev kallt och tillräckligt med snö, gjordes isväg så att stora timmerlass kunde köras ut med parhästar. De andra arbetade för dem antingen mot dagslön eller på ackord. Dessa skogskampar hyste vanligen från 10 till 20 man. Ett par kvinnor var oftast kockar i kampen. Söndagsdygnet till­bringades på senare tid i »stan».

Samtidigt började en del med jordbruk, och detta tilltog med tiden. Om dess tidiga skede skrev Udell 1904 följande: »Den första, som begynte med jord­bruk här omkring 11 år sedan, var Erik Skog, som nu är ägare till 80 acres upp­arbetat land. Matts Wikman, också Jeppobo, begynte strax efter och även andra under de sista 5 åren visat intresse för farming och skaffat sig land. Jordmånen är god och skänker goda skördar, sedan man en gång får landet upparbetat, vilket är ett ganska styvt arbete på grund av de stora stubbarna, som finns här. Att här börja uppbryta stubbarna skulle bli ett allt för kostsamt arbete: man endast rengör landet mellan stubbarna från ris och kullfallna träd, och så plöjer man eller låter gräset växa, vilket det gör i ymnighet, tills stubbarna har fått ruttna en tid, då de med större lätthet uppbrytas. Sådan är amerikanarens metod att rödja mark, där skog funnits. Erik Skog har nu i runt tal 20 kokreatur och 4—6 hästar. Matt Wikman är också ägare till eget ångtröskverk . . . Ett par tiotal har skaffat sig jord och står sig ganska gott.» 40

För en del gick det dock sakta och smått framåt med jordbruket, och arbetet i skogskamparna på vintern förblev nog den viktigaste inkomstkällan. Men åtskilliga odlade upp farmar på 60, 80 och upp till 100 acres. Metropolitan blev då ett mera typiskt farmarsamhälle. Den som blev mest framgångsrik som både skogsavverkare och jordbrukare var John Blomquist. Han började med skogs­avverkning redan 1896 och fortsatte i större eller mindre skala varje vinter i omkring 50 år. År 1942 ägde han dessutom två »sektioner» (omkring 520 hektar) skogsmark. Han hade då en farm på 470 acres, av vilka 170 var odlade. På far­men fanns ett 30-tal kreatur och omkring 100 ton hö såldes varje år. 41

Luthersk församling

Den äldsta bestående organisationen bland våra landsmän i Felch-Metropolitan är den svenska evangelisk lutherska församlingen. Stiftaren var Carl P. Edblom, pastor i den svenska lutherska församlingen i Escanaba. Han hade börjat göra regelbundna besök i Metropolitan år 1894, och det intresse som väcktes genom dessa besök ledde till stiftandet av församlingen den 21 augusti 1895 med 34 medlemmar. Alfred Anderson (fr. Gamlakarleby) var sekreterare vid organisationsmötet. Till diakoner valdes Matt Wikman, Matt Backlund, John Anderson, John Davidson, Erik Skog och Andrew Willman. Som trusties invaldes Erik Skog, Andrew Willman, Alfred Anderson, Andrew Backlund och Jakob Nyman. Alfred Anderson valdes till klockare och sekreterare. 42

En mindre kyrka byggdes år 1900. Men den blev snart för liten och en större kyrka uppfördes och invigdes 1907. Den gamla kyrkan flyttades intill den nya som ett annex. Insamlade medel och fritt arbete för kyrkobygget belöpte sig till $ 2,442 och hela kostnaden var $ 3,578. Två år senare uppfördes en pastors­bostad för en kostnad av något över $ 2,600. En stor renovering gjordes på sommaren 1920 då kyrkobyggnaden höjdes 4 fot och en undervåning på 9 fot byggdes under densamma. Kyrkan frescomålades invändigt och »art glass»-fönster insattes. Kostnaderna för hela renoveringen uppgick till något över $ 5,500, plus frivilligt arbete av församlingens medlemmar till ett värde av omkring $ 1,500. En stor 2 5-årsfest firades den 10—12 juli 1921. En ny prästgård byggdes nära kyrkan 1956. År 1945 firades 50-årsfest, följd av en 60-årsfest 1955. För dessa fester genomgick kyrkan ytterligare förbättringar.

Församlingen betjänades av teologiestuderande och vikarier till 1909. K. M. Holmberg blev då pastor och stannade till 1912. B. E. Walters var församlingens pastor från 1915 till 1922; Frank E. Peterson från 1927 till 1937 och Carl P. Peterson började sitt pastorat — det längsta i församlingens historia — år 1942. Henry E. Palm kallades till pastor 1956.

En söndagsskola börjades snart efter det församlingen hade stiftats. Den hölls i hemmen till dess den första kyrkan hade byggts. Därefter hölls söndags­skola både i kyrkan i Metropolitan och i skolhuset i Felch. Nära 15 o barn deltog i barnfesten 1920. År 1921 räknade den förra 118 inskrivna elever och den senare 55. Antalet lärare var då 22 och undervisningen försiggick huvudsakligen på svenska. År 1945 var motsvarande antal elever 40 och 22.

En rad andra organisationer kom också till inom församlingen. Kvinnornas syförening bildades redan 1896 och har varit aktiv hela tiden sedan dess. Willing Wotkers- föreningen bildades 1907 av yngre tonåringar. Luther League stiftades följande år och består av den något äldre ungdomen. Näst kom två föreningar för hednamissionen, en för kvinnorna och en annan för männen, så en konfir­mandförening och en bibelklass och senast Lutheran Brotherhood för männen.

Sångarintresset har varit stort inom församlingen. En manskör organiserades 1905 och den har verkat oavbrutet sedan dess; nya medlemmar har kommit till då de äldre fallit bort. År 1910 bildades en blandad kyrkokör, som med några avbrott deltagit i gudstjänsterna tills dato. En kvinnokör och en Luther League-kör tillkom senare och har berikat församlingens verksamhet.

Medlemsantalet tillväxte långsamt de första åren men ökades hastigt de följande tio åren. År 1909 var antalet kommunikanter omkring 100; år 1916 hade det ökats till 180 och 1921 till något över 300. Barnen inberäknade var hela medlemsantalet då 610. Under de tre följande decennierna minskade medlems­antalet med nästan hälften, emedan så många vuxna lämnade orten och antalet barn minskade. De oftast förekommande medlemsnamnen 1945 var Blomquist —  43, Wickman (Wikman) — 32, Johnson — 29, Anderson — 26, Isaacson —  26, och Mattson — 18. Namnet på församlingen ändrades till Zion Lutheran Church någon gång före 50-årsjubileet.

Några namn bör ytterligare nämnas. Alfred Anderson var diakon och sekre­terare i församlingen i 51 år, söndagsskolföreståndare i 30 år och ledare för manskören i omkring 50. John V. Sundström förestod söndagsskolan i Felch i många år. Utom Anderson hörde John och Matt Blomquist till kyrkans styrelse i omkring 50 år. John Blomquist var också församlingens kassör i många år. Andra som från början tillhörde församlingens styrelse i långa tider var Matt Wikman, John Anderson, Matt Johnson, Matt Willman, Jonas Blomquist, Alec Mattson och John Qvist.

Församlingen hade också skaffat sig en trevlig kyrkpark, mycket tjänlig för picknicker och friluftssamkväm, likaså — för några år sedan — en trevlig camp vid en insjö några mil från Metropolitan.

Föreningar

En nykterhetsförening stiftades i Felch-Metropolitan redan 1892, men den vann ringa understöd och dess liv blev kort. Men omkring 7 år senare började studeranden Gustav Oberg (fr. Purmo) agitera för nykterhetssaken, och resultatet blev stiftandet den 21 oktober 1900 av nykterhetsföreningen »Liljan på Fjällen», avdeln. nr 11 i SFNF, med 24 medlemmar. Till ordförande valdes Alfred Ander­son, till korrespondent och sekreterare A. G. Wickman, och till kassör Matt Johnson. Andra i styrelsen under de nästa två åren var John J. Qvist, Jonas Blomquist, Eric Nyman, Eric J. Johnson m.fl. Dessa kämpade en ihärdig kamp mot de 6 krogar som då fanns i samhället. Dryckesseden var då ännu mycket allmän där och man gjorde narr av dem som ville få bort krogarna. Slutligen drogs krögarna inför domstol därför att de sålt brännvin på söndagarna, vilket var ett brott mot statens lagar, och de dömdes till böter. Nykterhetssaken vann därefter mera gehör, och efter några år fanns endast en krog i samhället. 43

År 1904 hade föreningen 58 medlemmar och något år senare gick siffran upp till 82; men den gick snart ned igen och var endast 18 år 1911, varefter den åter steg något. Föreningens medlemmar byggde snart en egen samlingslokal i Felch. Där fanns också en tid efter 1904 en blandad sångkör med namnet »Lärkan». Sedan startades en hornorkester, »Metropolitan Band», som medverkade i pro­grammet vid nykterhets- förbundets årsmöte i Ashland 1906 och i Escanaba 1907. Hur länge Lärkan och musikbandet fortlevde är icke känt. Om medlemsantalet vid slutet av 1916 finns två uppgifter: den ena 25, den andra 48.

Sjukhjälpsföreningen »Nordens Bröder», avdeln. nr 23 i SFSF, organiserades 1908. Som betecknande för konkurrensen mellan de två föreningarna kan nämnas, att Nordens Bröder byggde sin egen samlingslokal på en tomt näst intill nykter­hetsföreningens lokal i Felch. Samförstånd vanns dock efter en tid och de två föreningarna samverkade vid större festligheter. Sjukhjälpsförbundets årskon­vent hölls i Metropolitan 1916. Därefter var Nordens Bröder den ansenligt större föreningen.

De två föreningarna förenades till logen nr 14 i Runebergorden med 86 medlemmar, av vilka 13 var minderåriga. Medlemsantalet har hela tiden sedan dess varit ganska stort. År 1929 var det 94; 1935, 104; 1940, 99; 1950, 83; och 1960, 107, av vilka 51 var juniorer. Men år 1967 hade siffran gått ned till 34. Logen var i tidigare år värd för centraldistriktets konvent och picknick, men verksamheten avtog med tiden. Under senare år har logen serverat lunch åt de många före detta felchbor som återvänt för »Memorial Day» i slutet av maj.

Baptistförsamling

En baptistförsamling med 9 medlemmar stiftades i Felch den 14 oktober 1900. 44 Dessa 9 var mrs. John Backlund, mrs. John Sundquist, mr. och mrs. Matt Backlund, mr. och mrs. Gust Backlund, Johan Kasén, John Mattson och Victor Sjöblom. Litet senare kom mr. och mrs. Andrew Kasén och mr. och mrs. Eric Johnson. Några av dessa var baptister från Finland, mest från Purmo; andra omfattade baptistisk tro genom Matts Esselströms eller John O. Blixts möten på orten. Kvinnoförening och söndagsskola var tidiga verksamhets- grenar; ungdomsförening bildades senare. Ett strängband kom också till och berikade församlingens möten i många år.

Denna församling har betjänats mest av studerande och vikarier. Andrew Kasén och senare Erik Winquist ledde mötena under vissa mellantider. Men som pastorer tjänade Axel Edwards åren 1914—1917 och 1925 —1927, Herman Myhrman 1919—20 och 1927—28 samt P. Ockerström under åren 1937—1939 och 1947—48. På senare tid har pastorn i baptistförsamlingen i Iron Mountain eller Crystal Falls också betjänat församlingen i Felch.

Medlemsantalet har aldrig varit stort. År 1916 var det 36, med 60 barn in­skrivna i söndagsskolan; år 1921 var motsvarande siffror 46 och 50; 1939 var siffrorna 42 och 20. Sedan dess har medlemsantalet småningom sjunkit till endast 8 (1962), beroende på att de flesta äldre medlemmar dött och att de yngre av ekonomiska orsaker nästan totalt flyttat därifrån, mest till Chicago men också till andra industriorter i Michigan och Californien. Omkring 100 personer har tillhört församlingen från dess början till 1962.

År 1909 byggdes en mindre kyrka på Felchbacken, där de flesta medlem­marna bodde. År 1920 då de ekonomiska utsikterna på orten ännu var tämligen ljusa tillbyggdes en större hörsal samt en undervåning för sällskapliga tillfällen. Kyrkan är numera, med endast en gudstjänst i månaden, kanske mest ett monu­ment över de gamla immigranternas arbete och andliga strävan.

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.165-184.

----------- 

NORRA MICHIGAN 1(3)

1  John Häggblom från Molpe i Korsnäs har nedskrivit biografiska uppgifter om de flesta av våra tidiga och bosatta landsmän och deras familjer i Thompson och Manistique. Utrymmet tillåter dock icke införandet av detta material här.

2  John Häggbloms berättelse i något förkortad form.

3  Skriftliga uppgifter av Alina Wager.

4  Stenius, s. 98.

5  John Anderson från Pedersöre, som arbetade på ett smältverk i Manistique åren 1891 —1893, skrev i sin uppsats Till Främmande Land: »Medlemsantalet (i svenska baptistförsamlingen) ... ett halvt-annat hundratal, mestadels rikssvenskar men också norskar och finlandssvenskar. Av de sistnämnda funnos några familjer på platsen, vilka vistats en längre tid där och bodde i några enkla brädkojor i utkanten av staden, en plats som i dagligt tal vanligen kallades Indiantown.»

6  Häggbloms uppgifter.

7  History of Runeberg Lodge Nr 27 of Manistique, Mich. I Leading Star, april 1958. Denna historik, skriven av Charles Nelson i Manistique, ger vissa upplysningar om alla föreningar i Thompson och Manistique. Övriga i styrelsen var Alina Häggblom, John Lindström, Isaac Mickelsen, Mrs. Edla Carlson, John Häggblom, Andrew Carlson, Hanna Berglund och Victor Carlson.

8  Ibid. Andra namn i styrelsen: John Carlson, Abraham Sidbeck, Wilhelm Mattlin, John Mattson, Josef Johnson och Alfred Söderman.

9  Ibid.

10  Nord. 11.1.1940.

11  Ibid.  13.4.1939.

12  Skriftlig uppgift av John S. Back, välkänd landsman i Escanaba.

13  Ibid.                                                                                                                                                         

14  Nord. 26.9.1935.

15 Stenius. s. 56.

16  Ibid. s. 58-59.

17  Nord. 13.4.1939. Övriga i ledningen: Charles F. Franzén, John Bosk, A. J. Anderson, Gust Johnson, J. S. Anderson, John Ström, Gust. West, Oscar Johnson, Lydia Kivimäki, Anna Ström, Annie A. Ström och Hanna Mattson.

18  Ibid. 21.11. 1957.

19  Uppgifter av C. H. Beck i Escanaba.

20  FA 25.10.1934; jfr. Nord. 3.12.1953.

21  FA 24.3.1927.

22  Uppgifter av John S. Back.

23   Silfversten, Finlandssvenskarna, s. 278.

24  Uppgifter av John S. Back. 26 Hals. s. 103.

25a Ibid.

26  Nord. 1.4.1948.

27  Stenius. s. 40.

28  Ibid. s. 42. År 1907 hörde till styrelsen förutom ordföranden Henry Martinson, John Styris, John Carlson, Ida Ström, Edla Söderman, Isaac Jackson, Charles Holm, Charles Ström, mrs. Hanna Jackson och August Anderson.

29  Häls. s. 105.                                                                                                               

30   Nord. 8.12.1949.

31  Ibid. 16.5.1935.

32   50 Years of Christian Service, ss. 37—39; 60 Years of Christian Service, ss. 33 — 35.

33  Häls. s. 105.

34 FA 22.11.1934. 36 Nord. 28.9.1950.

36  Muntliga uppgifter till författaren i juli 1941.

37  Nord. 28.8.1940.

38  Uppgifterna i författarens samling.

39  Författaren startade och var lärare i high-skolan i Felch 1921 —1922, deltog i kyrkornas verksamhet och ledde den sista folkfesten 1921. Personlig kännedom om orten och landsmännen där ingår därför till någon del i denna berättelse. Fru Ida Blomquist (född Siilund på Sisbacka i Purmo) har ned­tecknat biografiska uppgifter om några personer och familjer; ävenså uppgifter om livet och för­hållandena bland landsmännen. Allt är i författarens samling. Utrymmet tillåter dock icke införandet här av dessa uppgifter in toto. Men historiken är delvis baserad på dem.

40  Häls. ss. 115, 117.

41  Skriftlig uppgift av John Blomquist; längre och mera detaljerad berättelse om J. B. och hans familj av Andrew Ostrand i FA 27.9.1934.

42  Källor för uppgifterna här om denna församling: Silfversten, Finlandssvenskarna, ss. 256—258; Minnesalbum 1895 —1921, Svenska Ev. Lutherska Metropolitan-församlingen; och »Sixtieth Year Memories» Zion Lutheran Church, Metropolitan, Mich., 1895 —1955.

43   Sten. ss. 50, 52 (bild s. 51).

44  Tryckta källor: 50 Years of Christian Stewardship (1951), ss. 24—25; 60 Years of Christian Stewardship (1961), ss. 35 — 36.

 

 

 

Senast uppdaterad 2007-04-06 13:55
 

 

RÖSTA PÅ MALLE
 
Besök Malle på

LOFFE I EGNA TANKAR
VID RUNEBERGS KÄLLA

 


 Ole Granholm
Utgivna böcker
 
BESÖK OSS PÅ FACEBOOK


Marika Forsander

Left - handers´
C l u b
Vänsterhänta

På denna sida (se meny)
finns nu  åtta listor med
kända / berömda och
okända/mindre berömda
(och några illa beryktade)
vänsterhänta personer.
Om du vill med på en lista,
meddela namn, hemort,
yrke till min hemsida
loffe@loffe.net
Finns du med,men inte vill
vara med, kontakta mig.

On this page (see menue)
is now eight lists of  well-
known/famous and un-
known / not so famous
(and some notorious)
left-handed persons.
If you want to be added
to a list, send name,
place of residence,
country and occupation
to my web-page
loffe@loffe.net
Always remember
L e f t   i s   R i g h t !


 
Top! Top!