Denna dikt skrevs av Erik Granvik
och den framfördes för första gången
på jätkädagen den 6 juli 1985.
Personer:
Berättaren: Östen Engström
Jätkän: Håkan Streng (sång - kursivt)

 
JÄTKÄNS SÅNG 

 1.

Med långa fjät träder han fram ur skymningen.
Först som en skugga.
Sedan allt tydligare.
Han är klädd i hemvävt, i yllehalsduk, fithatt, nysmorda
stövlar och läderhandskar.
Han bär på en stor ryggsäck.
I den finns yxa, barkkniv, sågbåge, strumpor och underkläder,
men också mat för en vecka.
Utanpå dinglar ett sågblad i en ring.

Det handlar om jätkän.
Ordet är från finskan och går inte att översätta, så vi tar
det åt oss som det är, och vi böjer det: jätkä, jätkän,
jätkor, jätkorna.
    — Mitt namn har ej förnämlig klang,
        och särskilt hög är ej min rang,
        men likväl är jag som person
        till gagn för hela vår nation.

2.

Kvartersmannen har låtit budet gå ut, och det gäller för
jätkän att vara på plats i tid.
Han är inte ensam.
De är många.
Man han får det han är ute efter — ett hyggligt skifte att
avverka i Storskogen.
Så han känner sig nöjd.
Nästan lycklig.

Han betraktar det nyinköpta sågbladet.
Han tänker att den blanka ringen symboliserar årets kretslopp:
höst-vinter-vår-sommar.
Just i den ordningen.
För honom börjar året med hösten.

Och nästa höst blir det igen att köpa ett nytt sågblad.

Nu gör han sågen i ordning.
Och i säker rytm sätter han den i rörelse.
— Förskott, förskott, förskott! sjunger sågen.
    — Erfaren är vår kvartersman.
        Naturligtvis begriper han,
        att jag behöver ha förskott
        på lönen. Det är jätkäns lott.

 3.

Med hundra marks förskott på fickan känner han sig städslad.
Och han gör sitt bästa.
Vant och uthålligt arbetar han...

Hösten går över i vinter och vinter i vår.
När han började, var Storskogen så hög och så tät, att han inte
ens såg solen, när han gick där.
Nu är den fälld och förvandlad till dyrbart virke.
Mest pappersved.
Men också stock och props.

När bonden ser, vad som hänt med hans skog, känner han vemod.
- Inte att undra över.
För det fanns också sådana som tog det mycket hårt.
    — När Sääksjärvbonden sålde skog
        och såg allt virke, firman tog,
        han grämdes där han gick sin rond,
        så att han miste sitt förstånd.

 4.

Det här erinrar han sig, där han i sällskap med de andra färdas uppför ån
och närmar sig Sääksjärv.
På vältplatserna är karlar i rörelse.
Någon ses gå med måttstocken mellan de långa travarna, och
där skymtar också förmannen försedd med penna och skrivblock.
Bönder som sålt leveransvirke, får sina likvider uträknade,
och märkhamrarnas kraftiga slag bekräftar att viktiga affärer är
avslutade.

Sedan är det brått att komma i gång med flottningen.
Folk från byarna samlas.
Alla vill de förtjäna pengar.
Och nu när dessa virkestravar med en gång måste ut i vattnet,
har de möjlighet att få göra det.
Men på inga villkor.
    — Glatt strömmar vattnet under bron.
        Byborna varit på auktion.
        Envar som lägsta bud där gav,
        nu vältrar ut en virkestrav.

5.

Ellas Alfred har hand om flottningen, och det är han som
säger, vad var och en har att göra.
Han vet att vårvattnet rinner med fart, och det är bara att
se till att virket följer med.
Det får inte fastna — inte stockas.

Därför måste karlarna vara i farten dag och natt.
kar man på sin plats.

Ibland är det kallt.
Och fast man sitter vid sin eld, kan det vara dystert.
    — Jag tänker för mig själv i kväld:
    — Sämst assit är en flöjtareld!
        Fast halva kroppen nästan bränns,
        den andra halvan iskall känns.

 6.

Alfred vet att han med förtroende kan ge specialuppdrag åt
sådana som Velisaari och Storede.
För de har erfarenheter.
Det kan gälla bakbommen, styrdammar eller någon bröt ovanför någon fors.
Besvärligast är Langforsn, Vistforsn och Furusforsn.

Väl framme vid Furusforsn, förekommer något som varje
nybörjare med intresse sett fram emot.
Vid det här laget borde man klara av det obligatoriska provet.
        — Inför en stor åskådarflock
        jag höll mig upprätt på en stock,
        som utför Furusforsn svann.
        Och flottartiteln så jag vann.

 7.

För somliga kunde det gå annorlunda.
Man kunde halka och förlora balansen och inför alla ögon
lida nederlag.
Fast så allvarligt behövde detta ändå inte tas, för det var väl till största
del bara en lek.
Och man hjälptes ju upp.... eller hur!
— Joo... men sii... inte riktigt alla hjälptes upp!
    — I forsen en och annan damp.
        Att komma upp det var en kamp.
        Den som sin kär´ng otrogen var
        fick utan hjälp i dyn stå kvar.

8.

Timskrivaren är den yngste i hela gänget, bara fjorton år.
Sitt uppdrag har han fått därför att han är släkt med pomo,
men också därför att han är klipsk och har en tydlig handstil.
Det här är meriter som också en gammal fortare respekterar,
men inte mer än att han vid lägligt tillfälle gärna skojar
med honom.
Men eftersom pojken är så klipsk som han är,
så låter han sig inte luras.
    — Timskrivarn för i sin tabell
        in arbetstimmar varje kväll.
        som vi per dygn gjort rätt för dem.
        — Storede uppger tjugufem!

9.

En annan ung man gick det illa för.
Han tillbringade lördagsnatten uppe i pigkammaren i stället
för att sova på stuggolvet som de andra,
och det skulle han inte ha gjort.
Ty följande natt var han i tur att vaka över propsarna och
se till att de flöt jämnt genom fåran utan att fastna.
Men bruset från forsen och den stigande morgonsolen blir
honom övermäktiga, och så händer det som bara inte får hända.
    — Ungjätkän somnar på sitt pass
        i morgonsolens heta gass.
        Han genast får sin slutlikvid,
        och han är stämplad för all tid.

10.

Genom det smala sundet drivs virket in i en lagom stor ringbom.
När den är fylld, dras den ihop.
En bemannad ponton fastgörs vid bommen.
Två raska karlar ror ut med ankaret.
De återvänder till pontonen och tar ekan på släp.

Kaffekokerskan Velisaaris Edla drar i väg med sin väldiga
kaffepanna och de övriga attiraljerna till  Peckasbron.
Där slår hon läger, och snart lyser hennes eld över vattnet,
Sjön är spegelblank.
Försommarkvällen vibrerar av dofter och röster.

— Åhej! ropar någon, och ekot svarar: — Åhej! Åhej!

 Den långsamma färden över Peckassjön har börjat.
    — I kretsgång på pontonen sin
        på sjön sex karlar varpar in.
        Från stranden höres flickans sång
        om hjärtats längtan dagen lång.

 11.

Det är bondens dotter som sjunger.
Hon är förälskad i den käcka gossen där ute på sjön.
Han är nykomling och för första gången med bland dem som
i år driver flottningen längs Terjärv å.
Hon gav akt på honom genast när han kom till orten och
övernattade i deras framstuga.
Sedan dess har de mötts i smyg flera gånger.
Och fast de talar olika språk, så har de ändå gjort det klart
för varandra, att de skall gifta sig.
Så snart som möjligt.

Det här känner byborna till redan.
Man vet också att flickans föräldrar och syskon har svårt att gå
med på någonting sådant.
— Hon är bondflicka!
— Han en jätkä!
— Hur skulle det kunna gå an!
— De är ju inte jämlika!
    — Jag i kostym och blanka skor
        till brudstan med bondflickan for.
        Vårt brudkort har vi alltjämt kvar.
        Det visar ett fullt jämlikt par.

 12.

Känt är att deras liv blev lyckligt.

Känt är också att det bland flottarna kunde finnas sådana
som inte gick ihop med ortsbefolkningen.
För att de söp och ställde till med bråk.
Men dock inte dess mer än att bilden av jätkälivet till
övervägande del är ganska ljus.

För en jätkä var det en självklarhet att arbeta.
Och arbeta kunde han.
Det var många olika saker att stå i med, innan allt virke
var nere vid Kuteruddn.

Där skedde sorteringen av virket.
Och varje firma skulle ha sitt.

Men ännu när sorteringen var genomförd,
återstod en viktig uppgift.
    — Sist sliter jag min unga kropp
        i hamnen med att lasta props.
        När skutan över havet far,
        stor fröjd jag i min stuga har.

13.

Jätkän kunde nu unna sig några veckors vila och
samvaro med familjen över midsommaren.
Men redan i hjortrontiden ses han ute på bondens mosse,
som han röjer och gräftar upp för 30 mark kapplandet.

Samtidigt ses ynglingar med stor iver dra upp sjunkare i
Petosjön, Tvärasjön och Rekijärvisjön.
De har fått en chans, som de inte kan försumma.
Snart kan de för egna medel köpa sig den första cykeln.

Men också fattighjornen har lov att dra upp sjunkare.
De behöver ved för vintern.

Så nog var det bra att det flottades...
— Och nog var det bra att jätkor fanns!
    — Ej bar mitt namn förnämlig klang,
        ej var den särskilt hög, min rang,
        men likväl var jag som person
        till gagn för hela vår nation!

Erik Granvik

Sommaren 1985