Smärtornas man

Skrivet av Tyko Hedlund

2007-09-04

SMÄRTORNAS MAN Mot korset och döden går smärtornas man, ren skuggorna falla så långa. Bland egendomsfolket han nåd icke fann, men högre blott höjer sig flamman,  som brann av hat och förakt hos de många. Han kom till sitt eget men blev dock försmådd, av kärlek han intet fick smaka. Han blev i sin avsikt av ingen förstådd, men sist av sin egen förtrogne förrådd den natt, då han ensam fick vaka. Han gick här så ensam i tårarnas land, så ensam bland fränder och vänner. Han stod där så ensam i stridernas brand, och  ensam han bar våra synders band och näpsten, som han blott känner. Hans heliga kärlek, som lågande brann och sökte de bortlupna fåren, knappt ännu ett gensvar av tacksamhet fann, ej ens i den närmaste krets, som han vann de smärtsamma vandringsåren. Vem känner de smärtor och tallösa kval, som Jesus fick utstå i världen, hans heliga sinne bland syndarnes tal, bland nödrop och tårar i sorgernas dal, själv främling vid fädernehärden? Vad blir det av smärtornas man väl i dag, skall någon betänka hans smärta? Skall han få vårt tack för de mödor och slag, som tåligt han utstod i syndares lag, då han bar vår synd på sitt hjärta? Tyko Hedlund

Senast uppdaterad ( 2007-09-04 )

 

< Föregående		Nästa >