www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Rödsö Skriv ut
Skrivet av Verner Laxström   
2008-06-15 09:53
Karleby
Areal 653, 1 kvkm, därav åker 4678 hektar (7,2%). Folkmängd 3511, därav svenskar 2743 (78,1 %). Byar Kallis, Kirilax, Korp­lax, Kaustar, Kvikant, Linnusperä, Närvilä, Palo, Rödsö, Storbv, Såka (1890), Vittsar, Åivu. *)

RÖDSÖ

av Verner Laxström

1. Geografisk överblick.

Om man i Gamlakarleby vid stora Uleåborgsvägens början viker av till vänster, kommer man in på en idyllisk byväg, som slingrar sig genom odlade bygder norrut mot kusten. Följer man densamma ungefär fyra kilometer, kommer man till en bro, vilken leder över Gamlakarleby älv. Sedan man passerat denna bro, är man framme i Rödsö by, den nordligaste av Karleby sockens fjorton byar.

Namnet, som tidigare skrevs Röttsö och i dagligt tal lyder Röse, anger, att byn ligger på en ö (egentligen två öar). Av holmar i älvens deltaland ha under tidens lopp, tack vare land- höjningen, byns marker vuxit fram. Namn på särskilda bydelar ge vid handen, att ännu så sent som vid tiden för den första bosättningen området var uppdelat i ett flertal mindre öar. I äldre urkunder träffas namnen Laxöre, Långöre, Littslö o.s.v. Ännu i dag är bosättningen fördelad på tvenne öar, nämligen huvudön och Långörn.

Gamlakarleby älvs utlopp har under den gångna tiden vandrat. Den ursprungliga utloppsarmen torde ha gått från landsvägsbron åt NW förbi Lids/e-gårdarna genom träsket, som nu ligger mitt i byn, ut till havet vid Haras-viken. Senare sökte sig huvudfåran längre norrut genom Lidsle- och Laxöre-fjärdarna, antingen förbi nuvarande Sund- och Bredskär-gårdarna eller ännu längre norrut genom Storlångöresundet ut till havet. Den sydligaste utloppsarmen gick ursprungligen i en vid båge åt sydväst och söder runt Vittsar by och mottog tillflöden från sumpmarker mellan sistnämnda och Kaustar by. Utloppet uträtades senare, och då genom en dammbyggnad utloppet genom Lidsle-fjärden avstängdes, blev den sydligaste armen huvudutlopp, och de övriga ha uppgrundats, så att de endast vid tiden för vårfloden genomflytas av större vattenmassor.

Under tidigare skiftesregleringar ha byns bönder tilldelats ängs- och skogsmarker även utom den egentliga hembyns gränser. Ängsmarkerna äro belägna inom Karleby socken, men fyllnadsskogarna befinna sig i Halso.

Bebyggelsen är koncentrerad till huvudöns mellersta och östra del runt träsket samt längs älv- och fjärdstränderna. Endast tvenne gårdar, Sund och Bredskär, äro belägna på den nordligare mindre ön. Runt omkring träsket höjer sig mar­ken till låga backar, vilka äro rätt stenbundna. På norra sidan om träsket är berggrunden framme och bildar det s.k. Västerberget. Även på några andra ställen i byn finnas låga berg. Såsom skidbackar användas av byns pojkar Lidsle- och Storsjöbergen. Längs älv- och fjärdstränderna samt i de här och där förekommande dalsänkningarna äro markerna rätt bördiga. Huvuddelen av byns område är dock småbackig och stenbunden. Överallt, där blott möjligheter funnits, ha genom idogt arbete åkertäppor upptagits. Otaliga stenrösen, vilka kanta vägarna och inhägna odlingarna, vittna om gångna släkt­leds arbetsprestationer. De västra, mot havet vettande delarna äro skogbevuxna. Mindre skogsmarker finnas även här och där mellan de skilda bydelarna och gårdsgrupperna. Utanför kusten finnas endast enstaka holmar, varför under västliga och nordvästliga stormar Bottenhavets vågor skölja  i  väldiga kaskader de klippiga och steniga stränderna.   — Folkmängden uppgår till 170 á 180 personer.

2. Hemmansnummer och gårdsgrupper.

Rödsö by omfattar följande hemmansnummer, vilka bilda skilda gårdsgrupper: 1. Härmas (Härmälä),  2. Kankos (Kankkonen), 3. Silakka, 4. Lidsle och Söderback, 5. Haras (Harald), 6.   Väster och 7. Bredskär (3 5/12 mantal).

Inom byns hank och stör finnas följande back- eller fiskar­stugor: vid Storlångöresundet: Hansas, bebott av familjerna Björnvik och Borg; mellan Laxåback och Härmas i skogen, omkring trehundra meter från vägen: Björnes, bebott av familjen Karl Vesterlund; på Härmasbacken: Lindboms, lotsen Haralds, Maj änders och Lisas; vid Väster: Gretas; mellan Haras och Kankos: änkan Silanders; vid Lidsle: Hagagubbens och Lena-Majas; vid Söderback: Karl Söderströms och längs åstranden från bron mot havet: handlanden Viklunds villa, Karl Hilles och Orres (Karl Silander, Karl Harald och Fredrik Kankkonen) samt längst mot sjön invid ån: Anton Silanders.

Gårdsgruppen N:o 1. I byns centrum, på den mest domi­nerande platsen ligga Härmasgårdarna. Det officiella namnet Härmälä användes ej i talspråket, utan Härmas är den van­liga formen. I äldre urkunder påträffas även namnformerna Hermans  och Hermelä.

Härmälä är uppdelat i fyra delar. Endast tvenne bilda självständiga lägenheter med åbyggnader på Härmasbacken. Den tredje är i sambruk med Bredskär och den fjärde, Laxå­back, är belägen vid fjärdsstranden en kilometer norrut från Härmas. De båda ståtliga bondstugorna på Härmas stå i längd­riktningen N—S på var sin sida om den rätt rymliga gårds­planen. Träd och planteringar saknas, emedan marken när­mast stugorna utgöres av en stenblandad grusås. Bondgårdarna benämnas i dagligt tal efter förnamnen på ägarna, då däremot backstugorna i regel benämnas efter ägarnas tillnamn. Härmas-gårdsgruppen bildas av bondgårdarna Alfreds och Mattas samt backstugorna Lindboms, Haralds,  Majanders och Lisas.

År 1775 skildes från Härmas Laxåbacka, som ligger vid fjärden med samma namn. I handlingar från den tiden benäm­nes stället Laxörebacka. Ursprungligen har stället varit ett fiskeläge, som legat ett par hundra meter åt öster från den nuvarande boplatsen vid fjärdstranden. När stället avskildes till självständigt hemman, uppfördes byggnaderna på den nuvarande platsen inid byvägen endast femtio meter från stranden. Gården har sina flesta åkrar, ängar och skogsmarker i ett block runt gården. Från gårdsplanen har man en vid­sträckt utsikt över den tidigare vattenrika fjärden. Mellan boningsstugan och vägen stå några åldriga rönnar och en björk med yvig krona. Den mot fjärdsstranden sluttande gröna gårdsplanen omges av boningsstugan och på västra sidan av en uthusrad, bestående av bod, kärrlider, stall och foderlada. De övriga ekonomibyggnaderna äro uppförda i vinkel med uthusraden invid vägen, som leder till Sund och Bredskär. Det ensliga läget och omgivningens drömmande stillhet göra på besökaren ett starkt intryck.

Gårdsgruppen N:o 2. Till denna grupp höra de fyra Kankos-gårdarna. De ligga två och två och omfatta området från ån i söder till träsket i norr på vardera sidan om vägen, som leder genom byn. Kalles och Jannes ligga på den södra sidan mot ån och Eiros och Mästares-Jannes på den norra sidan mot träsket. Då man från åbron vandrar längs den alléliknande vägen skymta mellan björkarnas yviga kronor ändgavlarna av de två förstnämnda gårdarnas mangårdsbyggnader, vilka jämte en lång ekonomibyggnad omge en stor mot söder öppen gårdsplan. Vägen går över gårdsplanen alldeles invid trappan till Kalles och genom en överbyggd port i den nämnda ekonomi­byggnaden. Ladugårdarna äro uppförda invid vägen strax efter det den passerat porten. Emedan vägen saknade diken och vattnet under regntiden från taken strömmade ned på vägen, betäcktes denna av en smutsblandad lervälling av det mest vidriga slag. Såsom kontrast häremot bildar den gröna idylliska gårdsplanen, de propra mangårdsbyggnaderna med planteringar vid de södra gavlarna och den betagande utsikten över odlade fält, den vackra björkallén och i bakgrunden åns glittrande böljor en tavla av stämningsmättad skönhet.

Eiros och Mästares-Jannes äro icke sammanbyggda såsom de förenämnda gårdarna utan ligga ett stycke från varandra. Mästares ligger på sluttningen nära träsket, på dess södra sida, och Eiros ett stycke högre upp på backen närmare de övriga förutbeskrivna gårdarna invid vägen, som leder österut till Söderback och Lidsle. Ekonomibyggnaderna äro pla­cerade ett stycke ifrån, så att de med planteringarna omgivna bostadsbyggnaderna ha ett soligt och fritt läge. Tidigare har byvägen gått förbi de båda gårdarna ned till träskstranden. Förbindelsen med Håras gick då åt väster längs träskstranden, och vägen till bosättningen på norra sidan av träsket har gått från Eiros österut till träskets östra strand, där den vid Donabacka förgrenat sig, varvid den östliga grenen varit förbindelse­led till Lidsle och den västliga rundat träsket och följt dess nordliga östrand till bosättningen norr om träsket. Den nu­varande huvudvägen genom byn går från de förstbeskrivna Kankos-gårdarna längs en tidigare ägoväg åt väster och ned till träskets mitt, där vägen leder över en dammbyggnad till norra stranden vid Väster-gårdarna.

Gårdsgruppen N:o 3. Silakka-gårdarna äro tre till antalet. Två av dem ligga öster om Harmas-backen. Deras ägor sträcka sig från byvägen i söder till Lidsle- och Laxåback- fjärdarna i norr. Den tredje eller Sundgården ligger på sydöstra stranden av Långöre. Ägorna befinna sig de flesta i ett block runt gården. Dessa gårdar ligga så pass långt från varandra, att man har svårt att föreställa sig orsaken till att de äro sammanförda till samma hemmansnummer. Men ser man på gårdarnas ägokarta, så finner man det naturligt, att de höra samman, ty deras ängar och skogsmarker ligga sida vid sida. Det är uppenbart, att de tre hemmanen ursprungligen varit ett, som senare skiftats i tre delar. Den ursprungliga stomlägenheten, som nu kallas Gammelgård, ligger på slätten öster om Härmas­backen, omkring tvåhundra meter från byvägen. Silakka-Nygård ligger invid byvägen på östra sluttningen av Härmas­backen. På vartdera stället finnes utom ekonomibyggnaderna och boningsstugorna en med de sistnämnda i vinkel byggd äldre stuga. Stall- och fähusbyggnaderna samt foderladan och vedlidret äro bvggda runt en bakgård, där korna samlas om sommarkvällarna, innan de omhändertagas för mjölkning.

På den rätt höga och branta strandsluttningen invid bron, som leder över från huvudön till Långöre, ligger Sundgården. Boningsstugan står med gaveln mot forsen, där särskilt vid islossningstiden vattnet från Laxåbackfjärden i skummande virv­lar störtar ned mot Gräsfjärden och förbi Bredskär till havet. På den kala backen, där inte ett träd finnes till skydd för sol och blåst, står med långsidan mot vägen och i vinkel med boningsstugan en vacker loftsbyggnad, numera den enda i byn. I denna byggnads nedre våning äro inrymda stall, foder­lada och bod samt i övre våningen tvenne kamrar. Ekonomi­byggnaderna ligga på andra sidan om vägen.

Gårdsgruppen N:o 4. Lidsle och Söderback omfatta byns östligaste del. De bilda ett hemmansnummer under det officiella namnet Lidsle. De egentliga Lidslegårdarna ligga på nordöstra sidan av ön vid Lidslefjärden. Av de fyra hemmans­delarna äro endast två självständiga lägenheter, nämligen Hermans och Lill-Jannes, då däremot de båda andra äro i sambruk med Söderbackgårdarna. Den odlade marken ligger runt gårdarna. Nedanför på fjärdstranden och på den s.k. Lidsle-skatan finnas bördiga ängsmarker. Byggnaderna äro uppförda runt en mot N öppen fyrkantig gårdsplan. Omkring femhundra meter från gårdarna åt W höjer sig marken, och berggrunden träder fram, bildande det s.k. Lidsleberget. Berget är en utomordentligt bra skidbacke. Att från dess högsta knös taga sats och stående styra skidorna mellan träd och genom busksnår ned till slätten var ett karlaprov.

Söderbackgårdarna, två till antalet, omfatta den sydöstliga delen av Littslö. De ha ett härligt läge på älvstranden med vidsträckta bördiga åkrar och odlade ängsmarker. Mangårds- ­byggnaderna äro placerade mitt emot varandra och omsluta jämte den långa ekonomibyggnaden den rymliga mot söder öppna fyrkantiga gårdsplanen. Omkring en kilometer från de båda huvudlägenheterna mot öster har vid åstranden avskilts en parcell. Där har en bror till husbonden på den ena av Söderbackgårdarna slagit ned sina bopålar.

Gårdsgruppen N:o 5. Harasgårdarna ligga SW om träsket vid den lilla bäck, som från träsket rinner åt W ut till åmynningen. De tre gårdarna äro placerade i följd längs stranden av den nämnda bäcken. De två första, Sovelius och Thylins, med långsidorna och Anders'  med gaveln mot bäcken. På området mellan bäcken och byggnaderna äro planterade träd och buskar, så att gårdarna under somrarna äro inbäddade i en yppig grönska. Uthusen stå i en lång rad på andra sidan om vägen, så att en formlig bygata bildas. Den ursprungliga bosättningen har varit ett stycke högre uppe på en backe, där man i en åker påträffat tydliga rester av grundstenarna till byggnader. Harasbäcken är en rest av den förbindelseled, som tidigare förenade träsket i byns mitt med Harasvikcn.

Gårdsguppen N:o 6. Västergårdarna  omfatta  områden   på norra träskstranden  söderom  Härmasbacken. Den egentliga Västergården befinner sig invid den över träsket ledande byvägen på östra sluttningen av Västerberget.   Ny-Väster ligger en halv kilometer åt öster vid  den från  Donabacka till  norra delen av byn ledande gamla vägen.   Före och i seklets början funnos vid väster tvenne bebyggare, som delade jorden och bonings­stugan jämt sig emellan.  Smeden Matts Väster bodde i den norra ändan och brodern Karl Väster i den södra. Uthusen lågo vid byvägen. På andra sidan om vägen var smedjan upp­förd.   Där trivdes Matts Väs­ter bäst. Han var minst bonde, mest smed och konstruktör, och till husbehov var han mjölnare.   Det var en fröjd att se gubben vid ässjan, städet eller filbänken. Sotig och svart som den värsta morian var han, men flink, ivrig och pratsam. För det mesta småpratade han med sig själv och med det, han hade för händerna. På ber­gets högsta krön stod den i form av ett runt torn tim­rade väderkvarnen.

Västerbacken utgjorde sam­lingsplatsen för byns pojkar. Utom att platsen var geogra­fiskt centrum, var det mycket annat, som lockade ungdomen att samlas där. Berget var vintertid en ypperlig skidbacke för det yngre släktet. På isen nedanför på träsket provades de av smeden gjorda skridskorna. Där samlades på isen gräs, vass och ris till väldiga kokko­brasor om lördags- och söndagskvällarna. Men det bästa av allt: var det för kallt att leka och stoja utomhus, fick man alltid samlas inne hos de båda familjerna på Väster, än hos den ena och än hos den andra. Det lektes pantlekar, sånglekar och ringlekar. Det berättades sagor, spännande historier, och var lyckan en riktigt huld, kunde man få höra smeden eller hans skrockfulla gumma berätta historier, som kommo en att rysa av skräck, och som gåvo ens vildaste fantasi näring. Lika mycket fingo barnen husera även hos Karl Väster. Han var dock en fullkomlig kontrast till sin bror, fåordig, stillsam och ytterst tillbakadragen. Hans hustru Kalles Bigg kompletterade dock sin man på det mest förtjusande sätt. De gamla på Väster­backen, »Smedä» och »Nennå» samt Kalle och Bigg bildade en fyrväppling, som av barnen sökes, men sällan hittas i vår Herres hage.

Ny-Väster var i sambruk med ett av hemmanen på Kankos. Platsen var därför obebodd. Ingen bostadsbyggnad fanns där, endast några uthus samt märken efter de nedrivna och bort­förda byggnaderna.

Gårdsgruppen N:o 7. På norra stranden av den vik, vari det förbi Sund genom Gräsfjärden ledande strömdraget utfaller i havet, ligga Bredskärgårdarna. Enligt traditionen skulle de första inbyggarna kommit från Bredskär på svenska sidan och som fiskare slagit sig ned på stället och givit det namnet Bred­skär efter hemorten. Senare skall en man vid namn Möller inflyttat, och efter honom kallas stället allmänt Möllers. Namnet Bredskär användes numera endast för att beteckna hemmansnumret. Möllers är Rödsö bys mest natursköna ställe. Då man en vacker sommardag närmar sig gårdarna längs den alléliknande vägen och ser de glittrande böljorna genom lövskogen till vänster och den höga mörka barrskogen resa sig som en fond i bakgrunden, omramande de stilrena och färggranna stugorna, fängslas man som inför ett konstverk. Vägen leder direkt in på den mot öster öppna, fyrkantiga gårds­planen. Till strandbodarna leder en vacker väg, på vars båda sidor äro planterade rönnar. De åldriga båthusen och fiske­bodarna vittna om att inbyggarna på stället under en gången tid icke endast litat till jordens utan även till havets gåvor. Står man på gårdsplanen och lyssnar uppmärksamt, hör man bruset av vågorna, som slå mot stränderna.

Villaområdet vid ån. Inom byns område har tidigare funnits ett flertal soldattorp. När indelningsverket upphörde, förföllo de flesta. Endast ortnamnen vittna ännu om deras före­komst. Ett dylikt torp, som låg mellan åbron och Orres, kom att ge upphov till en senare bosättning. Tre hemmansnummer, Härmas, Kankos och Lidsle, ålades att gemensamt upplåta en torplägenhet åt militärens sämskmakare. Från Kankos hemman utbröts då ett område vid ån på den förenämnda idylliska platsen. Marken var fruktbar, och sämskmakaren hade förmåga att skapa trivsamhet omkring sin koja. När platsen icke mera behövdes för sämskmakarens räkning, ut­arrenderades den åt en köpman i staden. Denne lät på platsen uppföra en för den tiden praktfull sommarvilla. Han lät anlägga en stor köksträdgård med bärbuskar, äppel- och körsbärsträd. Området mellan villan och byvägen längs ån arrenderades även och förvandlades till en vacker park med alléer och sandade gångar i olika riktningar. Villan, trädgården och parken voro en enastående sevärdhet, byns stolthet. Under vackra som­markvällar lustvandrade byns ungdom till villaområdet. Prakten och skönheten i förening med en härlig natur grepo alla. Stojet och glammet tystnade, en stilla andakt lade sig över de ungas sinnen. Styrkt och på ett underbart sätt berikad vandrade envar under tystnad till sitt hem.

Jag kommer ännu så väl i håg den dagen, då all denna härlighet skövlades. Arrendetiden hade gått ut. Villan revs. Trädgården fick förfalla. Parkområdet såldes. De ståtliga träden höggos brutalt ned. — Tiden har dock kastat en för­sonande slöja över naturtragedien på villaområdet i Rödsö. På det förra parkområdet vaja nu skördar av vete, råg, korn, klöver och timotej. Själva villaområdet har inlösts till skoltomt, och icke långt från den plats, där villabyggnaden stod, reser sig nu byns ståtliga folkskola. Den indelta soldaten, sämskmakaren och villaägarens trädgårdsmästare ha efterträtts av skolmästaren och hans biträde, småskollärarinnan.

3. Den äldre byggnadsstilen i Rödsö.

Till varje gård hörde följande byggnader: boningsstugan, en uthusrad, innehållande stall, foderlada, kärrlider med upp­gång till vindsrum (den äldre typen av en loftsbyggnad), samt matbod, fähus, fårhus, svinstia, vedlider, spannmålsbod och bastu.

Boningsstugan är en stilren byggnad i en våning. Den är i regel uppförd under aderton- hundratalets förra hälft. Från en öppen trappa kommer man in i en mörk farstu. Därifrån leder en dörr till dagligstugan och en annan till framstugan eller storstugan, som den ibland kallas. Innanför dagligstugan finnas två ändkamrar och en kammare mellan de båda stugorna och farstun. Dagligstugans tak, som vanligen är brutet, uppbäres av tvenne i takets längdriktning gående runda åsar av ansenliga dimensioner. Hos en annan rätt ofta förekommande mindre typ har framstugan ersatts av en farstukammare och en förstorad kammare i jämnbredd med farstun och farstukammaren.

4. Näringsliv.

Jordbruk, boskapsskötsel och fiske äro huvudnäringarna i byn. De flesta jordbrukare äro självförsörjande med avseende då brödsäd och potatis. Mjölkhanteringen har givit goda resultat. Redan innan separatorer kommo till  användning,  hade byalaget tillsammans med grannbyn ett mejeri, där mjölken avkyldes, fick stå ett dygn och handskummades. Senare fick byn sitt andelsmejeri med handdriven separator. Sedan Gamlakarleby andelsmejeri med modern utrustning trätt i funktion, ha bönderna i Rödsö varit trogna delägare. Fisket har bedrivits främst av ett antal yrkesfiskare. Men ett flertal bönder har även vid sidan av jordbruket sysslat med fiske. Sik och ström­ming samt höst och vår olika slag av fjällfisk ha fångats och försålts på torget i staden. Sik- och strömmingsfiske fordra dyrbara redskap, goda båtar samt yrkes vana. Tidigare fiskades strömming med skotar ute på grynnorna i Bottenhavet. Det var en verklig upplevelse, som man aldrig glömmer, att efter det skötarna lagts ut, i den förankrade öppna skötbåten ligga och gunga för dyningarna en sommarljus juninatt. Men en mörk höstnatt kunde bjuda på intryck av annat sia». Det kunde hända, att, medan manskapet sov i båten, en rykande storm uppstod. Då gällde det att rädda, vad räddas kunde av redskap och fångst och sedan med revade segel länsa undan de rytande vågorna. Otaliga gånger förlorades dyrbara fisk­redskap, men man fick vara glad, om man räddade livhanken. Så lyckligt gick det dock ej alltid. En ovädersnatt överraska­des skötfiskarna på Nykredenset. Den åldrige bonden Erik Härmälä och hans båtsmän återvände ej från den skötutläggningen.

5. Mannen, som fick medalj av kejsaren.

På stugväggen hos Eiros hänger ett ståtligt porträtt av bonden Matts Gustafsson Kankkonen. Han är avporträtterad i helfigur och i full mundering med två gevär. Vid första anblicken tror man, att bilden föreställer en skyddskårist från 1918. På bröstet bär han tvenne medaljer. Det ena geväret har han på axeln och det andra för fot. På tavlan är anbragt ett tryckt meddelande, som ger närmare besked. »Bonden Matts Kankkonen: för ådagalaqd tapperhet vid försvaret av staden Gamla-Karleby mot enqelsmännens anfall den 17 juni 1854, i nåder hugnad med silvermedalj med påskrift: 'för tapperhet´ att bäras vid S :t Georgsordens band.»

Matts Kankkonen föddes 1814 på Eiros hemman i Rödsö. Från tidigaste ungdom var han livligt intresserad av fiske och jakt. Han utbildade sig till en säker skytt. Under det s.k. Krimkriget deltog han med utmärkelse i avvärjandet av ett engelskt landstigningsförsök vid Gamlakarleby och kallades till Petersburg, där han i audiens hos tsaren mottog medalj för visad tapperhet och skjutskicklighet.

Matts Kankkonen hade en ovanlig berättartalang. Byns pojkar samlades ofta i hans kammare på Eiros för att höra honom berätta om striden vid Halkokari, besöket hos kejsaren, vargjakten på Korplaxmossen, storgäddan m.m., m.m. En frodig fantasi och en realism i framställningen, förenade hos den verklige pojkvännen-berättaren, gjorde sagoaftnarna hos Eiros' farfar till högtidsstunder, till minnen för livet för den, som fick vara med.

6. Andligt liv.

Vid sekelskiftet vistades från nästan varje gård ett antal personer i Amerika. Man har beräknat emigranternas antal till omkring en tredjedel av byns befolkning.

Byn hade icke egen folkskola. Men läs- och skrivkunnig­heten var allmän, ty den äldre gene- rationen hade åtnjutit undervisning i den ambulatoriska byskolan av bland andra Pikku-Mattis-Mari, Hilli och Hanna Sundbäck. Många besökte även socknens första folkskola på Ventus, där de åtnjöto den skicklige skolmästaren Gustaf Anderssons undervis­ning. Senare överfördes Rödsö till Vittsar folkskoldistrikt, och då blev skolgången allmän. Av mina jämnåriga fanns det knappt någon, som icke åtnjöt Matts Remells undervisning. Hans lektioner i matematik, geometri, naturlära och sång skulle försvara sig i dag som är i vilken modern arbetsskola som helst. År 1903 avskildes Rödsö till ett självständigt skoldistrikt med egen folkskola.

Ungdomarna voro alla medlemmar i Gamlakarleby ung­domsförening. Rödsö nykterhets- förening med egen sångkör har samlat talrika medlemmar. Den sedliga nivån har städse stått högt. Barn utom äktenskapet ha icke fötts i byn, läns­man och polis ha icke haft orsak att besöka hemmen i Rödsö.

Religiösa sammankomster ha vanligen varit välbesökta. Under sön- och helgdagar var det regel, att ett antal familje­medlemmar från varje gård besökte kyrkan. Färden till och från kyrkan företogs med häst. Sommartid satt man bekvämt i den gungande linjalkärran och om vintern väl ombonad i den s.k. kyrksläden. Stämningen och friden i hemmen under lördagskvällar och söndagsförmiddagar ha lämnat ett oför­gätligt intryck.

På söndagskvällarna samlades ungdomen till lek och dans i gårdar, där fram- eller storstugan upplåts för ändamålet. Vid dessa tillfällen var ordningen städse mönstergill. Sport­övningar, bestående vintertid i skridskoåkning och skidning och om vårarna i bollslagning, förekommo allmänt.

Fyra decennier ha ej förmått utplåna minnet av en lycklig barndoms- och ungdomstid, genomlevd i Rödsö by. Minnena från det enkla, goda bondehemmet, där arbetsamhet och ansvars­känsla voro uppfostrans hörnstenar, ha varit en god barlast under livets seglats.

*) Åkerarealen här som i fortsättningen 1941 eller 1942 års; tolk­mängden 1940 års och årtalet inom parentes, det sista arbetsåret på storskifteskomplettering och -reglering eller nyskifte enligt förteckning på Lantmäteristyrelsen.

Senast uppdaterad 2008-06-15 21:27
 
 LOFFE I EGNA TANKAR
VID RUNEBERGS KÄLLA
 
 LOFFE I ANDRA TANKAR
- ELLER TANKLÖS?
 
 Ole Granholm
Utgivna böcker
 
 
 
BESÖK OSS PÅ FACEBOOK
 
 
Left - handers´
C l u b
Vänsterhänta

På denna sida (se meny)
finns nu  åtta listor med
kända / berömda och
okända/mindre berömda
(och några illa beryktade)
vänsterhänta personer.
Om du vill med på en lista,
meddela namn, hemort,
yrke till min hemsida
loffe@loffe.net
Finns du med,men inte vill
vara med, kontakta mig.

On this page (see menue)
is now eight lists of  well-
known/famous and un-
known / not so famous
(and some notorious)
left-handed persons.
If you want to be added
to a list, send name,
place of residence,
country and occupation
to my web-page
loffe@loffe.net
Always remember
L e f t   i s   R i g h t !


 
Top! Top!