JAG MINNS DIG ÄN, MIN BARNDOMSBYGD

Jag minns dig än, fast skild från dig jag går,
du ofta för mitt inre öga står.
Jag ser hur kyrkan reser sig på kullen,
där gångna släkten vila uti mullen.
Där sova far och mor och syskon kära
och vänner, som i livet stått mig nära,
de vila där.

Jag tänker ofta på mitt barndomshem,
där dagen först jag såg och mötte dem,
som mig så huldrikt i min barndom vårdat.
Jag minns dem alla, främst bland dem min moder,
som torkat bort så många tårefloder
från barnets kind.

Jag minns min barndomstid, som lätt försvann
bland vänner och  kamrater, som jag fann
i varje stuga ibland hembyns gårdar.
Jag tänker än med glädje på de dagar,
då såsom barn jag sprang i skog och hagar
vid skällors klang.

Jag minns nog stugan, den står ännu kvar,
som i min barndom hembyns skola var,
där abc och Gud som haver, lärdes.
Och ”Mommos Maj”, min första lärarinna,
jag kan ej glömma denna ädla kvinna,
hur god hon var.

Jag hör ännu en rännils sorl ibland,
där vi om sommarn lekte på dess strand
i röken mellan grytorna vid byken.
Och myntorna, som kändes ljuvligt dofta,
vi plockade och förde hem så ofta,
att dofta där.

Och ”Grönlandshagen”, kär i minnets värld,
där lekte vi så mången bröllopsfärd
och byggde kojor utav lövträdsgrenar.
Nu har den platsen vigts för andra kojor,
och glädjen upphört och belagts med bojor
i dödens stad.

Jag minns var, backe, varje väg och stig
och varje bäck och ån, som slingrar sig
i ring kring hembyns åkrar, fält och hagar.
Och Heimsjön där, min hembys vän öga,
den blickar än som förr mot himlen höga
med azurglans.

Jag kan ej tälja barndomsminnens tal,
men har, bland tusen, gjort ett flyktigt val
av några få ifrån min barndomstider.
De vaka alla i mitt hjärtas gömma
och aldrig kan min hembygd jag förglömma,
var än jag går.

 
T. H-d.

 ( Öb 19.09.1933, troligen Tyko Hedlund)