FRIGÖRELSE

Elof Granholm

 I. Istid

De stod vid älvens frusna rand

där isen än band strand vid strand.

En nordlig vind blev enda svar

och lika kallt vart hjärta var.

En gammal vänskap frusit till

när båda ej fått som dom vill.

Snart avstånd blev som öst från väst

och ingen blev den andres gäst.

De vände hem envar till sitt

och överskred ej älvens mitt.

De såg ej ens varandras rygg,

i eget högmod var man trygg.

II. Isgång

De går längs älven varje vår,

fast våris öppnar gamla sår.

Men där nu porlar vatten fritt

och sköljer bort det agg de spritt.

Han ser hon står på motsatt strand

hon gör en hälsning med sin hand.

Han är ej viss, men ger ett svar

och båda inser – allt finns kvar.

Och liksom flödet gör allt rent

så gör ”förlåt” – för illa ment.

det skapar nytt, ger framtidstro.

- De skyndar snabbt till närmsta bro.