Den gamla byn

Skrivet av Joel Rundt

2008-12-08

Den gamla byn Av Joel Rundt Jag ser den gamla byn vid ån, där under soligt sus av hundraårig rönn och hägg, som skugga gavelröst och vägg, i helg och söcken jordens son bor tryggt i eget hus. Hur lugn är denna slutna grupp av hus av åldrigt trä, som skimra mörknade och grå, hur rotade och fast de stå som vuxna under åren upp i höga vårdträns lä. Jag ser den trygga bonden gå med sävligt säkra steg längs åkervägens gröna vall och sedd mot ängens mjuka svall en fast gestalt i ljuset stå bland säden på sin teg. Du gamla by, du gröna fält, det blommar säng kring er, en sång med markens gröda släkt, som väver toner i sin dräkt så oförmedlat, klart och grellt, som ängens blomlid ler. Du bruna, nötta byfiol, när stråken rör din sträng, i halvtförgäten melodi får liv den skära poesi, som glimmar under sommarsol på bondens gröna äng. Du får ej dö, du bygdens lek, du sång från fält och by. För mycket fornt har ren förötts du måste leva, där du fötts och ljuda åter varm och vek och klinga klar och ny. Må bygdens visa ej förgå med festens rika brus och leva blott i högtidssal! Vänd åter ut till björk och al och ljud i gammal by och slå i blom vid bondens hus! Dikt skriven till Svenska Folkskolans Vänners 6.  allmänna sång- och musik- fest i Helsingfors midsommaren 192o

 

< Föregående		Nästa >