Till fosterbygden

Skrivet av Jacob Tegengren

2009-01-12

Till fosterbygden O fosterbygd, låt än en gång mitt hjärta bikta vad det funnit bäst, låt mig i sång få tacka dig och säga vad jag älskat mest sen ljusa barndomsår: ditt folk, din jord! Du skänkte hjärtats skygga toner ord. Här blev med starka band jag fäst vid nutid, forntid — drömde väl också om framtid, ljus och klar som sommarhimlens blå. Här har jag vuxit, prövat livet, gott i ve och väl; här mognade, som säden mognar på din slätt, min själ. Din luft jag andats, sommarmild och vinterkärv. Mitt liv blev ditt och blir det ock till båren. Tack för de starka, heta ungdomsåren, med dröm som skimrade och hopp som log, tack för besvikelserna och för såren, som verkligheten bjöd och livet slog! Jag fyllt en dagkarls ringa värv. Min arbetsdag — en blygsam skänk — du tog; oändligt mycket mer du mig i gengäld gav, mitt hjärtas bygd, du stolta slätt vid solblått Bottenhav. Här blir mig döden icke svår; Allt är mig här så välbekant och viskar kända, kära ord: Min barndoms, mina fäders bygd, dess folk, dess jord Och ett med dem Jag trygg till vila under torvan går Och finner hem. Jacob Tegengren

 

< Föregående		Nästa >