VÅRT SVENSKA SVAR

(Till dem som hoppas på vår undergång)

Så har du oss äntligen sagt vad du vill,
du landsman med sinnet i svallning:
vårt obota brott är att än finnas till
och att icke vi dö på befallning.
När samman vi smakade österns dolk,
då blödde vi båda med ära,
men se sig förrådd av sitt eget folk,
det ödet är bittrare bära.

Där brinna två lågor i Finlands gård.
Och stryper du ena ljuset,
hur mycket du ägnar det andra din vård,
var säker: det mörknar i huset.
Där växer ett vårdträd på tvillingrot,
och kapar du ett av dess fästen,
för sent är vid stormfallet träd göra bot,
och masken och rötan tar resten.

Den blomning, som mognat ur knoppens tvång,
har kanske du ensam den skapat?
Skall Nemesis tvingas att dikta en sång
med dystrare slut på det drapat?
Ju mer det blir grovt i vårt land och vrångt,
dess finare mala Guds kvarnar.
Så tumla ditt högmod ej alltför långt!
Jag hotar icke. Jag varnar.

Riv icke ifrån oss det land som är vårt!
Då springer det blodskuld i jorden.
Kränk icke den rätt, som vi murat så hårt!
Då rasar ett fäste i Norden.
Var såg du ett splittrat folk som bestod,
när gränsmolnen tändas och dundra?
En dag skall du ropa i armod och blod
på broder, som nu du vill plundra! 

JARL HEMMER

(Dikten uppläst vid Svenska dagen i Vasa den 6 nov. 1934
efter ett tal av friherre Ernst von Born)