Esse - den gamla byn

Skrivet av Hj. Krokfors

2010-06-13

Areal 232 kvkm, därav åker 3540 hektar (15,3%). Folkmängd 2230, därav svenskar 2160 (96,9 %). Byar Bäckby, Nederlappfors (1913), Ytteresse (1911), Överesse (1911), Över­lappfors  (1913) ESSE - DEN GAMLA BYN av Hj.Krokfors När något särskilt arbete låg på, såsom bakning, bränn­vinsbränning eller brygd, skulle en husmor i den gamla goda tiden redan i grå svinotta vara uppstigen. Rätta tiden att lämna framkammare eller förlåtanssäng var klockan fem. Eld gjordes upp i spis och värmhus. Det var inte långt efter tände: en stor hög av spånor låg vanligen från föregående kvälls arbete kvar på stuggolvet. Snart flög gnistkvastarna ut i den mörka natten, den famnslånga veden sprakade och eldsken glimmade fram ur fönster och glugg. Vid stejset krökte brunnsvängeln rvgg, bugade sig djupt och reste sig upp; rännan spydde och den stora grytan därinne fylldes. Det kokande vattnet vidare­befordrades i en annan ränna till fähuset, där höet döjdades, och korna stod som i en doft av nyslaget gräs. Rök virvlade, ånga steg upp ur ränna och dörröppning. Det var sjudande liv  långt före  hanegäll  och soluppgång. Brännvinet brändes i stejset. Men elden under koppar­pannan brann dämpad och saktlig. Annars kunde den med deg fastkletade huven lyftas av trycket eller bottnen brännas vid. "Stejs", Tarvonen, Nederlappfors. Foto: Hj.Krokfors 1943. För fäderna var det  en särdeles  tid, när elden  strax före jul tändes under pannorna. Det lyste lite varstans i stejsen. Gummorna gick med sticksöm och avsmakade resultatet. Det länder de gamla till heders, att det aldrig blev mer för­tärt än att tunghäftan förtogs och talet blev rappare. Pojkarna drack sekunan. De var inte så väl sedda som de anständiga kvinnorna,  vilkas besök var så att säga officiellt. Den omsorg, med vilken kuttingarna förfärdigades, vittnar emellertid om att gubbarna nog förstod att värdera kvintes­sensen av husbehovsbränningen. I den gamla byn kan man beskåda kuttingar så fint svepta, att de mera liknar guldsmedsarbeten än snickarens. I den gamla byn fick dagarna sin prägel av en mångsidig verksamhet. Förutom körslor och hygge tog tillverkningen av tunnor sin rundliga tid. De, som gjorde tjärtunnor till avsalu, arbetade vanligen inomhus. Men för det mesta gjordes tunnorna i rian. Där staplades stavarna upp till torkning på pass­stängerna, där bolmade rök, och i sinom tid kom där de mångfaldiga redskap till användning, som vi nu med förvåning beskåda i museerna.    Där stod gubbarna och .spände knän och rvggslut i de ännu bottenlösa tunnornas stavar och brukade tunnyxa, krokhyvel, oxhyvel och tunnstråk. Där var den väldiga stråkhyveln. Där fick man se radien till en botten prövas ut med den vidlyftiga tunnpassaren och de fjorton hundradedelarna beaktas (cirkelns omkrets = radien x 2 x 3 ,14), så att det sjätte passarsteget i stråkets botten översköt utgångs­punkten   med   bredden   av  ett sädeskorn. "Kolahus", Endtbacka, Överlappfors Det var en härlig tid, när tjäran brändes. Alla skogar fulla av gökrop, och näverlurarnas långdragna toner, alla mader av spovars flöjtblåsarlycka. Fader Forsbacka i Nederlappfors, som brände dal vid »Häravattne», lät sin fjortonåriga son Anders vakta och gick till Hörningen efter fiskmål. Hustrun kom dit, rensade aborren och kokade den vid dalen. Det minns Anders till sin levnads slut. Med  en   känsla  av  att något oersättligt  i  grannsämja   och byagemenskap gått förlorat tänker ännu mången tillbaka på gemensamhetsarbetena. Uppfriskande var det att i flock och farnöte med träflaskor och matsäckar bege sig ut till hopskogen på lövtäkt eller till lagängen på höbärgning. Vid sådana arbeten blev det enom och varjom uppenbart, vad hurtighet huva, vad uthållighet hatt kunde visa prov på. Såsom det står i den  vackra visan : »Här har du slipsten och här din bytta och mat i väskan till ängen ut, nu blir det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.» Där var den kavaljer, som slog de bredaste och jämnaste slagen, där var den drottning, som hade sitt goda leende kvar, när den hårda arbetsdagen äntligen lyktades. Nu koras kvinna på annat sätt och karl i andra slags lekar, där viljekraft och duglighet ej får fälla utslag. Är det kanske därför som så många hjonelag stiftas i blindo och bryter sam­man,  när prövningarna kommer på? Strand med ria och bod. Foto: Hj.Krokfors 1943. Kanske vill vi inte byta med de gamle. Men nog var de beundransvärda i sin händighet och sin uthållighet. Utan att försjunka i romantiska drömmar om deras tidevarv kan man tryggt säga, att det rymde mycken friskhet, som gått förlorad med   den tilltagande industrialiseringen. Ur "Den Österbottniska byn" - 1947 (Redigerat Elof Granholm 13.06.2010)

Senast uppdaterad ( 2010-06-19 )

 

< Föregående		Nästa >