ANDERS JOHAN NYGREN OCH HANS BYRALLOR

År 1889 utkom på Verner Söderströms förlag i Borgå första häftet av Anders Johan Nygrens »Byyrallor». Därmed framträder Nygren såsom den första betydande företrädaren för en ny litteraturgren inom Finlands svenska litteratur, nämligen folklivsskildringen på bygdemål. Under 1890-talet och det nya seklets första år utkommo ytterligare flera nya samlingar av dessa österbottniska byhistorier och livsbilder. De tillvunno sig både i stad och på land stor popularitet. Som litte­rära alster ställdes de redan av samtida kritiker på jämnhöjd med det bästa av vårt västra grannlands rikhaltiga landsmålsdiktning.

Vi göra oss den frågan: huru var det möjligt för en fattig skomakarson från Vassor att göra en så stor insats? Det närmast följande är ett försök att besvara denna fråga. Till först ägnas uppmärksamhet åt de väckelser Nygren mottog till att börja skildra folklivet på bygdemål. Vidare berättas om hans förutsättnin­gar för en sådan litterär verksamhet. Sedan följer en närmare redogörelse för, huru Nygrens byrallor mottogos av allmänheten. Och till sist framvisas rallornas litterära och kulturhistoriska värde.

* * *

Folkskolåren 1879—1884 blevo för Anders Johan Nygren en väckelsetid i intellektuellt avseende. Un­der dessa år fick han bl. a. ett livligt intresse för tid­ningsläsning. Vassorboma prenumererade den tiden på Wasa Tidning och Nykarleby-tidningen Norra Posten. Gossen Nygren läste dem båda, och det var just till dessa två tidningar han själv år 1884 skrev sina första meddelanden från hembyn.

Med särskilt intresse läste han de landsortsnotiser, som voro författade av I. E. Vik, Anders Svedberg och J. Hagman. I synnerhet Viks och Hagmans lit­terära alster blevo av betydelse för hans utveckling. De gåvo honom impulser och förebilder för hans egen litterära verksamhet.

Isak Erik Vik var född i Nygrens hemby, Vassor i Kvevlax, år 1850 och var son till en bonde, tillhörande den ryktbara bondesläkten Vik, till vilken också Nygren hörde. Han var en av vårt lands första svenska folkskollärare; från 1871 till sin död 1888 tjänst­gjorde han med framgång som lärare i Kyrkslätt. Vik var av naturen rikt begåvad och hade genom självstu­dium förvärvat omfattande kunskaper, i synnerhet i religiösa och historiska ämnen. Redan vid unga år blev han medarbetare i tidningarna.

Bland hans litterära alster bör ihågkommas först och främst den lilla skriften »Greta och Hanna», en berättelse om två vassorflickor i Sverige. Det var nämligen just denna skrift, som Anders Johan Nygren år 1878, vid blott 9 års ålder, gick omkring och sålde i byarna i Kvevlax. Den var troligen också en av de första böc­ker Nygren läste. I. E. Vik har även skrivit andra be­rättelser med ämnen från sin hemsocken. Är 1885 ingick under strecket i Wasa Tidning fyra av honom gjorda »pennteckningar», nämligen »En spökhistoria», en berättelse från Kvevlax kyrkoby, och livsbilderna »Hämnd», »Folkets dom» och »Under ruset», med mo­tiv från Vassor. Och i samma tidning för 1886 publi­cerade han en välskriven dikt »Kom ut!» och en penn­teckning om »Pjalder Maja», Rabbas Anders flicka.

Det är ganska naturligt, att dessa berättelser och skildringar med motiv från den egna hembygden hos gossen Nygren skulle väcka ett stort intresse, ja en lust att få börja gå i Viks fotspår. Redan under folkskol­tiden märker man hos honom böjelser i denna riktning. Han började nämligen syssla med uppsatsskrivning så ivrigt, att han försummade andra läroämnen.

Johan Hagman företer i sin utvecklingsgång stora likheter med I. E. Vik. Han var född i Munsala 1852 i ett enkelt gudfruktigt bondehem, och han för­skaffade sig, också han, genom flitigt självstudium ett omfattande vetande i olika ämnen. Han var en av de första folkskollärare, som genomgingo Nykarleby semi­narium, och tjänstgjorde därefter som lärare i Vörå från 1877 till sin tidiga död 1889. Liksom Vik var Hagman en flitig och uppskattad tidningskorrespon­dent.

För kännedomen om Nygrens litterära utveckling är Hagmans delvis på vöråmål skrivna lilla skrift »Möns­tring med kämparne från Vörå i 1808—1809 års krig» märklig. Skriften, som varit vida bekant i Österbotten, har nämligen påträffats bland Nygrens efterlämnade papper. Det är därför mycket troligt, att läsningen av den givit unge Nygren impulser till att börja skriva på bygdemål.

Det exemplar av Hagmans skrift, som påträffats bland Nygrens papper, hör till 2:a upplagan av broschy­ren och är tryckt i Vasa 1884. Följande år, 1885, skrev Anders Johan Nygren sin första historia på kvevlaxmål, »Från Alexander I:s resa i Österbotten», efter en i Kvevlax kyrkoby hemmahörande allmogemans berättelse. Den publicerades i Wasa Tidning. Att Hagmans »Mönstring med kämparne från Vörå» tjänat som före­bild, synes vara otvivelaktigt. I avseende på innehållet kan nämligen Nygrens historia betraktas som en fortsättning till Hagmans arbete. Hagman hade skildrat vöråbor från 1808—1809 års krig, Nygren berättade om en liten krigshändelse i Veikars i Korsholm år 1808 och om Alexander I:s resa genom denna socken 1819. Sedan Nygren våren 1886 fått anställning vid Wasa Tidning, fick han snart mottaga nya väckelser, som gjorde, att han beslöt fortsätta med sitt skriveri på byg­demål. Han gjorde nya bekantskaper, som blevo av betydelse för honom i detta avseende. Han lärde känna en Johannes Klockars och en Isak Smeds. Dessa, som vid universitetet bedrevo studier i nordisk språkveten­skap och därvid också sysslade med landsmålen, torde ha eggat honom att skriva och ge ut de första bygde­målsberättelserna.

I synnerhet blev bekantskapen med Johannes Klockars viktig. Mellan Nygren och honom knötos vänskaps­band, som aldrig brusto. De brevväxlade med varandra, också offentligt i Wasa Tidning. Klockars blev även ofta i tillfälle att ge Nygren goda vinkar och anvisnin­gar för författandet av byrallorna. Själv var han ju sedan barndomen förtrogen med sin hembygds dialekt, malaxmålet, och skrev historier på detta mål. Ja, han skrev t.o.m. en gång en berättelse på kvevlaxmålet, »Lappsåndarin», som ingick i Österbottniska Posten 1885. Det var samma ämne och samma namn Nygren senare upptog i en dikt på högsvenska. Denna dikt är, i förbigående sagt, märklig så till vida, att den är skriven med Runebergs »Sven Duva» för ögonen. Likheten mellan Nygrens »Lappsåndarin» och Rune­bergs Sven Duva är i flera avseenden verkligen på­taglig.

På ett ungdomsföreningsmöte i Malax i april 1888 blev Anders Johan Nygren i tillfälle att konstatera, att ungdomen på landsbygden hade stor förnöjelse av att höra historier på bygdemål. Man roade sig nämligen där med att läsa upp en hel mängd sagor på olika ös­terbottniska dialekter. Allt mer och mer stegrades Nygrens intresse för bygdemålen.

Julhelgen 1888—89 kom han över en rikssvensk landsmålshistoria om ett marknadsbesök. Den gav honom uppslaget till hans första byralla, hans första folklivsberättelse på kvevlaxmål. Rallan infördes i Wasa Tidning den 24 jan. 1889 under rubriken »Wasa marknad». Senare intogs den som den femte i ord­ningen i första häftet av Nygrens Byyrallor under rubriken »Tå vi va ti maarknas».

Vem den svenska landsmålshistoriens författare var, är mig inte bekant. I varje fall visar Nygrens bearbet­ning av densamma en stor självständighet och en god uppfattning av det karakteristiska i det österbottniska allmogelivet.

En rikssvensk folklivsskildrare på bygdemål, som blev läst och omtyckt i Österbotten i slutet av 1800-ta-let och början av 1900-talet, var Henrik Wranér. Åt­minstone en av dennes berättelser har Nygren läst, nämligen pennteckningen »Hans första nationsmöte», som trycktes som följetong i Wasa Tidning 1890. Men troligen har Nygren tagit del av andra arbeten av Wranér också, och omöjligt är det inte, att dessa då i vissa fall tjänat honom som förebilder eller gett uppslag. Wra­nér utgav två samlingar bygdemålsberättelser, »Stuesnack och stätteslams» 1884 och »Gårafolk och husmän» 1885. De äro skildringar av skånskt allmogeliv på Järrestads härads bygdemål, och de äro utmärkta genom skarp iakttagelseförmåga, behagligt framställ­ningssätt och en humoristisk och förstående syn på mänskliga förhållanden, allt egenskaper, som vi i det följande skola återfinna hos Anders Johan Nygren.

* * *

I förorden till första häftet av sina Byyrallor framhål­ler Nygren om förutsättningarna att skriva på bygdemål: »Det enda som i den vägen sett dagen har huvudsakli­gast varit ett och annat i tidningar eller folkkalendrar synligt provstycke från särskilda orter — i många fall så illa skrivet, att det icke alls innehållit den dialekt man velat framställa. Orsaken till detta senare har naturligtvis varit brist på kännedom om det bygdemål man företagit sig att behandla. För att näml. felfritt kunna skriva -på en folkdialekt, fordras nära nog att denna är ens modersmål»¹)

Den fordran, Nygren här ställer på en bygdemålsför­fattare, var han själv i stånd att fylla bättre än mången annan. Kvevlax-dialekten, på vilken han skrev sina rallor, var hans rätta modersmål. Innan han 1886 fick anställning vid Wasa Tidning, hade han aldrig talat högsvenska. Han hade ju dessförinnan inte ens besökt staden. Och sin hembygds dialekt glömde han natur­ligtvis aldrig, emedan han, också efter inflyttningen till Vasa, ständigt upprätthöll förbindelsen med hem­byn och tidvis bodde där.

Nygren ägde även andra förutsättningar att kunna skildra folklivet. Såsom nyss påpekades, hade han levat de första 16 åren av sitt liv ute på landsbygden i allmogens mitt. Under dessa år hade han förvärvat den grundligaste kännedom om denna allmoge, om dess levnads- och uppfattningssätt. Han hade själv deltagit i de flesta slag av arbeten, som förekomma på landsbygden, bl.a. följt med sin far på fiskefärder ut till havs och sprungit som »prikopilt å kåobagg» efter böndernas kor. Dessutom hade han lärt känna livet både inom- och utomhus som kringvandrande »kolportör» och bensamlare. Denna sin kännedom om landsbornas liv och förhållanden utökade Nygren se­nare avsiktligt under besök i Vassor. När han behövde stoff till nya rallor, begav han sig på besök till mejeriet vid »Norrstu» (Östmans). Där samlade sig ofta mycket folk, och där blev han i tillfälle att lägga örat till, när gubbar och gummor utlade dagens frågor.

Vidare var Anders Johan Nygren av naturen utrus­tad med ett gott förstånd och med sunda sinnen. Han ägde den träffsäkra kritiska blicken för det äkta och karakteristiska hos personer och händelser. Och slut­ligen hade han vid den tid, då han började författa sina byrallor, redan hunnit förvärva sig en lätthet att skriva och en ledig stil. Hans tidningsmannaverksamhet var i detta avseende för honom en hälsosam skola.

Om det anseende, Nygren åtnjöt som kännare av folklivet på Österbottens landsbygd, vittnar tydligt följande notis. Mag. Klockars höll en gång i Danmark ett föredrag om den österbottniska allmogens vardags­liv. »Det här vore något för Nygren», tänkte han då och uppmanade vid första tillfälle sin vän att skriva en ralla om saken. Nygren följde också uppmaningen och skrev den långa och innehållsrika bygdemålshisto­rien »In daag innvedär», som inleder tredje samlingen an hans Byyrallor.

* * *

Sommaren 1887 framträdde Nygren med sin första skrift på bygdemål. Det var ett litet häfte »Bondekväden», innehållande små stycken i bunden, metrisk form. Märkligast bland kvädena, enligt min mening ett rik­tigt mästerstycke är dikten om »Finn-Herman», den halvgamle fiolspelmannen, som tack vare sin skicklig­het att spela blev så omtyckt i byn, att han blev gift med den rikaste bondflickan. I diktens rytm är det en fart, som går väl ihop med stämningen av munter dans:

Och i sista strofen upprullar Nygren för oss en brokig tavla av ett bondbröllop i Österbotten:

Det är liv och rörelse och verklighet i den tavlan. Den utgör ett gott vittnesbörd om Nygrens skarpa blick för de karakteristiska detaljerna.

Nästa skrift, Nygren utgav, var första häftet av Byyrallor, som utkom 1889. De följande häftena av hans bygdemålsberättelser avlöste sedan varandra i snabb följd.

Rallorna mottogos med välvilja både av den kritise­rande tidningspressen och av allmänheten. I stad och på land läste man dem, och både hög och låg talade om dem. De enda, som inte voro glada, voro kvevlaxborna. Nygren fick nu lära sig inse, att »ingen är profet i sitt fädernesland».

Om allmänhetens stora intresse för byrallorna har man många vittnesbörd. I bokhandlarna voro de myc­ket efterfrågade. Enskilda personer vände sig till Ny­gren personligen för att tacka honom för hans värde­fulla arbete. Sålunda beslöto ett antal herrar, när 1:a häftet av Byyrallor utkommit, att samla ihop 150 mark åt Nygren som belöning för boken. Slutligen började man allmänt använda de nygrenska byrallorna som programnummer vid fester på landsbygden och i staden.

Den 15 juni 1890 hölls på Korsholms jordbruksskola en folkfest till förmån för en folkhögskola i Österbotten. Festen var talrikt besökt, till största delen av stadsbor. Också Nygren var närvarande och medverkade i programmet. Det berättas härom i tidningsreferatet: »Under en paus i dansen berättade hr A. J. Nygren, förmedels en stege uppkliven på en ås i taket,¹) från denna upphöjda ställning en med bifall åhörd bygdemålshistoria.» Och när Vasa arbetarförening midsommar­aftonen samma år företog en utfärd till Nagelskär, upptog man en ralla av Nygren på programmet. Tid­ningsnotisen härom säger endast kort om gott: »En av hr A. J. Nygrens historier på kvevlaxmålet fram­kallade som vanligt täta skrattsalvor.»

Redan på grund av dessa två exempel konstatera vi, att Nygrens rallor genast i början blevo synnerligen populära. Denna popularitet ha de också bibehållit i svenska Österbotten sedan dess, i 40 års tid. Vid så gott som alla fester på landsbygden förekommer på programmet en byralla. Och det är nästan undantags­löst en byralla av Nygren man då uppläser.

Under sådana förhållanden ter sig kvevlaxbornas ställningstagande till Nygren och hans rallor egendom­ligt. Det var inte med välvilja och erkänsla, utan med harm de läste och hörde hans byrallor uppläsas. För­gäves försökte Nygren själv i förorden till första häftet av dessa sina berättelser framhålla för kvevlaxborna, att de inte hade anledning att vara harmsna. Han skrev bl. a.: »Jag har mångenstädes hört allmoge­personer hysa den åsikten, att om man skriver på deras eget mål, vill man därigenom nedsätta och göra narr av dem. De, som tala den dialekt, varpå dessa historier äro skrivna, hoppas jag dock skola kunna inse, att avsikten härmed icke är annan, än att söka framställa några bilder ur folklivet, sådant det är.»

Förklaringen till kvevlaxbornas hållning är väl denna. I de österbottniska socknarna har man fint öra för alla avvikelser från den egna dialekten. Och i varje socken betraktar man sin egen dialekt som den riktigaste och mest välljudande, och man gör narr av andra dialekter. Det visste kvevlaxborna, och därav deras förargelse. De ville inte bli öppet utsatta för andras hån.

Numera har »upplysningen» stigit också i Nygrens hemsocken. Där uppskattar man nu denne som en av bygdens stora söner och hans rallor som rika skatter. Man anskaffar en vacker förstoring av hans fotografi och placerar den på väggen i hembyns skola. Och man är tacksam, när främmande komma till orten för att hålla föredrag om Nygren.

* * *

För att påvisa de nygrenska byrallornas litterära värde skall först åberopas ett uttalande om dem av mag. Klockars, en person, som stod Nygren nära och var en kännare av livet på Österbottens landsbygd och som på grund därav måste anses som en särdeles kom­petent kritiker. Klockars skriver om 1:a häftet av Byyrallor: »Författaren visar sig i dessa historier äga en i många hänseenden fin blick för det egna hos sin hembygds befolkning. De här meddelade folkbilderna i berättelseform äro visserligen icke omedelbart häm­tade från folket, utan spridda drag hava av förf. blivit sammanfogade till ett helt. Men med den kännedom vi hava om dessa trakters seder och bruk, kunna vi emel­lertid som vår övertygelse uttala, att hr A. J. Nygren i sina skildringar i allmänhet är fullkomligt folktrogen. Denna trohet är inskränkt så till vida, att blott vissa sidor av folkets liv och föreställningar här framträda.»

Och vidare heter det: »Förf. har mest uppsökt de löj­liga sidorna och härvid innehålla hans berättelser på flera ställen en outtalad satir. Mera än den öster­bottniska mannen lära vi oss här känna kvinnan. Denna framställning är i allo lämplig, ty käringarna är det ju, som springa kring i byn med »rallor». Och att san­ningen ej »blir bättre på vägen» är allom bekant. Detta bildar även en ursäkt för, om ett och annat i historierna är något för mycket tilltaget.»

När 3:e samlingen av Byyrallor utkommit 1892, skrev märket S. S. i Nya Pressen därom bl.a. följande: »Fol­kets egen livsåskådning, dess seder och bruk framträda också bäst och tydligast, då man vid skildringen av dess inre liv använder dess eget språk, ordvändningar och talesätt. Nygren har även i detta häfte liksom i sina föregående visat sig äga en synnerligen god förmåga att framställa de godmodiga, naiva och komiska sidorna ur folklivet. I hans skildringar framträder den breda bondhumorn osökt, sådan man kan lära känna den endast då man lever och rör sig bland folket.»

Också i formellt och språkligt avseende äro rallorna ypperliga. Nygren har valt den form för skriftlig framställning, som alltid visat sig vara effektivast, nämligen den direkta anföringen. Han undertrycker sina egna reflexioner och låter allmogepersoner uppträda och tala på samma sätt som de göra det i det dagliga livet. Till följd härav ha hans berättelser också med lätthet kun­nat återgivas på scenen, ehuru de egentligen inte blivit skrivna för dramatisk framställning.

Nygrens språk är bildrikt, kraftigt och omväxlande, ofta kanske i något högre grad. än i dagligt tal i hans hembygd. Därom vittnar redan första meningen i första byrallan i hans första samling: »Tå ä i så dä mulit å kulit åm dagan, vaar an så sömno o klaar all ti hald påå mä spinnas, nystas å härvas å kåådas, så an böri bara siti å jeisp å gaap, så tjeekbeinin vil braak såndär fö vartti taag.»¹) Såsom synes undviker Nygren här inte upprepningar. Han säger samma sak på två olika sätt, men gör därigenom skildringen åskåd­ligare och roligare.

Vidare upptar han i sina rallor lustiga självgjorda ordvändningar, sådana som »ja nytjar så liiti o saninjin, så on räcka så vääl teel». Eller också inför han rim­mande ord i sin prosa, såsom t.ex. i följande yttrande om oljelampan: »on haar i glaas enda åpp å int nain kåpp, såm kvinnfåltji saa i siistis in daa.»

Slutligen använder sig Nygren av ordspråkens och ordstävens ypperligt karakteriserande form. »Nåolan i jo kaald liik vadan an blååsär» och »Välkommen i det gröna, saa tan snöud tå an kasta tjärnjin ilaa mä brännhesslona», dessa två ordstäv förekomma bl.a. i hans rallor. — Nygren kom även att avsiktligt öka sitt förråd av ordspråk. År 1892 erhöll han nämligen av Sven­ska litteratursällskapet ett stipendium om 200 mark för insamlande av ordspråk, talesätt, visor m.m. i sin hembygd. Om de av Nygren samlade ordspråken säges i sällskapets förhandlingar bl.a.: »Den svenska österbottningens nyktra, ofta särdeles fintliga humor kom i många av dem till sin fulla rätt.»

Allt som allt: Nygrens behandling av bygdemålen som skriftspråk är mästerlig. Detta har tydligt kommit till synes, när andra senare försökt skriva på dialekt. Det synes vara svårt, ja nästan omöjligt att nå fram till den äkthet och den naturlighet, som är utmärkande för Nygrens byrallor.

Sina rallor illustrerade Nygren med välgjorda silhuett­bilder. Han var själv en skicklig tecknare och förmådde i många av dessa bilder inlägga något av den humor, som utmärkte hans berättelser. Det förefaller nästan, som om han fått idén till silhuetterna från en rikssvensk illustrerad tidskrift »Tule», som troligen fanns att tillgå på Wasa Tidnings byrå. I denna tidskrift för 1882 äro tryckta tio lyckade silhuetter med motiv från allmoge­livet, gjorda av Ernst Ljung. Endel av dem påminner i hög grad om de nygrenska. — Nämnda årgång av Tule är f. ö. märklig därigenom, att den innehåller sex värde­fulla uppsatser av den kände österbottningen Anders Svedberg.

* * * 

Anders Johan Nygrens barndomshem

Till sist något om byrallornas kulturhistoriska värde.

Anders Johan Nygren framträder vid den tid, då bryt­ningen mellan gammalt och nytt tydligt kommer till sy­nes på det ekonomiska, tekniska och kulturella livets områden. Hans folklivsskildringar bli till följd härav kulturhistoriska dokument av betydelse för kännedo­men om utvecklingen på nämnda områden i svenska Österbotten.

Den moderna kulturen med dess rastlöshet och oro tränger in. Nya belysnings- och fortskaffningsmedel samt nya mått och vikter införas. Handelsbodar öppnas även på landsbygden. Telefonen börjar användas. Och intresset för folkupplysning, skolgång och föreningsliv blir större än någonsin förut. Allt detta nya omfattar Nygren med intresse, han upptar det i sina byrallor och åskådliggör på ett ypperligt sätt, huru befolkningen på landsbygden reagerar däremot. Därvid ställer han sig oftast själv på landsbons ståndpunkt och röjer samma förvåning över och nyfikenhet för det nya som denne.

Som känt voro pärtor och talgljus under äldre tider de enda belysningsmedlen på landsbygden. De ersattes senare delvis av s.k. gasoljelampor av bleck, vilka lik­väl voro eldfarliga och förorsakade många olyckor. Först på 1880-talet togos petroleumlampor allmänt i bruk. Det är härom Nygren bl. a. berättar i sin byralla »Tå väädin hengd po in stråmpsticko». Vid gammelfars besök hos handelsmannen i byn utspinner sig ett resonemang angående oljelampornas användning i bond­gårdarna, varvid den förre uttalar som sin åsikt, att »fåltji vaar åoföståndoan po mang sett å viis jo lengä väädin staar». Likväl medger han, att den nya lampan är nog så nödvändig för kvinnorna i fähuset och att det är nöjsamt att låta den brinna en stund också i stugan under de långa vinterkvällarna.

Det är av intresse att jämföra dessa Nygrens iakt­tagelser med Juhani Ahos berömda berättelse »Då far köpte lampan», som utkom i svensk översättning 1889 och således mycket väl kan ha varit känd av Nygren, och som just utgör ett klassiskt uttryck för idén om brytningen mellan gammalt och nytt.

En annan historia av Nygren, som erbjuder vissa anknytningspunkter till Aho, är »Simpus Muttas maasnasreison», skriven på vöråmål. Den handlar om en bonde, som besökte Vasa marknad, gav sig i lag med hästskojare, förlorade sin häst och reste med tåg till Härmä för att söka hästen, varvid han under järnvägs­resan blev både »barhanda å baarhuva», d.v.s. för­lorade både handskar och mössa. Dessa missöden kunna jämföras med de äventyr Matti och Liisa i Ahos »Järnvägen» fingo utstå under sin järnvägsresa. Så­lunda slutar resan i båda berättelserna med att hjäl­tarna få traska till fots den långa vägen hem, besvikna och förargade över de moderna kommunikationsmedlen.

Från och med 1860-talet inträdde på det ekonomiska området en genomgripande förändring i och med inrättandet av handelsbodar på landsbygden. Tidigare hade man där uteslutande varit hänvisad till handel med städernas köpmän, nu kunde man hos byns han­delsman köpa, vad man behövde. Ehuru rörelsen inte mera var så ny, då Nygren framträdde som författare, ägnar han den mycket intresse. Alla hans historier om handelsmän och bodar tala om välvilja hos folket för dessa inrättningar. Oftast rådde ett förtroligt för­hållande mellan »handlarin» och bysborna. Kvinnfol­kets förnämsta nödvändighetsvara var »in halv mark kaff  å såkär» i en strut, gammelfar handlade oftast »fö tiiji penn smaaltobak», vilken vara han i form av »bussar» plägade förvara i sin »speljdamusso». Detta omtalas av Nygren med mycken humor i den redan nämnda rallan »Tå väädin hengd på in stråmpsticko», där gammelfar bl.a. uttalar sin förargelse över att hans mössa nötes för fort i jämförelse med den gamla goda tiden, då det inte fanns några herrar att lyfta på mös­san för. — Dessutom var ju hans goda förvaringsställe för tuggbussarna äventyrat av detta nya mod!

Ovannämnda »herrar», som avfordrade gammelfar och andra sådana fördärvliga artigheter som att stå med mössan i hand, voro seminarister och »lantmetarar å prästar å evanjilister å tåkodä». Att de därtill hade den fula ovanan att gå »mä tvåa pa skåovar», d.v.s. kängor och galoscher, ökade inte aktningen för dem.

Ehuru handelsbodarna på landsbygden till stor del kommo att ersätta handeln med städernas köpmän, gjordes fortfarande många stadsresor årligen, ofta varje lördag, också från mera avlägset belägna byar. I syn­nerhet besöktes marknaderna. Till staden medförde bönderna sina produkter att säljas på torget: »in pääronseck å in pa suummjölkskånkor å in smöbytto å vääl nain laka». Därvid hade de alltid att göra vissa uppköp åt kvinnfolket, förnämligast av droppar på apoteket: »fö tiiji penn slaagvatn», »fö femton penn prisiveerand», »fö tjuvo penn teaater å tempältiin», vidare »roojivand», »fru Snellmans koliikdråpar» och »na liiti viihåppmansdråpar».

Emellertid uppstodo konflikter mellan gammal sed och påbjuden ny ordning, när metersystemet den i jan. 1892 infördes i vårt land. Bönderna, som sålde sina produkter på torget, ville till intet pris avstå från sina gamla kära mått och vikter. De ville sälja »kapptaals å kanntaals å marktaals» som förut, men poliserna övervakade dem noga och hotade med pliktfällning. Nygren berättar härom i sin ralla »In stassreiso po tan föst tjilodaain»: »å poliisan jeeg å snuussa å nasa i lassin et tjilomeetran, liitästickona å tåkodä gaalnskaap, såm di tenkä böri kåldä bart fåltji määd». Och han låter den förvirrade landsbon med förtrytelse förklara för »båokhåldarin», som säljer kaffe och socker: »Nåo föstaa ni, hä int kan ja kåm heim mä tjilona, tå ja ska hav in halv mark».

Men ännu märkligare nyheter än oljelampor och järn­vägar och metersystem skulle komma. I juli 1887 öppnades en telefonledning mellan Vasa och Kristinestad: Om den sensation telefonen framkallade vittnar Nygrens ralla »Ä i naa va di spindär åpp». En gumma från landet är inne på en handelsmans kontor i Vasa och får därvid åhöra ett telefonsamtal, vilket ger henne anledning till de mest fantasirika funderingar: »så tenkt ja: ä ji fo naon sårtäs mössfello, såm pinglar å segå teel, tå klåojuurin fassnar, fä teidä mösspetaaklin pa jo jään hald si i handilsbåodan.»

När hon blivit underrättad om rätta sammanhanget, utbrister hon i en jeremiad över allt det underbara, som den nya tiden skapar: »No tala di jynåm tråådan, å skådar jynåm tjiikaran, å faar å kring mä ånga, å flyygär åpp i väädri, å laga fönstäruutona så ståor såm ladudöönan, å riidä så fåort in hest sträckär på tvåa juul, såm int an a tråodd ondmannin sku kunn jäär förr i väädin heldär.» Och hon slutar sitt ordflöde med att sia: »Tå fåltji a grubla å grubla å spunni åpp all sårtäs konstär, så di böri kunn laa grååsteinan ti sötsubröö, tå slåar jungeldin nedär å förtäär allt levandis, hä ä i sant hä.»

1880-talet karakteriserades både i Sverige och i vårt land av en strävan att »röja plats för luft och ljus», att arbeta för folkupplysning. Det var främst ungdomen, som ställde sig bakom denna strävan. Ett hastigt växande antal unga studenter och folkskollärare fattades av lust för tidningsskriveri. I södra Österbotten fingo de ett organ i Wasa Tidning, »en rätt modernt konstruerad, raskt surrande ventil för avlägsnande av allehanda förlegade idéer». Nygren blev, såsom tidigare omtalats, för en tid fast anställd medarbetare vid denna tidning, och som tidningens »flygande korrespondent» gjorde han resor i bygderna, deltog med stort intresse i folkbildningsarbetet, höll föredrag och uppläste sina rallor vid festerna.

I sin byralla »Tå väädin hengd på in stråmpsticko» ger Nygren det klassiska exemplet på, huru folkupplys­ningen bedrevs av de kringresande föredragshållarna. En föredragare (folkskolläraren I. E. Vik) uppträdde i Nygrens hemby, utlyste en sammankomst i skolstugan och begynte för åhörarna åskådliggöra jordens rörelse med tillhjälp av en potatis, uppträdd på en strumpsticka. En så märkvärdig och världslig förkunnelse stod man inte ut med att höra: »Tå an a haldi påå in halv tiima vaart tjärngan arg å linda in salmböökrin i nessduukan å jeeg heim. Va sku ti bryy si ii åm väädin va trinn elo flaat, elo åm on liikna in råovo elo in pääro; di sku a vila höö na gussåol ti.»

Samma tvivel och likgiltighet röjde landsbon, när det blev fråga om något i så hög grad världsligt som teater. Därom vittnar Nygrens ralla »På teaatrin i Nyystaan», i vilken »astu faar» uttalar sig på följande sätt om scenkonsten: »å int vila ja no jyst bitaal na för pjaasriiji heldär, såm ja no jissa ä sku va — för härrskapin vill no så jään draags mä tåko — tå an int träng bitaal na fö gussåol, såm an fåår höör varin sånndaa i tjörtjon.» Gubbens tvivel och misstänksam­het gentemot detta nya äro likväl blandade med en viss portion nyfikenhet, vilket gör, att han betalar inträdesavgiften och åser föreställningen. Han slutar sin berättelse därom med att förklara: »Enda i dä va ti all sjuuförhäädast spetaaklasi ja enn a siitt i miin dagar.»

Såsom synes avspegla A. J. Nygrens byrallor på ett ofta mycket roande sätt kulturbrytningen mellan gammalt och nytt på vår österbottniska landsbygd. Vi se, huru landsbon förhåller sig välvilligt gentemot sådana nyheter som handelsbodarna, men motvilligt mot nya mått och vikter, huru han hälsar en sådan uppfinning som telefonen med utrop av förundran, men ställer sig tvivlande gentemot folkupplysning på världslig grund och mot teatern. Dessa folkets olika stämningar har Nygren återgivit i sina historier med sin varma och sunda humor och med sin utmärkta berättelse- och skildringskonst. Och därmed har han skänkt en beund­rande eftervärld en skatt av stort kulturhistoriskt värde.

* * *

Anders Johan Nygren är förvisso en märkesman på litteraturens område i vårt land. Hans levnads histo­ria är i all sin enkelhet intressant och fängslande. Det är historien om en fattigmans son, som tack vare med­födda naturliga anlag, energi och företagsamhet ar­betade sig upp till ett rikt inre liv och till en tryggare social ställning, men som rycktes bort härifrån alltför tidigt. Hans författarverksamhet är om möjligt ännu intressantare att dröja vid. Den frambragte frukter av oförgängligt värde.

Nygren förtjänar med rätta den popularitet hans namn fått i svenska Österbotten. Ingen har så mäster­ligt som han skildrat vardagslivet på landsbygden i detta landskap. Och ingen har så skickligt som han använt bygdemålen i dessa skildringar. Hans popu­laritet förklaras väl också bäst just av denna sistnämnda omständighet. Det är språkdräkten, ett kärnfullt kraftigt allmogespråk, kryddat med ordspråk, lustiga ordvändningar och talesätt, som främst roar åhörarna och läsarna av hans byrallor.

Bror K. Åkerblom (1932 - SFV)

Redigering Elof Granholm 09.07.2010

¹) Kurs av förf.