Vem är min broder?

Min hemväg var lerig

med hjulspår uppå

och snögloppet slog

mot mitt ansikte ned.

Höstvinden tjöt

så jag framåtböjd fick gå.

Jag kände mig själv

både ynklig och led.

En vandrerska snabbt

mig på vägen uppnå

med parvel i famn

och i trasiga skor.

”Säg, är det ej tungt

båd' att bära och gå?"

”Å, nej," hon då svarte,

"det är ju min bror!"

Då bördan känns tung

vi ej slutmålet ser

och tillvaron upplevs

som dyster och svår.

Men livet det ljusnar

då kärlek vi ger

och sen inför Gud

vi med skulden ej står.

Elof Granholm