_{Resa i Orvar Nilssons och Svenska frivilligkompaniets fotspår till Jandeba och Karelska näset 29 maj--4 juni 2011}

_{Morgonen därpå fortsatte gruppen till vinterkrigets Korinoja [Koirinoja?] där 4 AK under W. Hägglunds ledning inneslöt två sovjetiska divisioner plus en stridsvagnsbrigad och där även den svenskspråkiga bataljonen Erp 18 (Stackelberg) kämpade mycket väl. På vägen till staden Aunus gjordes stopp vid Salmi kyrkoruin, vid gamla ryska gränsen, Tuulos, innan vi anlände till hotell Aunus, där vi under kvällen bjöds på uppträdande av en karelsk sånggrupp, vilket uppskattades mycket av resegruppen.}

_{Nästa morgon var det tidig revelj och terrängklädsel, som gällde. Färden gick till Jandeba by, där vi intog fältlunch på bron och gick därefter till Frivilligkompaniets stödjepunkt "Omar", belägen nära järnvägsbron (Murmanbanan) och bäcken Läppojas utlopp i Jandeba. De gamla stridsställningarna var fortfarande väl synliga, med taggtråd och insjunkna stridsgravar. Vi samlades vid det träkors, som utmärker den plats där Thord Tord? Bäck stupade i februari 1944 under ett nattligt sovjetiskt eldöverfall. Vår deltagare Jan Kjellberg från Nacka, som själv deltog såsom svensk frivillig 1942--1943 vid Jandeba, berättade att det var en grupp svenska frivilliga som i början av 1990-talet satte upp korset för att hedra sin kamrat. Efter att ha lyssnat på Jans stillsamma berättelse om frontvardagen vid Jandeba, fortsatte delar av gruppen genom ställningarna upp till linjeväg en. Vi hittade den nedrasade korsun "Duseborg". Där fanns fortfarande rester av rostiga hinkar, kaminrör och massor av taggtråd. Efter terrängstudierna fortsatte vi till IR 61:s gamla stabsplats i Sjemenski by, där vi badade en utmärkt rökbastu och drack te med byborna, vilket var mycket uppskattat av såväl bybor som resenärer. Taptot blåstes tidigt den kvällen, för nästa morgon lämnade vi Ladogakarelen för att via östra sidan av Ladoga ta oss ned till Karelska näset.}

_{På torsdagsmorgonen den 2 juni rullade Dahls buss söderut längs Ladogas östra strand. Trafiken var mycket livlig och vägen i mycket gott skick, varför vi snabbt förflyttade oss från Ladogakarelens stridsfält till Karelska näsets slagfält. Lunchen åts i Terijoki på hotell Repin, ett nyreparerat gammalt kommunisthotell beläget direkt på stranden med en hänförande utsikt mot Kronstadt. Vi besåg därefter den ömkliga ruinen av Kuusinens fäste från vinterkriget, innan vi for norrut till Summa, där idag den ryska 138. motoriserade skyttedivisionen är förlagd. Ingen hindrade oss när vi med bussen körde ut på detta enorma pansarövningsfält. Vårt första mål var Liisakorsuns minnessten. Tyvärr har "arrendatorn" grävt ett dike över vägen varför vi fick gå några kilometer i kamp med myggen, innan vi var på plats vid "olyckskorsun". Otaliga kort och gamla blombuketter visar at t folket i Österbotten inte glömt sina hjältar. Gripande och tankeväckande för oss rikssvenskar. Därefter besöktes Mannerheimlinjens två söndersprängda fort Poppius- och Miljonbunkrarna, där också finlandssvenskt blod göts under vinterkrigets heroiska kamp 1940. Klockan hade blivit närmare 2000 när vi anlände till det idag hyggliga hotell Viborg (f.d. Posse), där kvällen avslutades med en god middag innan taptot gick.}

_{Fredagen den 3 juni var det stövlar och terrängkläder som återigen gällde. Efter att ha sett en privatinspelad DVD från vårt besök 2006, där överstelöjtnant Orvar Nilsson berättar om striderna vid Vierumäki--Kaplainmäki och vid punkt 34 vid Tali kvarn ur det svenska Frivilligkompaniets perspektiv, var det dags att med först buss och sedan fotmarsch och med stöd av en rysk terrängbil besöka dessa platser. Navigeringen klarade undertecknad av och efter några kilometers skogspromenad stod vi på Vierumäki, där dåvarande fänriken och idag vitale krigsveteranen Lars Löflund inför en andäktig skara åhörare kunde berätta om 2. bat. IR 13 och de mycket hårda och förlustbringande avvärjningsstriderna vid midsommartid 1944. Vi tackar Lars för en utmärkt beskrivning av hur livet var dessa sommardagar i krigets blodiga och skrämmande värld. Lars sårades svårt under dessa stri der. Efter återsamling och fältlunch vid Ihantalas gamla kyrkoruin, var det dags för nästa långa (cirka fem km) terrängmarsch ned till punkt 34 vid Tali. En plats som i hög grad fortfarande bär spår av de hårda striderna. Stycken av sönderskjutna sovjetiska stridsvagnar samt stridsgropar och granathål avspeglar Laxéns bataljons uppehållande strid i slutet av juni 1944. Förlusterna var stora, cirka 80 man var kvar av cirka 600, när bataljonen bröt sig ut längs denna skogsväg den 28 juni, efter att stoppat den sovjetiska gardesarmékåren under fyra dagar och förstört minst nio sovjetiska stridsvagnar och tillfogat de sovjetiska styrkorna stora manskapsförluster. Jan Molin visade också den plats vid punkt 44, där han och Orvar Nilsson 1998 tillsammans med en finsk eftersökningspatrull under ledning av Lars-Erik Lindeman förgäves sökte kvarlevorna efter två svenska frivilliga som stupade vid utbrytningen den 28 juni 1944 och vars stoft blev kvar på slagfältet.}

_{Lördagen den 4 juni inleddes tidigt vid Tienhaara -- Finlands lås. Vi började med att se en privatinspelad OVD där Allan Finnholm vid ett besök där 2006 berättade om IR 61 och dess krigsavgörande insatser vid Tienhaara under juni--juli 1944. Om försvaret hade brustit där, hade Finland och också Sverige fått en helt annan efterkrigshistoria. Vi avtackade våra veteraner Lars och Jan som beskrivit frontvardagen på ett sätt som inte böcker och filmer kan göra. Efter sedvanligt strul vid den ryska tullen rullade vi in i Finland och möttes av en vacker junidag där, som en vacker symbol för västerlandet och våra värderingar, den blåvita korsflaggan vajade.}

_{Jan Molin}