Frimureriet och kristendomen

Samtliga domkapitel har tillställts följande av Gösta Salingre, Edward Stigzelius, Auli Markkula och August Ramsay undertecknade intressanta framställning från St. Johannes Logen S:t.Augustin*)

Vid Synodalmötet i Viborgs stift den 25—28 oktober 1932 upptogs till diskussion frågan ”Kyrkan och de hemliga ordnarna” och fattade Syno­dalmötet den 28 nämnda oktober må­nad följande beslut:

"att i Kyrkolagen bör fås sådan ändring, att präst eller annan kyrkans eller församlingens funktionär icke må tillhöra en hemlig orden; om han tillhör en hemlig orden, må han avgå från den eller avskedas från sin kyrkliga tjänst eller befattning" 

Sagda beslut och icke mindre diskussionsprotokollet, som förts vid Synodalmötet, giver oss anledning till Högvördiga Domkapitlets kännedom brin­ga nedanstående upplysningar om frimureriets ställning till vissa frågor varom oklarhet eller, missuppfattning ännu synes råda även inom det andliga ståndet i vårt land.

Detta vilja vi göra även därför, att den antifrimureriska rörelsen i Fin­land spritt ut meningslösa och mot sanningen stridande uppgifter och beskyllningar mot frimureriet, om vars etik, mål, organisation och arbetsmetoder, likväl hundratals värdefulla ar­beten av de förnämsta forskare föreligga.

Bland uttalanden från sådana håll må blott anföras som exempel ett av Oswald Marbach:

”Frimureriets konst är ingenting an­nat än konsten att gå in i sig själv och vända åter till Gud. Det är livets konst och på samma gång en dödens konst; ty det lärer oss, huru människan måste döden dö, för att få levande liv.”

Det framgår härav, att det framför allt åligger en frimurare, att vörda och prisa den ende sanne Guden med en uppriktig och av hjärtat gående dyr­kan. Dessutom är för vårt frimureri den kristna läran grundvalen och Guds uppenbarade Ord, den Heliga Skrift, ljuset och rättesnöret vid vårt arbetet. Det samma gäller för de frimurareorganisationer, som arbeta gemensamt med oss i de skandinaviska länderna, i England, Nordamerika m.fl.

Det tillkommet ock frimurare, att offra alla sina krafter till det samhälles bästa inom vilket han fått liv och tillvaro, att om fienden hotar fosterlandet, göra genemsam sak med dess försvarare, att noga iakttaga den, trohet och hörsamhet, som han är skyldig sitt lands rättmätiga överhet, samt att efter bästa förmåga visa uppriktiga prov på sin tillgivenhet, undergivenhet och aktning för överhetens bud och befallningar; ävensom att, ifall hän skulle förmärka, att något förehaves, stämplas eller förövas mot fäderneslandets säkerhet, välgång eller självständighet av eho det vara må, sådant utan uppskov skyndsamt till­kännagiva.

Varje frimurarorden i ett självständigt rike har nästan utan undantag sin skilda ledning eller sin storloge som handhar högsta ledningen och uppsikten över de olika logerna i riket och deras frimureriska arbete. Så hava Sverige, Norge och Danmark sina skilda storloger, så även Finland, och dessa storloger äro fullständigt oberoende av varandra. En enskild frimurarloge, vil­ken bildats av en storloge, som arbetar efter ett visst frimuraresystem, kan i vissa administrativa avseenden höra till ett annat lands storloge till dess frimureriet efter detta system vunnit den utbredning och styrka, att den kan bilda, en egen storloge, men handhar dock med stor självständighet sina eg­na inre angelägenheter.

Att de olika frimurarorganisationerna skulle hava en gemensam högsta ledning är ett påstående, som icke är överensstämmande med sanningen och som faller på sin egen orimlighet. Gentemot nästan åligger det en frimurare att städse hava följande heli­ga ord i minnet: ”Allt vad I viljen, att människorna skola göra Eder, det gören I ock dem”. Han bör sålunda hysa medlidande med sina medmänniskor, öva barmhärtighet mot fattiga och nöd­lidande, besöka och vårda sjuka, trösta och hugsvala bedrövade samt understödja änkor och draga försorg om för­äldralösa.

För egen del bör frimuraren föra ett anständigt, ärbart, dygdigt och måttligt leverne samt väl väga sina ord och sitt tal, så att vad han sagt skall vara sant och vad han lovar vara fast.

Såsom av ovanstående framgår, äro de plikter och skyldigheter, som de på kristen grund vilande frimurarorganisationerna ställa på sina medlemmar krävande, men de kräva dock intet annat än sådant som bör lika gälla för varje människa, såväl ur religiös som ut etisk synpunkt.

Tillträde till frimurarorden står öppet för varje oförvitlig och fri man med gott rykte, fast fosterländskt sinnelag samt allvarlig läggning och vilken bekänner den kristna religionen. 

Fastän en grundlig prövning verkställes beträffande dem, som anmäla till inträde i frimurarorden, sker det tyvärr någon gång, att personer, söm icke synas motsvara de fordringar, or­den ställer på sina medlemmar, bliva intagna. Men det är ej människor givet att med säkerhet blicka in i varandras hjärtan. Med glädje kunna vi dock konstatera, att sådana fall inom frimu­rarorden äro undantag. 

Beträdes en frimurare med att hava gjort sig skyldig till brott, skiljes han från orden och dess loger. 

Det har påståtts, att frimurarorden skulle beskydda och försvara t.o.m.  en  brottsling, om han tillhör frimurarorden. Detta är en grov osanning och dessutom en djup förolämpning mot män av ära och med strävan efter rättrådighet.

Vad som förehaves och föregår i logen är omgivet med en viss hemlighetsfullhet. Detta beror på den förtroliga karaktären av frimurarnas arbeten och deras ömsesidiga umgänge till andlig förkovran. Dessa arbeten och detta umgänge kunna nämligen, liksom förhållandet är inom andra sammanslutningar, näppeligen äga rum annat än, å därför avsedd plats med ostörd frid för allvarliga och tankande mäns sökande efter upplysning och klarhet.

Såsom hemlighet kunna dock knappast räknas ordens mål och medel, ty därom är redan länge mycket känt och publicerat i ett flertal bekanta arbeten.

Att vid logens arbeten användas symboler och allegorier är sålunda bekant. Om symbolerna hava lika vederstyggliga som meningslösa historier uppdiktats. I ordens symboler och sym­bolföremål ligger dock intet okänt eller underbart ty orden begagnar sig av enahanda symboler, som den kristna kyrkan sedan århundraden tagit i bruk och som även skådas i kristna tempel.

På samma sätt som den kristna kyrkan i sin uppfostran använder sig ej blott av det nya utan även av det gam­la testamentets djupa sanningar, sker det även inom frimurarorden. Att så bör vara fallet är självklart, ty frimurarordens allmänna uppfostringsmetod har utformats av en högkyrklig en­gelsk prästman. Att frimureriet ej enbart håller sig till det nya testamentet utan även fäster tillbörligt avseende vid den Högstes i det gamla testamentet givna uppenbarelser, särskilt hans ord genom de Stora profeterna, vilka så ofta hänvisa till Kristus, har av frimureriets motståndare begagnats såsom vapen mot frimureriet i det avseendet, att man tillvitar frimurarorden att vara en judisk institution, eller att åtminstone följa judiska ritualer. För varje präst som predikat över texten ur det gamla testamentet bör meningslösheten i en sådan tillvitelse ligga i öppen dag.

Vi hava ovan nämnt, att vår orden och andra frimurarorganisationer bygga på rent kristlig grund. Emellertid finnes det även många s.k. frimurarsystem, vilka icke göra detta. Av sådana bedrives ofta politik och sysslas med sociala och dylika frågor. Detta är särskilt förhållandet inom de romanska länderna. I Italien har dylikt föranlett förbud mot frimureriet.

Om den antifrimureriska rörelsens kampmetoder, fastän kända för högvördiga domkapitlet, vilja vi uttala några ord särskilt. 

Den antifrimureriska rörelsen i den form den tagit sig uttryck under de senaste åren under ledning av general Erik Ludendorff, har förvisso åstadkommit mycken skada. Den har förgiftat sinnena genom att sprida ut den ena lögnen efter den andra om frimureriet. Att rörelsens påståenden godtagits av det okunniga folket är förståeligt, men att personer inom de bildade klasserna sätta tro till rörelsens påståenden synes oss ofattbart med hänsyn till den omdömesförmåga och bildningsgrad de besitta.

Enbart det kända faktum, att den Ludendorffska  rörelsen i Tyskland synes syfta mot hela kristendomens avskaffande, borde betaga människorna all tvekan om beskaffenheten av Ludendoffs avsikter i kampen mot frimu­reriet, och mer än förvånande är det, att människor allt fortfarande kunna fås att godtaga alla de absurditeter, den antifrimureriska rörelsen kommer fram med. 

Huvudsakligast baseras denna rörel­ses angrepp på falska skrifter och det är då icke förvånansvärt, att den i sin kamp mot frimureriet använder sig av sådana billiga argument, som ”att fri­murarna ljuga”, ”att frimurarna icke veta i vems tjänst de stå”, ”att frimu­rarna äro lekbollar i en osynlig lednings hand”, ”att frimurarnas barmhärtighetsverksamhet är bluff” m.m, dyl.

Bland tillvitelserna är ock påståen­det, att den nyblivande frimuraren skulle få avlägga en sådan ed, att han icke vet, vad han förbinder sig till. Denna tillvitelse är måhända den nesli­gaste av alla. Man bör nämligen dock komma ihåg, att det är fråga om he­derliga, allvarliga och mångbeprövade män i statens, samhällets och. vetenska­pens tjänst, om män, vilkas liv och vandel varit fläckfritt, om män, som i hela sitt liv hållit sanningens och rätt­rådighetens fana högt, om män som varken kunna eller vilja handla mot sitt samvetes bud och befallningar och som säkerligen skulle vända logen ryg­gen, om sådant fordrades av dem, som frimureriets motståndare påstå.

Ohederligheten i kampmetoderna framgår även därav, att fastän den antifrimureriska rörelsen påstår sig kän­na, till allt om frimureriet, rörelsen i sina skrifter och i sina påståenden icke ens i misstag publicerat något som skulle ställa frimurarrörelsen i fördelaktig dager, icke publicerat utdrag ur frimu­rarordens fundamentalstadgar och icke talat om frimurarens plikter och skyl­digheter, icke framdragit ur ordens ri­tualer annat än lösryckta meningar, som kunnat ställa orden i egendomlig dager.

I betraktande av ovansagda fakta och i synnerhet med avseende fäst å frimu­rarordens ställning till religionen och den kristna läran är Synodalmötets i Viborgs stift beslut av den 28 sistlidna oktober för frimurarorden en stor över­raskning och, en än större besvikelse, en oberättigad, dom över en rörelse, vars medlemmar tillhöra den kristna församlingen i Finland och detta utan att man i ringaste mån sökt höra även den angripna parten. Blir detta beslut förverkligat så undandrager Finlands kyrka med vett och vilja från vårt sam­fund, som dock bygger på. kyrkans grund, de andliga värden, som kyrkans män representera och nekar kyrkans tjänare att bistå oss, sina kristna brö­der, med förkunnandet av religionens sanningar och Kristi kärlekslära, till vilket förkunnande de dock såsom Kristi tjänare förbundit sig allestädes, där tillfälle erbjudes.

Vi hava velat meddela ovanstående upplysningar i hopp om att de skola kunna. bidraga till att klarlägga huru oriktig den uppfattning är, som ännu synes råda om frimureriets ställning till vissa viktiga och avgörande frågor.

Öb 03.06.1933

*) S:t Johannes logen S:t Augustin finns på Nylandsgatan 9, 00120 Helsingforsn, enligt matrikel XLVIII