SVENSKARNA I ESTLAND

I Estlands kyrkoböcker finner man ofta namn, som vittna om deras svenska ursprung. Est­lands äldre kyrkoböcker äro till stor del för­komna, så att man ej kan följa familjenamnens historia många släktled tillbaka. Men ännu i de namn, som förekomma i våra dagar, igenkänner språk­forskarn det svenska inslaget trots förvanskningen. Släk­ten ha förestniskats, men namnet står kvar såsom en oför­störbar ursprungsbeteckning. Någon gång äro namnen så förvrängda, att lekmannen tror dem vara rent estniska. Men ofta kan man utan svårighet känna igen det ursprung­liga svenska namnet. Så är ett av de ledande namnen inom den estniska industrivärlden »Kreenholm>>. Utan möda igenkänner man här det svenska »Grönholm». Av adelssläkter påträffas ganska många, Stenbock, Plåten, Påhlman, Krusenstern m.fl. Adelssläkterna äro förtyskade, medan bondesläkterna äro förestniskade.

I de svensktalande bygderna bäras namn, som låta rent svenska, t.ex. Västerblom (ett äkta ros piggnamn), Nyman, Sandberg. Litet förvanskade äro andra, t. ex. Älfvengrön, Lindgrön. Gårdsnamn, som blivit personnamn, äro svår­förståeliga, t. ex. Blees (Blös), Mågs, Pöhl, Bisa (Pisa). Det sista uppges härstamma från Dagö, från en gård, som låg vid By-ån, förändrades till By-s-å, Bi-s-a, Bisa, Pisa.

Svenska språket talas av omkr. 7,000 personer i Estlands nordvästra kusttrakter. De olika dialekterna äro för en rikssvensk lika oförståeliga som t. ex. kalixmålet i norra Sverige och vasamålet i västra Finland. Skilda från moder­landet och sinsemellan isolerade samt språkligt påverkade av tyska godsherrar, ryska tjinovniker och estniska gran­nar ha de olika bygdernas svenskar fått så pass säregna dialekter, att man talar om runömålet, vormsömålet, nuckömålet, rågömålet och nargömålet. Jämte ortsdia­lekten förstår varje vuxen person den s.k. boksvenskan eller rättare bibelsvenskan. Lättast att språkligt komma tillrätta med äro nargösvenskarna, vilka såsom lotsar på finländska och svenska båtar kommit mera i kontakt med den »levande» svenskan.

Att Estlands svenskar så envist kunnat hålla fast vid sitt fädernespråk, att man ännu i dag på mils­vida sträckor hör svens­kan talas såsom hem­språk, har sin förklaring däri, att de icke blott bo samlade, utan också täm­ligen isolerade från andra. Vid ett besök på Wormsö gick jag en dag tillsam­mans med en estnisk överste. Vi voro ovissa om vägen och vände oss till ett halvvuxet barn för att begära upplysnin­gar. Men flickan förstod inte min svenska. Och vormsödialekten kunde jag inte. Överstens ansikte lyste upp och hans patriotiska hjärta svällde, ty han anade, att barnet bättre skulle förstå estniska. Men hans aning bedrog honom. Flickan bara skakade på huvudet, och vi måste vänta, tills vi träffade en äldre, som kunde boksvenskan. Hon gav besked.

Endast Revals svenskar bo instuckna bland landets övriga nationaliteter. De äro därför också i genom­snitt mera språkkunniga. Nästan alla äro tvåspråkiga, många tala flytande tre språk.

I landsförsamlingarna, som alla äro territoriella, tala gränsborna två språk, vilket eljes blott den mera rörliga manliga befolkningen gör. Kvinnor och barn, boende ett stycke från språkgränsen, tala endast svenska.

Någon inhemsk estlands-svensk kultur kan man knap­past tala om. De bildade svenskarna ha levat på den tyska odlingens mark. I allmänhet ha de övriga stått på en syn­nerligen låg kulturnivå. Ingen svensk litteratur, inga vetenskapliga eller konstnärliga verk ha alstrats. Det är först under de sista åren, som svenska kulturintressen vaknat till liv i Estland. Under den ryska regimen voro alla nationella strävanden misstänkta. Det fria Estland åter har varit ovanligt tillmötesgående mot de nationella minoriteterna. Och f. n. är under behandling ett mycket liberalt förslag till lag om minoriteternas fri- och rättig­heter. Den officiella ledningen av svenskhetsarbetet har föreningen »Svenska Odlingens Vänner» med ordförande och sekreterare i Reval. Hos regeringen företrädas sven­skarne av sin folksekreterare (f. n. N. Blees). I riksdagen representerades de förr av en riksdagsman (H. Pöhl), men vid senaste valen lyckades de ej samla de för egen riks­dagsrepresentant nödiga rösterna. Förenämnde N. Blees redigerar deras egen lilla tidning »Kustbon», som utkom­mer två gånger i månaden och tryckes i Reval.

Folkundervisningen i Estland har under den ryska tiden stått på ett mycket lågt plan. Den nya republiken har med allvar gripit sig an med att höja folkbildningen. Fordrin­garna för lärarkompetens ha höjts, allmän skolplikt har införts, nya folkskolor ha inrättats, folkskolan har blivit bottenskola med förlängd undervisningstid och betydligt utökad undervisningsplan. Men det tar sin tid, innan fol­ket hinner växa in i de nya kläderna.

Svenskarna i Estland ha haft större svårigheter än de andra nationaliteterna att följa med utvecklingen. Under­visningen i folkskolan sker på modersmålet, d. v. s. på svenska, i de svenska bygdernas skolor. Att få tidsenliga läroböcker har länge mött stora svårigheter. Från Finland och Sverige ha visserligen ingalunda obetydliga sändnin­gar kommit med läroböcker för skolornas behov. Men de skulle ha varit till mera gagn, om avsändarna på förhand gjort sig underrättade om skolornas behov. Nu kan man i ett ämne ha överflöd på läroböcker, i ett annat ämne lida kännbar brist. I en del skolor har man lyckats erhålla modern skollitteratur, i andra användas böcker, som de svenska bokförlagen skänkt till estlandssvenskarna och som ha bokhandelsvärde blott av makulatur.

Men även om läroböcker i mån av behov översändas från Sverige och Finland, så kunna de ej i sådana läroäm­nen, som behandla rent estländska förhållanden, vara till­fyllest, t.ex. i Estlands historia, geografi, botanik. För dessa läroområden fordras egna svenskspråkiga läroböcker. Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet har ägnat detta förhållande sin uppmärksamhet och redan utgivit en lärobok i Estlands geografi, översatt från est­niskan.

Det är emellertid ej nog med att ha tillgång till god läro­bokslitteratur, utan man måste också kunna tillägna sig innehållet. Visserligen är ju svenskan — jag menar här den »levande» svenskan — lättare att förstå för den svenska ungdomen i Estland än estniskan. Men den bereder dock ganska stora svårigheter. Skolor finnas, där under­visningen meddelas på ortsdialekten. Barnens behållning av läroböckernas innehåll blir där illusorisk, ty de lära sig ej ens vid detta förhållande nödigt förstå rikssvenska böc­ker under sin skoltid. Som väl är, användes ortsdialekten såsom undervisningsspråk blott av ett fåtal lärare och då av dem, som själva stå på det lägsta kulturplanet.

Lärarfrågan torde f. n. vara den mest brännande i det svenska Estland. Landets regering har i sin rörande omsorg om den svenska stammen utanordnat stipendier för 5 elever från Estland för studier vid svenskspråkiga seminarier i Finland. Där kunna dessa nu få tidsenlig utbildning för sitt viktiga kall. Dessutom ha föreningar och enskilda i Sverige möjliggjort, att elever från Est­land kunna få lärarutbildning vid rikssvenska seminarier. F. n. är vid folkskolan i Wormsö anställd en runö-flicka, fröken Hollingers, utexaminerad från Ekenäs seminarium. Vid folkskolan i Reval arbetar en finländsk lärarinna. På Runö är prästen av gammalt tillika skol­lärare (f.n. pastor Schantz från Sverige).

Ett utomordentligt välsignelsebringande upplysnings­arbete utföres av den i Nuckö sedan några år tillbaka ver­kande svenska folkhögskolan och lantmannaskolan. Vid sidan av sitt egentliga program har den även upptagit sommarkurser för folkskollärarna. För att få uppehålla folkskollärartjänst i Estland fordras varken avlagda prov eller examen. Men för att få diplom såsom utbildad folkskollärare och äga rätt att söka och mottaga ordina­rie befattning fordras antingen seminarieutbildning eller att med godkända vitsord ha deltagit i tre års sommar­kurser. Regeringen har tillmötesgått svenskarnas anhål­lan att få folkhögskolans sommarkurser erkända, med vill­kor att av regeringen tillsatt censor finner undervisningen motsvara fastställda fordringar.

Kostnaderna för folkundervisningen bestrides för de svenska bygderna på vanligt sätt av statsverket. I de av lantdagskommissionen numera avgivna förslagen till lag angående folkminoriteternas självstyrelse ingår även för­slag till viss beskattningsrätt. Lyckligtvis är dock vården om skolväsendet undantagen från minoriteternas själv­styrelse. Jag skriver och säger lyckligtvis. Ty jag är livligt övertygad om, att det kommer att vara till båtnad både för estlandssvenskarnas ekonomi och för deras skolväsende.

I kyrkligt hänseende äro Estlands svenskar fördelade på fyra territoriella församlingar, nämligen församlingarna i Reval, Nuckö, Wormsö och Runö. Revalsförsamlingen är, för så vitt det gäller i staden bosatta, icke territoriell. Till denna församling höra även Nargö och Rågöarna. Nargö ligger en mil till havs utanför Reval. Befolknin­gen består av icke jordägande fiskare. De stå i livlig för­bindelse med staden och moderkyrkan. Före kriget fanns på ön ett litet kapell, men det brändes av ryssarna till grunden. Blott några stenar vittna nu om, var kapellet en gång stod. Två gånger om året reser prästen dit ut för att hålla gudstjänst och nattvard med de gamla och sjuka. Rågöarna äro två systeröar, som ligga strax utanför Baltischport. Dit reser prästen 8 gånger om året. Därjämte håller han vartannat år under tre veckors tid konfirmand­skola med öarnas ungdom.

Det kan se nog så underligt ut, att revalsprästen skall kunna handha själavården på dessa avlägsna öar. Först måste han fara 2 1/2 timme på järnväg från Reval och sedan med båt över från Baltischport. Den färden är ganska besvärlig och tidsödande. Vintertiden måste han över­natta i Baltischport. Öborna bli inte så tillgodosedda, som de borde bli. Men det har ej kunnat ordnas på annat sätt. Förr i världen lydde de under Kors (Risti) församling på fastlandet. Allt gick väl, så länge Kors församling var svenskspråkig. Men i samma mån, som församlingen förestniskades, förestniskades också prästen. Och till slut måste Ragöboarna finna sig i att bli betjänade av sin präst på estniska språket. Då begärde de att få skilja sig från Kors församling och i stället införlivas med svenska för­samlingen i Reval. Denna begäran blev bifallen, och sedan senare hälften av 1800-talet äro Rågöarna införlivade med denna senare församling.

I Estland finnes dessutom en tjänst, som kallas föreläsartjänst. I varje större by (i detta fall på vardera sys-terön1) samlas varje söndag folket till gudstjänst i ett kapell, i ett bönehus, i skolsalen eller i en bondgård. En för fromhet känd allmogeman föreläser då en predikan ur en postilla, håller bön och leder psalmsången. Denne före­läsare utnämnes av konsistorium på förslag av pastor. Föreläsarinstitutionen har varit till en stor välsignelse för det estländska kyrkolivet. Och jag vågar påstå, att det religiösa allvar, som intill denna dag präglar den estländske allmogemannens livsuppfattning, och det för­troende som trots alla politiska och sociala välvningar råder mellan präst och församling, till stor del har sin för­klaring i denna in­stitution.

Den svenska kyr­kan i Reval är så gammal, att man numera ej vet, när den byggdes. Från början var den tro­ligen kyrka för den fattighus- och spinnhusinrättning, som fordom låg på samma tomt. Och det är väl troligt, att den just där­för icke ansågs värdig att nämnas i de gamla beskriv­ningarna över Revals kyrkor. När Peter den store tog Estland, förordnade han, att den dåtida svenska kyr­kan, som sedan Gustav II Adolfs tid även användes till garnisonskyrka, skulle fråntagas den svenska församlin­gen och användas såsom rysk garnisonskyrka. I utbyte fick svenska församlingen sin nuvarande. Kyrkans yttre är oansenligt och torn saknas. Men invändigt är den vac­ker och stämningsfull. Den är byggd av sten och har två skepp med det enkla altarpartiet rakt i pelarraden. Alldeles intill ligger den mäktiga tyska Nikolaikyrkan, vars kyrk­klockor i flera släktled signande ljudit även över svenskarna.

Nuckö och Wormsö äro de största församlingarna. Till den förra hör Rickholts kapell. I Nuckö moderförsamling bor en avsevärd del ester, och gudstjänster hållas där på två språk. En gång i månaden predikar nucköprästen i det rent svenska Rickholts.

Nuckö kyrka är av sten, gammal och ganska oansenlig. Den har i år undergått en väl behövlig renovering. Rickholts kapell är en fallfärdig gammal träkyrka. Wormsö församling är — med undantag av en enda by — rent svensk. Estniska talas av omkring 80 personer. För dem håller prästen särskilda estniska gudstjänster en gång i månaden.

Det lilla Runö är Estlands minsta församling. Där bo blott svenskar, omkr. 275 personer.

De kyrkliga förhållandena i Estland äro tämligen obe­stämda. Under kriget brötos de gamla formerna för det statliga livet ner. Statskyrkoinstitutet blev då även avskaf­fat. Den evangeliska kyrkan har numera samma ställning som varje annan av staten registrerad förening. Tills vidare har dock staten beviljat de evangeliska och gre­kiska konsistorierna ett mindre årligt understöd till hjälp för underhåll av dessa centralorgan för de två största kyrkoföreningarna.

Kyrkojorden är sekvesterad. Blott så stort jord­område har varje församling fått sig tilldelad, som mot­svarar en medelstor bondgård, en s. k. normalgård. Denna jord med därå befintliga byggnader har överläm­nats till församlingen med brukanderätt mot låg arren­deavgift.

Genom sekvesteringen ha prästgårdarna betydligt för­minskats. Desto kännbarare måste detta vara, då i de allra flesta pastorat bostället var prästens och klockarens förnämsta löneinkomst. De gamla boställena  voro så stora, att hela byar kunde underlyda dem, och bybönderna voro där arrendebönder under pastor med både skatte­plikt och dagsverksplikt.

Nu leva prästerna mångenstädes i misär. De som kun­nat, ha blivit gymnasielärare eller sökt sig någon annan utkomst i städerna. De som stannat kvar i sina pastorat, leva där en småbrukares enkla liv. Endast de större församlingarnas prästerskap kan sägas föra en ekonomiskt dräglig tillvaro. Det är sportlerna, mer eller mindre frivilliga, samt på kyrkostämma beviljad kontant lön, som där räddat situationen.

I städerna ha prästerna det något bättre, i den mån församlingsborna kulturellt höja sig över lantbefolknin­gen och visa förståelse för prästens behov av timlig nöd­torft.

På de årligen hållna kyrkomötena ha förslag framkom­mit om säkerställande av prästerskapets löneinkomster och beslut ha även fattats om bestämda minimilöner. Men kyr­komötenas auktoritet har icke varit tillräcklig för förverkli­gandet av dessa beslut. Församlingarna bestämma själva prästlönernas storlek, utan hänsyn till kyrkomötesbeslu­ten. Den lilla avgiften av 10 Emk (i Fmk) per kyrkoskriven och konfirmerad person, som kyrkomötet bestämt skola utgå till den evangeliska kyrkans centralkassa, har mycket oregelbundet utbetalats av kyrkorådens kassörer.

I de svenska församlingarna äro lönerna små. Endast Runöborna och Rågöborna fasthålla vid det urgamla löne­sättet. Och de giva hela Estlands folk ett vackert före­döme i offervillig församlingsanda.

Estlands svenskar äro av bondestam och ha liksom hela rikets allmoge en allvarlig, religiös livsuppfattning. Vörd­naden för religionen gör att de med barnslig suggestibilitet kritiklöst taga emot allt, som bär religiöst märke. Därför florerar i Nuckö och Wormsö även sekterism i olika former, en sekterism som kanske också har sin orsak i andra förhållanden, till tiden äldre beträffande Wormsö och yngre beträffande Nuckö. Den nuvarande prästen i Wormsö har utfört ett målmedvetet arbete för att åter­vinna de sekteriska åt kyrkan. På Runö, Rågöarna och Nargö har man varit mera benägen att pröva andarna.

För att stödja det kyrkliga arbetet bland estlandssven­skarna har Sverige under de senare åren ditsänt rikssven­ska präster. Den första rikssvenska prästen i Estland var nuvarande kyrkoherden i Götlunda August Zetterqvist, vilken tjänstgjorde på Runö åren 1906—1914. Den andra i ordningen var nuvarande fängelsepastorn i Växjö, pros­ten Nils Linderstam, som tjänstgjorde på Runö 1918— 1919 och därifrån flyttade till Reval, där han var svensk sjömanspastor och samtidigt den svensk-finska försam­lingens pastor till 1923, i vilken egenskap han efterträd­des av förre komministern i Myrekulla, prosten Erik Petzäll, vilken fortfarande är Revalssvenskarnas präst. Kyr­koherde John Klasson är Wormsö första svenskfödda pas­tor, han tjänstgör där sedan 1921. I Nuckö verkar en in­född prästman, som hjälpligen lärt sig tala svenska språ­ket, vid namn Tannebaum. Under den ryska tiden var det Finland, som försåg Estlands svenskar med präster. Av dem lever ännu kyrkoherde Sevelius i Finland, som varit på Runö och Nuckö och där efterlämnat ett aktat och mycket kärt minne. Andra namn från senare tid äro Moselli, Collan, Keihänen, Kalpa. Den sistnämnde om­kom under inbördeskriget i  Finland.

De svenska församlingarna äro sedan 1921 samman­slutna till ett eget prosteri.

Gud give, att man både i Finland och Sverige finge mera kunskap om bröderna i Estland och mera känsla för ansvaret om dessa bortglömda stamförvanter, vilka näst Gud hava sitt svenska namn och sitt svenska arv kärast på jorden!

N.Linderstam
Prost

Ur ”Svenskt kyrkoliv i Finland Årsbok 1925”