OCH HELA BYN BLEV TOM

Några estlandssvenskar berättar minnen.

Under en oförglömlig vecka, 11—17 november 1980, hade Lars Huldén och jag möjlighet att tillvarata folkloristiska traditioner och ålderdomlig dialekt hos de svenskar, som fortfarande lever och verkar i Estland. Vår forskningsexpedition ingick som ett projekt i den vetenskapligt-tekniska samarbetsplanen mellan Fin­land och Sovjetunionen. Lokal värd var den estniska vetenskaps­akademins institut för språk och litteratur. Institutets forsknings­chef Madis Norvik var oss till stor hjälp. Assistenten Evi Juhkam, som själv förstod och talade något svenska, kontaktade sages­mannen och bistod med praktiska råd och anvisningar.

ÖBOFOLKET

Det var en gripande upplevelse att få samtala med dessa sista generationens svenskar söder om Finska viken. Man vet inte med säkerhet när de första svenskarna blev bofasta på Estlands kust, men redan Hapsals stadslag från 1294 berättar om att det fanns svenskar i trakten. Den svenska bosättningen har huvudsakligast varit koncentrerad till öarna, dvs. Nargö, Rågöarna, Nuckö, Ormsö och Runö. Dagösvenskarna förvisades 1781 till Ukraina, där de fram till 1929 bodde i sitt Gammelsvenskby på floden Dnjeprs strand. På fastlandet fanns det svenskar i Reval, Korkis och Vippall söder om Rågörarna. Kuststaden Hapsal, esterna Haapsalu (Aspön), hade också svenska invånare och utgjorde svensk­bygdens huvudort. Under Estlands självständighet 1918—1940 fick estlandssvenskarna kulturell autonomi. Från 1918 hade svens­karna en egen tidning "Kustbon". Den estlandssvenska folkhög­skolan fanns 1920—39 i Birkas på Nuckö. Från 1931 fanns ett svenskt gymnasium i Hapsal.

Under 1920- och 30-talet var Hapsal en känd badort, som besöktes av många finländare. Mittemot Hapsal fanns Ormsö. Ormsö och Nuckö utgjorde den centrala svenskbygden med en befolkning på sammanlagt 5 000 personer före andra världskriget. Hela den estlandssvenska befolkningen omfattade 8 000 personer. Under åren 1943—44 lämnade de flesta sitt hemland och flyttade över till Sverige. Endast ett fåtal stannade kvar. I dag kan man finna ett hundratal personer med svenska som modersmål spridda på olika orter, främst dock i Reval och Hapsal. De är alla i pen­sionsåldern. Deras barn förstår svenska men använder inte det språket. Barnbarnen talar estniska och ryska.

ORMSÖ

Våra sagesman kom — alla utom en nargöbo — från Ormsö. Det insamlade materialet blev därför ett värdefullt kulturhistoriskt dokument om det lilla ösamhället. Våra samtal gällde mest öbor­nas seder och bruk kring livets och årets högtider, sång och musik samt det dagliga livets utformning. Skildringarna gavs för det mesta på en vacker ormsösvenska. Men sagesmannen talade även en klanderfri högsvenska, som närmast kunde karaktäriseras som finlandssvensk högsvenska. Kontakterna till Finland var i äldre tider mycket täta. Våra sagesman hade i sin ungdom besökt Åbo och Helsingfors. Flera av de estlandssvenska lärarna hade fått sin utbildning vid Nykarleby seminarium.1) Ormsöbarnen växte upp med Topelius' sagor och samma sångskatt som den tidens barn i det svenska Finland.

Ormsö (estniska Vormsi, tyska Worms) är en ö på ca 93 km2. Före kriget var Ormsö ett nästan rent svenskt samhälle med ca 3 000 svenskar och ungefär 300 ester. Esterna var alla bosatta i byn Sviby.

Ormsö var ett rätt välbärgat samhälle. Befolkningen livnärde sig på sjöfart, fiske och jordbruk. Medan esterna gärna byggde flera funktioner under samma tak hade ormsösvenskarna många hus på sina gårdar. Först byggde man vanligen ett stort bonings­hus, sedan olika fähus och visthus.

— Det var inte som på storlandet att allt var i samma hus, fähus och allt. Nej, det skulle vara särskilda byggnader.

— Det fanns aderton byar på Ormsö. Och de hade litet olika anseende. Man ville t.ex. inte gärna få sig man eller hustru från vissa byar, där de ansågs stridslystna och bråkiga.

— I Rump var ungdomarna nästan såsom de är nuförtiden. Oblyga och mycket ljud. När rumpbyggarna gick ut någonstans så skulle hela byn vara med. Nära oss ägde de en stor skog. Ibland kom de dit för att rensa eller göra lövtäkt. Det hördes minsann på långt håll när de kom. Då var det sådant larm och skrik. Och man sa: "Aha, nu kommer dom. Nu kommer rumpbyggarna."

—  Ormsöborna var i allmänhet mycket stolta av sig. Gårdarna var stora och fina, och Ormsö var känt för sin snygghet. Det dög heller inte att ta man eller hustru från annat håll. Om de ormsöflickor, som gifte sig "utomland" — såsom jag gjorde — sade man: "Aha, det var nu ingen som ville ha henne. Hon blev inte gift hemma på landet."

KLÄDSELN

Främlingar, som på 1930-talet besökte Ormsö, frapperades för­utom av öbornas ålderdomliga språk och sedvänjor, även av kläde­dräkten. I synnerhet kvinnodräkten var gammaldags och den bars av stora och små. Ormsöpiarna, så kallades vanligen flickorna på Ormsö, kändes igen på långt håll var de än rörde sig. De bar en vid och lång svart plisserad yllekjol, som gick upp till arm­hålorna. De unga flickorna vävde själva tyget. Det stampades och plisserades, ett tidskrävande arbete. Plisseringen underhölls bl.a. genom att heta surlimpor direkt ur ugnen lades på kjolarna. De s.k. Iäggjarna, ett slags strumpor som räckte från knät ner till vristen, lyste intensivt röda under kjolen. Det ansågs vackert att ha kraftiga ben, därför bar ormsöpiarna flera läggjar på varandra. Huvudduken var röd- och blårutig. Vinterjackan var av mörkblått ylletyg medan man om sommaren kunde ha ljusare bomullstyg.

Mest iögonenfallande var skodonen, "skuarna", ett slags sandaler där ovanlädret var lagt i små plisserade veck. Varje husbonde gjorde själv skor till sin familj, och vecken tuggades in med tän­derna. Det var också vanligt att ormsöpiarna tillverkade sina skuar själva. Skuarna remmades så att remmarna framtill bildade en stjärna på den vita strumpan. De långa flätorna hängde på ryggen och topparna var hopbundna med röda eller gröna band.

— Förr vävde vi alla kläder själva, jackan, kjolen, särken alltihop. Kjolen gjordes av halvylle, som blev stampat. De gick från gård till gård och lade i en tunna. Man lade litet vatten, och kläde i tunnan och så. stampade man och vände. Det gick liksom i takt det där. Gammalt folk hade tjockare tyg. De hade grövre rynkor. Ungt folk ville ha tunnare, i synnerhet till konfirmation och bröllop.

— Ormsöpiarna skulle göra allt själva. Den som inte kunde göra kläder åt sig, hon dög inte till någonting. Flickorna skulle alltid ha "bindpungen" (sticksömmen) med sig och sticka. Om man så körde ut dynga eller gick i vall med kreaturen, stickorna skulle gå jämnt. Man stickade sockor och vantar.

— Förr i världen skulle man ha mycket kläder när man gick "till mans" (gifte sig). Allt skulle vara färdiggjort. Man skulle ha minst 17 kjolar och blusar. Efter det man gift sig skulle man bara föda barn, sticka strumpor och göra hårt arbete. Då hade man ingen tid för sig själv.

— Och de sa åt min man: "Hur kan du ta hustru från så där fattigt ställe. Hon har ju nästan ingenting." Men min man sa: "Hon har händerna med sig. Är hon utan, får hon väl göra åt sig."

— Ormsöduken kunde man göra själv. Men man kunde också få dem från Åbo. Det var en gammal åbofru som på 1920-talet gjorde så fina dukar. När karlarna for till Finland med sina skutor hämtade de ofta hem dukar.

— När jag i början av trettiotalet arbetade på sanatoriet i Pärnu lät jag klippa håret, för se jag tänkte att nu skulle jag bli som annat folk. Jag ville inte ha de där gammalmodiga flätorna längre. Vi hade ju ljusblå dräkter vi som arbetade på sanatoriet. Ja, så klippte jag håret då. Och när jag kom hem — det var den 2 september min födelsedag — då blev far arg. Oj, vad han var arg. "Nu kan du åka tillbaks igen dit därifrån du kom!" sa han. "Nu är du1 ingen ormsöpia längre". Se det var så, att när jag hade klippt håret så fick jag heller inte ha ormsödräkten mera. Till dräkten hörde nämligen två långa flätor, som skulle hänga på ryggen hopbundna med silkesband.

— Till kyrkan skulle man ha sina bästa kläder. Hemma var det inte så noga. När man gick till kyrkan skulle man ha ren blus och allt skulle vara nytt och fint. Och när man som jag hade lång väg till kyrkan — det var 10 kilometer från Sörby — så gick man barfota så att strumporna och svartskorna inte skulle dammas ner. Så klädde man på Sig just före kyrkan. Och då var strumporna vita och rena.

— Som bruddräkt hade man vanlig ormsödräkt men plisseringen skulle vara mycket fin och så hade man vit jacka. Till konfirmationen hade man också vit jacka.

BRÖLLOPEN

Bröllopet var den största av livets högtider. Bjällrornas klingande i det av många hästar bestående brudföljet symboliserade den högsta lycka på jorden. Under 1900-talet har bröllopen på Ormsö hållits mest sommartid, helst vid pingst eller midsommar. På 1800-talet förekom också bröllop vid jultiden. Då hade man gott om tid och det fanns gott om mat efter höstslakten.

— Jo bröllopen minns jag mycket väl. Jag har varit på många bröllop när jag var ung. Bröllopen var egentligen de enda fester vi hade. De räckte i tre dagar allraminst. Bröllopet började vanligen på lördags­kvällen. Då. for brudgummen till brudens hem. På söndagen for alla till kyrkan, där vigseln skedde. Då var alla tillsammans, både brudens och brudgummens släktingar och vänner. På måndagen höll man fest i brudgummens hem. På tisdagen delade man på sig. Brudgummens släktingar kunde ännu fortsätta i brudgummens hem, de andra gick till brudens hem och roade sig där. Tredje dagen kallades vanligen "opadaajin".

— Man smyckade husen till bröllopen. Förr, i äldre tid, när man ännu inte hade riktig skorsten, var väggarna alldeles svarta av rök. Då kläddes väggarna över med vita lakan, och det fortsatte vi med trots att det senare var mycket snyggt i husen. Ovanpå lakanen hade man granris bundet som små kors. Man hade också gjort små kors av rött garn. Det var ett grönt kors och ett rött kors om vartannat i en rät linje. De som var bjudna till brudgummens hem smyckade den stu­gan, medan piarna gjorde likadant i brudens hem.

— Bröllopspiarna, som var tingade, hade lakanen. De hade allt med sig, lakan, kors, pappersrosor och "krällrungar" (glaspärlor). Allt grönt hade de själva hämtat i skogen.

— Och så var det en annan sak, som hörde till, nämligen ljus­piporna. Det var en sådan där träställning, som var smyckad med grönt och glaspärlor. Och så fanns där brudens ljus och brudgummens ljus. Och den, vars ljus först brann ner, den skulle dö först. Den andra blev änkling. Sådant provade vi också på den tiden.

— Och där bruden och brudgummen skulle sitta, där hade man ett hjärta av ris och grönt. Och inne i hjärtat stod det skrivet med glaspärlor "Lycka" på svenska, inte "Läcka" som på ormsösvenska. Och dessutom fanns där brudens och brudgummens initialer. Bruden och brudgummen skulle sitta under hjärtat hela tiden.

- Åh, jag minns mitt bröllop. Det var nog roligt då. Tänk vi var 17 hästar med bjällror som for till kyrkan; 17 "aikja" som vi sa. Och bjällrorna klingade så vackert! Och när vi for hem, höll "opasiarna" (de objudna gästerna) fast grinden. Det hörde till. De hade rullat dit stora stenar och spikat fast grinden ordentligt. Tre "botular" (buteljer) brännvin skulle de ha. Ibland var de inte nöjda ens med det. De ville ha mer. De ville ha mer än man kunde ge. I nära tre timmar stod vi och väntade innan vi fick komma in. Middagen bestod av kött och potatis, soppa och risgrynsgröt och sedan mjölksoppa med klimpar i. Det var nog god mat den tiden.

— Det var egentligen "opasiarna" som stod för allt skoj vid bröl­lopen. Det var de som dansade, och det var de som sjöng. Bröllopsfolket skulle sitta ordentligt vid bordet. De inbjudna pojkarna hade inga rockar. Det var för att nian skulle känna igen dem. "Opasiarna" hade rockar. Och de var alltid de rockklädda som stod för alla spratt och alla slagsmål. Det var bara pojkar, som var "opasiare". Det var allde­les otänkbart att en flicka skulle ha gått objuden till ett bröllop.

— Och på, natten tog de halm till bröllopsgården och strödde går­den och gatan full med halm. När bröllopsfolket vaknade på morgonen fick de börja räfsa. Gatorna och gården skulle städas. Allt skulle sopas riktigt rent, förr fick ingen äta. Oj, vilket arbete det var!

— Min mormor talade om ett gammalt bruk för mig. När bröllops, gästerna, som hade sovit i halmen, om söndagsmorgonen skulle gå till kyrkan, så var ju pojkarnas hår fullt av boss och agnar. Då hörde de;t till, att bruden skulle kamma dem. Det var brudens arbete d«t. Och de försökte göra det så besvärligt för henne som möjligt. Ibland hade de ett nät över för att hon skulle ha svårt att komma åt dem.

— Och förr i tiden skulle också brudfolket löskas. Det gick så till att t.ex. brudgummen satt grensle över bänk och frarnåtböjd. Bruden kammade och två pojkar stod där och slog ihjäl lössen med hamma­ren vartefter, så där platsch, platsch. 

AVRESAN 

När de frihetsälskande estlandssvenskarna under slutet av andra världskriget bestämde sig för att söka sig till "moderlandet" Sverige, var en stor del av de unga männen inkallade i Röda armén. Efter krigsslutet kom dessa hem till en tömd bygd. Hustru, barn, föräldrar, släktingar och vänner; alla hade rest sin väg. Med stora ansträngningar fick de börja ett nytt liv. De gifte sig och fick ny familj. De flesta står dock fortfarande i brevkontakt med sina f.d. hustrur och med barnen i Sverige.

Det fanns också sådana, som inte reste även om de skulle ha haft möjlighet. Någon stannade för att vänta på en make eller en son. Andra kunde inte lämna den jord de älskat och brukat.

— Min far han sa: "Jag har inte ärvt någonting av mina föräldrar. Jag har arbetat hårt hela mitt liv och köpt mig jord. Själv har jag byggt huset, ladugårdar och alltihop. Skulle jag då lämna allt detta för att bli dräng i Sverige." Och själv tänkte jag också nästan likadant. Jag var rädd för att fara till Sverige och bli piga där. Och när jag kom hem till far och frågade: "Skall vi fara eller skall vi inte fara? Nu är det den sista båten, som går." Han sa: "Nej. Men om ni vill så ska ni fara". Mamma grät och far sa: "Ta mor med dig och res om ni vill. Nog finns det väl någon, som kommer hit och tar hand om mig också." Men jag sa: "Inte blir det väl värre än att jag klarar det. Nog är det väl folk, som blir kvar här. Varför skulle jag då fara och lämna mor och far." — Min bror hade nämligen drunknat och min syster hade redan farit. Om jag också skulle ha farit hade de blivit alldeles ensamma.

— Och hela byn var tom! Alla hade farit. Det fanns inte en enda mer i byn. Oj, det var hemskt. Kreaturen gick omkring och de blev inte mjölkade. De dog och hade det svårt. Det var kattor, det var hundar, det var får och det var alltihop. Det var mycket svårt. Min mor hon började mjölka, och då kom hela byns kor dit. Men vi orkade ju inte mjölka. Vi mjölkade pä. marken. Men kornas juver gick sönder och korna kastade sig ner på jorden... Det var fruktansvärt. Sedan kom det folk från storlandet och började samla ihop djuren. Men egna svenskar fanns där inga. De måste lämna fina hus och allting. Men de tyckte att de måste fara. De grät och de skrek ... och de for.

Ann-Mari Häggman
Ur "Svenska Folkskolans Vänner Kalender 1981"

******

1) Skolförest. Brage Sten i Vasa, som i medlet av 1,920-talet besökte seminariet, minns att fem av hans studiekamrater var estlandssvenskar.

(Sagesmän i Ormsö: Johan Bergström, Maria Murman, Anders Lindström, Anders Häggblom, Agneta Tomingas, assistent Evi Juhkam)