| En kort historik om Estlands-svenskarna |
|
| Skrivet av S:t Mikaeli församling | |
| 2005-08-26 | |
 Snart
har det gått ett halvt sekel sedan de sista estlandssvenskarna lämnade sitt
gamla hemland för att börja ett nytt liv i Sverige. Flykten innebar att
svenskbygden i Estland med rötter från 1200-1300-talet ödelades. Den svenska
bosättningen var spridd från Runö i Rigabukten till Tallinn med koncentration
till socknarna Nuckö och Ormsö på Estlands nordvästkust. Näringsgrenarna
utgjordes främst av åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. Kontakter med Sverige
och Svensk-Finland upprätthölls på olika sätt: svenska präster tjänstgjorde i
svenskbygderna, skolundervisning bedrevs på svenska och talrika sjötransporter
förekom mellan Sverige och Estland. Under åren 1920-43 fanns en svensk
folkhögskola (Birkas) och 1931-43 även ett svenskt gymnasium i Hapsal. 1939 var
antalet estlandssvenskar ca 8.000. Huvuddelen flydde under kriget till Sverige.
Bara några hundratal stannade kvar. Det har funnits svenskar i Estland
under mer än sex sekler. Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i
Estland är Hapsals stadslag från 1294. Invandringen fortsatte under medeltiden
och nya områden befolkades av svenskar. Så uppstod svenskbygderna: Nuckö, Ormsö,
Odensholm, (norra) Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och (senare) Nargö, de
flesta bestående intill våra dagar. Dessutom bildades mindre svenska samhällen
på många platser längs kusterna. Även staden Tallinn (Reval) hade ett betydande
inslag av svenskar. Vi vet inte riktigt varför dessa svenskar bosatte
sig längs Estlands kuster. De har kommit från Sverige eller från Nyland i
Finland och slagit sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda
fiskevatten och gräsrika strandängar. De flesta av svenskarna kom till domäner
som hörde till biskopsstift eller kloster och inom dessa områden tillförsäkrades
de "svensk rätt", dvs personlig frihet, medan deras estniska grannar blev mer
beroende av sina adliga herrar. Genom reformationen på 1500-talet
övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet 1558, och efter
långa strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet. På 1600-talet överlät staten
bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som inte beaktade böndernas
rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett
godsägarvälde byggt på livegenskap skapades. Ännu värre blev 1700-talet
och första hälften av 1800-talet med rysk överhöghet, då landet dessutom
administrerades av det balttyska ridderskapet, utan större inblandning av den
ryska centralregeringen. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de
uppsagda från sina gårdar och ersatta med ester. - På de mindre öarna var
förhållandena drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten; Odensholm och Rågöarna
hörde visserligen till adelsgods, men dessa låg på fastlandet. Under
andra hälften av århundradet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade
godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunal
självstyrelse, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor.
Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset. - Dessa friköp
började i landets sydligare delar. I svenskbygderna finansierade man gårdsköpen
genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Finland eller Sverige från
egna skutor. På 1870-talet utsände
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen några lärare till de nyinrättade
estlandssvenska skolorna. Förutom sin undervisning höll de gärna religiösa möten
och åstadkom väckelser, som spred sig i bygden. Dessa rörelser ställde sig
tyvärr starkt avvisande till den profana bildningsrörelse, som växte fram kring
sekelskiftet. När tsarregimen from 1880-talet satte in en beslutsam
förryskningspolitik kom hela skolväsendet i kläm. Rysslands nederlag i kriget
mot Japan och den följande revolutionen 1905 mildrade det ryska trycket och hela
befolkningen utnyttjade tillfället att bilda föreningar. I svenskbygden bildades
år 1909 en kulturförening, Svenska Odlingens Vänner, som än idag är
estlandssvenskarnas centrala organisation. Under åren fram till första
världskriget hade den en omfattande verksamhet. Exempelvis ordnades
svenskundervisning, söndagsskola och lånebibliotek. Rysslands nederlag i
kriget och den följande politiska oredan öppnade en möjlighet för Estland att
tillkämpa sig oberoende och bli en självständig republik. En under århundraden
uppdämd frihetslängtan tog sig nu uttryck i livlig verksamhet på många områden,
främst kanske på det kulturella fältet. Detta gällde även landets svenskar, som
försökte hålla jämna steg med esterna i kulturutvecklingen. Med rikssvenskt stöd
förbättrade man sina skolor och knöt fastare förbindelser med Sverige och
Finland, där intresset för Estland också ökade. 1917 bildades "Svenska
folkförbundet", som skulle tillvarata estlandssvenskarnas politiska och
medborgerliga intressen och en tidning för svenskarna i Estland - Kustbon -
började ges ut. Benämningen estlandssvensk började användas under denna period
med inspiration från Finland och finlandssvenskarna. Den politiska oron i Europa, den
stora ekonomiska krisen och landets brist på politisk tradition ledde i början
av trettiotalet till diktatur. Den var visserligen mild och avsågs att bli
tidsbegränsad men bestod till krigsutbrottet. Den sk
Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjet förde Estland till Sovjets
intressesfär. Hösten 1939 tågade Röda armen in i landet. Nargö, Rågöarna och
Odensholm blev fästningsområden och befolkningen tvingades att lämna öarna. Den
nya samhällsomvandlingen hotade att tillintetgöra alla svenska kultursträvanden.
Under dessa omständigheter försökte man få till stånd en allmän överflyttning
till Sverige men fick inte utresetillstånd. 1941 bröt Tyskland pakten
och anföll Sovjetunionen. De tyska trupperna trängde på kort tid fram till de
baltiska länderna. Trots den snabba framryckningen hade ryssarna hunnit
deportera stora delar av civilbefolkningen och transportera bort mobiliserade
unga män. Inte heller de nya makthavarna medgav en allmän överflyttning
av estlandssvenskarna till Sverige. Däremot började små flyktbåtar under skydd
av nattmörkret lämna stränderna. Under intryck av motgångarna på östfronten
mildrades den tyska hållningen och sk sjuktransporter kom till stånd. Arbetsföra
unga män fick dock inte följa med dessa transporter utan var hänvisade till att
söka flyktmöjligheter på egen hand. Hösten 1944, inför Tysklands
sammanbrott på östfronten, flydde 80.000 människor från Estland innan
sovjetarmen åter tog landet i besittning. Omkring 25.000 av dem hamnade i
Sverige och då hade ca 8.000 estlandssvenskar redan kommit tidigare.
Svenskbygderna i Estland blev därmed nästan helt utrymda.
Estlandssvenskarna hade inte mycket med sig av personliga tillhörigheter
när de kom till Sverige, men de förde med sig ett säreget kulturarv.
Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner återupptog ganska snart sin verksamhet
i Sverige och har under de snart 50 år som gått samlat bilder och dokument,
föremål och dräkter samt dokumenterat det estlandssvenska kulturarvet i
åtskilliga skrifter av vilka "En bok om Estlands svenskar" nu kommit ut med fyra
delar. Dessutom har en ny förening bildats, Svenska Odlingens Nya
Generation, för att hos barn och barnbarn väcka intresse för och sprida kännedom
om den estlandssvenska folkgruppens historia och kultur. I och med
Sovjetunionens upplösning och Estlands frigörelse har nya möjligheter uppstått
att etablera kontakt med Estlands forna svenskbygder, estlandssvenskarnas gamla
fosterland och den där nybildade föreningen Samfundet för Estlandssvensk Kultur.
S:t Mikaels församling Rüütli 9 EE - 10130 Tallinn |
|
| Senast uppdaterad ( 2005-10-08 ) |
| < Föregående | Nästa > |
|---|
