|
Een Wecko-Croneka
Om hur trevligt det varit
på jul- och nyårsafton 1943—44 men även något om eftertankens kränka blekhet
skaldar Börje Mattson*) i sin rimkrönika i nummer ett av Sjuttons Pojkar 1944
rubricerad Een Wecko-Croneka.
Nu ä' det åter dystert och
sorgligt och så trist
ty vardagen har börjat, det
är så sant och visst.
Nu är det slut med
spralliga revyer och med fester,
och gråtande vi vinkat
farväl åt våra gäster.
Med tunga steg vi vandrat
till verklighetens grå
och tid det var i sanning,
ty arbetet tycks förslå.
Men roligt har det varit
allt under juletid
och roligt blev det sedan,
då nyåret tog vid.
Så låtom oss i tanken till
dessa dar försätta.
Vi vilja här till glädje
och hugnad än berätta
för dem som varit borta vad
allt vi sett och fått
så de förstår till fullo om
vad de miste gått.
Ja, staten gav oss socker
och skinka som var mör
och kex och pepparkakor och
sedan som sig bör
en gröt av risgryn kokad
och därtill russinsoppa.
Ej undra på att mången så
stinn som korv sig stoppa.
Och limpan mjuk och kryddad
var alls icke sur.
Visst blev vi lekamligt
omskötta, eller hur?
Och eget hade ju vi
därtill, det är klart
båd' fläsk som flöt och
skälvde så fett och rart.
Och bröd i långa banor, ja,
vetebröd jag menar
och sådan dryck, som aldrig
rann utur kossors spenar.
Vad viljen i väl mera bevis
för saken ha
att tjockt vi mått och haft
det för kroppen väl och bra.
Och andligen vi klarade oss
även gott
revyn oss skänkte glade i
allra högsta mått.
Då "Julglöggen"
avsmakades blev sådan fart på fröjden
att norrbaggstaket hotade
att stiga emot höjden.
Den gav ej endast glädje,
den lärorik ock var,
och kanske det finns
sådana, som intryck av den tar
Vi primadonna hade allt
från H:fors stad
och Lassila och Topi hade
gjort så mången glad,
och Ingo sjöng så vackert
att det var fröjd att höra
och Pyramus och Thisbe till
tårar kunde röra,
och Öhman band där borstar
med iver itu barm
och tyckte bastun aldrig
blev riktigt, riktigt varm.
Så nu förstår i säkert, vi
det hade svårt att gå
tillbaka ifrån glädjen till
vardagslivets grå,
till ved- och kavelhuggning
och alla de terminer
till köld som tyckes öka
och vind som bistert viner
och hopar snön i drivor i
hästs och bilars väg —
men huttrande vi styr nu
mot sängen våra steg.
Fredrik M. *)
Ur ”Tigerns Sektion” – 1986
Red. Bruno Byfelt
*)Han heter Börje Fredrik Mattson (EG)
|
