JOHAN LUDVIG RUNEBERGS
SISTA TIDER OCH STUNDER

Under de mera än tretton år, vilka förflöto från J. L. Runebergs slaganfall den 19 dec. 1863 intill hans nu inträffade död, voro den store mannens krafter, om än visserligen brutna, dock långtifrån förstörda. Någon märkbarare försämring i hans hälso­tillstånd inträffade icke heller under hela denna tid förr än de två senaste veckorna närmast före hans frånfälle. Redan kort efter det olyckliga slagan­fallet lade han i dagen en oförsvagad tankespänstighet och minnesskärpa, vilka bibehöllo sig oförminskade ända till de sista dagarna.

Hans ständiga sysselsättning utgjordes av läsning av den svenska och finska litteraturens äldre och nyare alster. Varje framträdande ny poetisk pro­dukt ådrog sig hans uppmärksamhet, och äldre författare roade det honom stundom att granskande genomgå. Med livligt intresse följde han i tid­ningspressen det politiska utvecklingsarbetet, särskilt i hans hemland; och ännu kort innan han angreps av det sjukdomsanfall, som slutade med hans bortgång, uttalade han sig med värme i flera av dagens frågor. Också det fy­siska tillståndet bibehöll sig under de långa tretton åren i det närmaste oför­ändrat.

Först två veckor före det sedan inträf­fade dödsfallet begynte omkring den 22 april en förändring härutinnan att visa sig. Krafterna begynte hastigt för­svagas och ögonen vägrade tjänst vid läsning. Från första stunden denna förändring inträffade var Runeberg beredd på sin snara bortgång. Han förklarade sig skiljas lugnt hädan, se­dan han fått se samtliga sina söner växa upp till dugliga medborgare i fosterlandets tjänst. Hans enda önskan var att få uppleva maj månad för att då få gå bort. Ännu den sista april på kvällen frågade han om ej maj snart vore inne, och då detta bejakats små­log han glatt.

Under loppet av en vecka lät hans tillstånd, ehuru mycket försvagat, dock ännu icke ana en omedelbart förestående bortgång. Först den 27 april inträffade däri en allvarsammare för­ändring. Sedan dess låg han mest i dvala och talförmågan var under hans vakna stunder inskränkt till några en­staka ord. Dock visade han vid sitt uppvaknande merendels prov på fullt medvetande. Då den 1 maj tvenne tele­gram anlände, det ena från präste- och det andra från borgareståndet vid lant­dagen i Helsingfors, gav han tillkän­na sin önskan att dessa skulle uppläsas för honom.

Lugnt och plågofritt var tillståndet så­väl under vaknande som under dvala. Dagen före sin död nämnde han ännu sin makas namn; det blev hans sista ord. På natten mellan den 5 och 6 maj vaknade han upp och lät genom tecken förstå att han önskade se sin hust­ru och sina närvarande anhöriga, tog därefter alla uttrycksfullt i handen och inslumrade så åter. Slummern övergick småningom lugnt och frid­fullt till den eviga vilan, och kl. 1/2 3 den 6 maj hade skalden upphört att andas.

(Helsingfors Dagblad 15/5 1877)