ATT BLI ENSAM

"Att bli ensam är svårare än man kan tro"
Artikelserien handlade om äldres sorg, men känslan sorg tycks vara universell. Flera som ringt är yngre, några talar om den absolut outhärdliga sorgen att förlora ett barn, andra berättar om hur det är att förlora någon medan den ännu lever: genom en demenssjukdom eller genom en skilsmässa. I brev efter brev från dem som förlorat sin livkamrat står det: "En sak är säker, det är svårare att bli ensam än man kan föreställa sig."
En kvinna som kallar sig Ubbe skriver: "När jag tidigt i morse - jag vaknar ofta redan vid fyra-tiden - började läsa tidningen och kom fram till artiklarna som handlade om sorg bland äldre drabbades jag av något som liknade "ett klubbslag i huvudet". Jag blev ensam för sju månader sedan, och det har varit en svår tid, men kanske också lite intressant för jag har lärt känna mig själv med sidor som jag var helt omedveten om tidigare."

En morgon, mitt i sommaren, fann hon sin man död i sängen. De hade varit gifta i mer än femtio år, hennes första känsla var glädje för makens skull, att han fick en så stilla död. Småningom kom sorgen. Barn, barnbarn och släktingar stöttade, men helst ville hon vara ensam, sitta tyst i kyrkan. Under hösten tog hon kontakt med en präst och fick gå hos honom i enskilda samtal. Det var det bästa hon kunde ha gjort, konstaterar hon.
"På något sätt känns det lättare att tala med någon som inte känner en tidigare än att tala med någon aldrig så god vän, jag vet inte varför."
En mängd kroppsliga besvär drabbade henne som minnesproblem, hjärtklappning och diffus värk. På vårdcentralen letade man sjukdomar utan att hitta något, men prästen hon gick hos trodde att det nog kunde vara sorgen som tog sig fysiska uttryck. Inte ovanligt alls, visade ju Agneta Grimbys forskning .

Ett annat långt brev är från Anna-Maria. En galopperande cancer ledde till att hennes man dog 6 veckor efter att sjukdomen upptäckts. Stödet från sjukhuset var i stort sett obefintligt, såväl under sjukdomen som efter dödsfallet. Men desto mer stöd fick hon av vänner och släktingar. Varje dag ringde några eller kom på besök, hjälpte till i trädgården eller drog med henne på promenader. "Ändå många, långa ensamma timmar, vargtimmen klockan fyra då ensamhetskänslan började mala i hela kroppen och saknaden. Om man bara hade en hand att hålla i!"
Fyra månader efter dödsfallet började Anna-Maria känna att hon inte längre tänkte rationellt och självkänslan sviktade. "Jag var fortsatt glad över varje samtal men började också inse, att hur god viljan än är hos dem som ringer, kan de inte mer än föreställa sig vad det innebär att bli kvar, inte förstå och inse till fullo."
Att skriva brev till sin man hjälpte henne att strukturera tankarna: "Berättade om saker som hänt, mina funderingar över olika problem. Använda samma språk som förr! Kommentera det på ett sätt som vi brukade! Eftersom jag visste vad hans svar troligen skulle ha blivit, fick jag litet feed-back och kunde se saker från en annan vinkel. Jag såg fram mot de där stunderna på kvällen. Ett facit av dagen."

Som flera av dem som hört av sig till redaktionen blev räddningen en sorgesamtalsgrupp i kyrkans regi. "Vilken lättnad och vilken befrielse det var att kunna sätta ett namn på sina reaktioner och placera in dem i sorgearbetets olika faser. Det fanns trots allt en logik i alla nya och ovana känslor. Alla hade små "hyss" för sig för att upprätthålla gemenskapen med den avlidne, ingen tänkte så rationellt längre."Ulla B. beskriver samma lättnad efter mötet med samtalsgruppen. Nu är det närmare fjorton år sedan hon blev änka. Sex år behövde hon att sörja, först därefter kunde hon söka sig tillbaka ut i livet. Via en annons i lokaltidningen gick hon med i en dansförening och där mötte hon en man - "en god dansör och skicklig seglare". Sympatin utvecklades till kärlek, skriver Ulla B. och de växlade ringar. Vid 71 års ålder tog hon skepparexamen. "Sistlidna sommar gjorde vi en långsegling via Skottland till Spanien, där båten nu vintervilar i väntan på kommande vår och sommar. Jag skulle vilja säga till den som sörjer: När tiden känns mogen (den kan vara kortare eller längre än min) säg JA till Livet. Anta utmaningar!"En annan, yngre änka, talar också om vikten av att välja livet. Hon miste sin man "efter ett trettioårigt inte alltid lätt men mycket lyckligt äktenskap." Sjukdomsförloppet var hastigt. Och kort tid efter makens död bytte hon både jobb och bostad. "Det var skönt att börja nytt jobb där ingen frågade efter hur jag mådde, där jag fick vara den nya."Driven av nyfikenhet och ensamhet gav hon sig senare ut via en kontaktförmedling på nätet. "Och så skedde undret - fick svar från en man som jag brevväxlade med och efter en tid upptäckte var nybliven änkeman. Vi träffades och blev kära. Avgörande just då var att vi delade erfarenheten av ensamhet och sorg. Ingen svartsjuka. Vi kunde gråta och den andra förstod."Inte alla vänner och släktingar har accepterat deras kärlek. Mycket tror hon handlar om släktingarna och vännerna själva - den rädsla alla har för att bli utbytt.

Förnimmelser, eller änkesyner, är vanligt när någon man varit nära dör. Mellan 50 och 80 procent av alla sörjande tycks ha dem. Och flera berättelser från läsare handlar om detta. En 78-årig änka berättar att hon tre gånger, vanligen på morgonen, hört någon säga hennes namn. En annan äldre kvinna berättar om upplevelser i sorgen efter en älskad syster. "Hon kom inte med sin kropp och inte med sin röst utan hon kom inom mig och uppfyllde mig med känslor om att jag hade gjort så gott jag kunde och att hon hade det mycket bra där hon nu var. "En annan läsare, E. W., berättar om när hon på sin vanliga morgonpromenad till minneslunden, mötte en hare. Den satt där plötsligt framför henne, helt stilla, och de tittade varandra in i ögonen en lång stund. " För mig som inte är så där alldeles säker på om det finns något "efteråt", kändes det som om något hänt. En hälsning? En påminnelse? Och lättare till sinnes än jag var då jag kom, återvände jag hem och satte - styrkt av min upplevelse - på en kopp kaffe."

För en 64-årig kvinna blev makens sjukdomsförlopp och sista tid en del av både sorgen och trösten. De hade varit gifta i 45 år, när beskedet kom att han var obotligt sjuk och hade en begränsad tid kvar att leva. Antagligen inte mer än två år, fick de veta, och de valde då att göra allt roligt de visste och äta gott varje dag. Samtidigt pratade de mycket om hur det skulle bli, valde vilken slips han skulle bära i kistan, tog hem mull från grönsakslandet att hälla på den och en sten från sommarstället till graven. Att vara så praktiska kring det som skulle ske, blev ett sätt att bearbeta sorgen. För två månader sedan dog han, trots sin svåra sjukdom mer eller mindre pigg in i det sista.
- Vi kunde sörja tillsammans men skrattade mycket också, säger hon i telefon. För mig blev det en positiv erfarenhet, om man kan säga så.
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa det