Jag hade tänkt skriva...

Alla har vi ett brev oskrivet  - ett kondoleansbrev, ett lyckönskningsbrev, ett brev för att visa vår uppskattning och vänskap. Vi hade föresatt oss att skriva det i morgon, eller i nästa vecka, men så hade vi "inte tid", och det blev aldrig av.

I åratal gick jag och tänkte att jag skulle skriva till en lärarinna jag hade i småklasserna. Som vuxen in­såg jag att det var hon som hade länkat in mig på min bana som ve­tenskapare och naturskildrare. Och inte nog med det — hon hade också hjälpt mig fram till den livsåskåd­ning som gjort mig tillfreds med min lott i livet.

Till slut skrev jag verkligen. Bre­vet kom tillbaka åtföljt av ett med­delande från skolans rektor, att min lärarinna var död sedan två år till­baka.

Det ord vi ej förstod att säga —
vem vet hur skönt det skulle klingat?

Jag gjorde ett nytt försök, och den här gången var det till min lärofader vid universitetet jag skrev. Han an­sågs vara en riktig gammal bitvarg, men nu stod det klart för mig att just hans undervisning hade etsat sig in hos mig som nästan ingen annan lärares, och jag skrev till honom och talade om hur mycket hans föreläs­ningar hade betytt för mig. Så här löd hans svar:

När jag fick Ditt brev, tyckte jag med ens att mitt livsverk var mödan värt. Jag kan tala om för Dig att un­der de 35 år, som jag gett det bästa som stått i min makt att ge, har jag aldrig förut fått ett enda ord av upp­skattning från någon elev. Tack!

En dag när jag gjorde en buss­resa råkade vi ut för en kollision. Det utbröt panik bland kvinnor och barn som slagit sig illa och fått skärsår av kringflygande glasskärvor. Föraren tog genast hand om allt och alla, hjälpte de skadade, antecknade vitt­nens namn och adress, skickade nå­gon att ringa efter ambulans och bibehöll hela tiden sitt lugn, trots de obefogade tillvitelserna från lastbils­chauffören som hade kört på bossen.

När ambulansen hade kommit, sat­te sig föraren på sin plats och torka­de av lite blod från ena ögonbrynet. Då sa en man bakom honom: "Jag ska skriva till era överordnade om det här!" Jag blev först upprörd och tänkte just opponera mig, då man­nen fortsatte: "Jag ska berätta för dem om er duglighet och er vänlig­het. Om ni talar om för mig vart jag ska skriva och ger mig ert namn, ska era chefer få veta att jag aldrig sett någon klara upp en kritisk situation så bra som ni."

"Vad hyggligt!" utbrast föraren med en lättnadens suck. "Tänk om det fanns lite flera sådana som ni här i världen!"

Ja, hur ofta händer det inte att folk gör oss utomordentliga tjänster som vi tar emot utan att ens säga tack, bara för att vi tar vänlighet och hjälpsamhet som något självfallet.

Det är egentligen ofattbart att man inte tar vara på de vänner man har, även om de bor långt borta. Inte behöver brevet vara så märk­värdigt välskrivet heller. Våra vän­ner vill bara höra ifrån oss. Ingen formuleringskonst i världen kan er­sätta uppriktighet. Jag ska aldrig glömma hur glad jag blev över ett brev som jag fick i en svår stund från en gammal trofast svensk hemhjälp. Hon skrev enkelt och rättframt och uppmanade mig att hålla ut. Hon ut­tryckte sig kanske inte språkligt kor­rekt och hon stavade dåligt. Men vad gjorde det?

En kvinna som nyligen hade för­lorat sin make berättade för mig att av de brev hon fick vid hans bort­gång var det inte de som andades allmän medkänsla som hon satte mest värde på, utan de vari brevskri­varen berättade någon hågkomst av hennes man — en tjänst han henne ovetande gjort en medmänniska, ett karakteristiskt yttrande han hade fällt. Jag tror inte att någon kan visa sitt deltagande bättre än genom att ge den sörjande en minnesbild man bevarat av den som nu är borta.

Bland det svåraste som finns är att skriva till en fordringsägare och säga att man bara kan betala av lite på det man är skyldig, eller kanske inte betala alls. En gång när jag satt verk­ligt trångt skrev jag ett kort medde­lande till den som hade gett mig kre­dit. Jag förklarade att jag hoppades kunna göra en inbetalning så snart som möjligt, och jag underlät inte att tacka för det förtroende som hade visats mig. Det var min störste ford­ringsägare, och han svarade:

Om alla våra kunder var så hän­synsfulla som Ni, skulle livet bli bra mycket behagligare för oss affärs­män, och vi skulle veta mycket bätt­re var vi står. Känn Er för all del inte pressad av Er lilla skuld till oss!

Tiga är guld, när någon spelar Chopin eller när trasten sjunger. Men att tiga när man verkligen har något på hjärtat, det är synd och skam. Det där brevet du hade tänkt skriva för att glädja en vän eller göra en främling till din vän ...

Skriv det i dag!

Donald Culross Peattie

1966