1918—1928

Nu modren vaggat sitt dibarn till ro

Och allt andas stillhet och vila.

Till drömvärldens land bygger sömnen bro,

Längs vilken de sovande ila.

-- Men utanför stugan Kung Bore går,

Med isig hand han i knutarna slår.

På fästet syns flamma norrskenets prakt,

Dess sken gör att allt tyckes leva.

Och verkligt ! — på vägen en man går på vakt.

Så lugn mot sitt mål han syns sträva.

Föräldrar och barnen sova så gott,

Ty sonen han vaktar sitt hem mot brott.

Men lyssna! Vakten han hör ett ljud,

Som minner om skidstav och skida.

Skidarens brådska förråder, att bud

Är utsänt till folket att strida.

Och skyddsvaktens aning var alltför sann;

Nu gäller att väcka varenda man.

Kung Bore och vakten hjälpa varann

Att smälla i väggar och knutar.

Yrvakna fråga båd'  kvinna och man

Om bullrandet snart icke slutar.

Men skyddsvakten in uti stugan går

Och bådar att kriget för dörren står.

Strax åldrige far till Bibeln syns gå

Att rådfråga Herranoms vilja.

Och mor, hon beder att kraften få

Att sonen för landet avskilja.

Nu stugan förvandlas till helgedom

På offer så rik — fast på glädje tom.

Ur tusende hem strömma männen ut,

Ej någon har lust mer att sova.

»Det gäller att göra på våldet slut»

Hörs alla de gråklädda lova.

Och mannen, som var i drömlandet nyss,

Är färdig att tåga mot hatad ryss.

Och männen från stad, från landsbygd och skär,

De ställa sig sida vid sida.

Så växer i natten den vita här,

Som föddes mot ovän att strida.

Ej vållar dem språk eller börd besvär:

I farans stund alla bröder ju är.

Lik mäktiga vårfloden hären går,

Ej något dess frammarsch kan hindra. 

Den fiendehären till marken slår

Och snart synes fridstjärnan tindra.

Den banar sig väg fram till Systerbäck,

vårt tappra, trasiga bondehär käck.

Re'n åren, de tio, nu svunnit hän

I tidsoceanen den vida.

Men ännu vårt fosterland äger män,

Som våga för friheten strida.

Och finna de gamla, i tro och bön,

Slå vakt om stugan och hembygden skön.

Albin Wickman

Öb 27.01.1928