Det dyrbara arvet

Dikt vid finlands-svenskarnas sång- och kultur­fest i New-York den 28 juni 1924
av Jacob Tegengren.

Hur blir i dag vid sångens röst

så varm vår håg, så fullt vårt bröst,

hur vidgas himlen härligt ljus,

hur sjunker stadens orosbrus

så långt i fjärran ned?

Jo, minnet är i dag vår gäst;

allt gott, som vi gemensamt äga

och älska, samlat oss till fest.

Hör, sångens sköna toner säga,

att guld och rikdom ringa väga

emot det dyra arv vi fått:

vårt modersmål, vår svenska sed.

Och därför skimrar ögat vått

och vilsen själ är åter hemma.

Du stolta språk, vår största skatt,

i dig bor våra fäders stämma

och susar gångna släkters blod.

Allt vad de verkat, vad de drömt

i tanke ren och vilja god,

allt vad de älskat varmt och ömt

har fått i språket röst och tunga.

Du vackra språk, i dina ljud

vi höra hembygdstrasten sjunga

och forsen brusa, skogen viska

en stilla, ljusfylld sommarnatt.

Du dyra språk, vår största skatt,

du bar vår första bön till Gud

från barnaläppar, rosigt friska;

du byggde mellan hjärtan bro

i barndomshemmets rika värld,

och i en psalm du sjöng till ro

den själ, som ändat trött sin färd.

Nu klappa hjärtan, värmas sinnen

av sångens underbara makt,

nu stiga halvt förgätna minnen

för själens syn: vår barndoms trakt

med björkar ljusa, stugor röda,

med vågors sorl i lummig vik,

med fält, där sommarns unga gröda

av vinden vaggad, skimrar rik.

Vi skåda åter nejder kära,

vårt hjärta viskar deras namn,

till dem oss sångens toner bära

— vi sluta minnena i famn.

Ja, dessa minnen, dyra, skära,

se, alltsom levnadsåren fly,

de komma oss så sällsamt nära

i glans, alltmera frisk och ny.

Vår rikedom, vår skatt de blivit,

i nöd och kvalm de styrka givit

och viskat ljuvt i sorgen tröst.

Guds eget finger har dem ristat

med helig skrift djupt i vårt bröst.

Allt vad vi älskat, vad vi mistat

blir åter levande i dem.

Du svenska sång, o sjung oss hem!